The Project Gutenberg EBook of Skyttes p Munkeboda, by Mathilda Malling

This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever.  You may copy it, give it away or re-use it under the terms of
the Project Gutenberg License included with this eBook or online at
www.gutenberg.org.  If you are not located in the United States, you'll have
to check the laws of the country where you are located before using this ebook.

Title: Skyttes p Munkeboda
       Hemliv i Skne 1830

Author: Mathilda Malling

Release Date: April 15, 2015 [EBook #48712]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SKYTTES P MUNKEBODA ***




Produced by Ronnie Sahlberg, Jens Sadowski, and the Online
Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net. This
book was produced from scanned images of public domain
material from the Google Print project.






                         SKYTTES P MUNKEBODA




                               SKYTTES
                             P MUNKEBODA


                         HEMLIV I SKNE 1830

                                  AV
                           MATHILDA MALLING

                           SJTTE UPPLAGAN

                              STOCKHOLM
                        ALBERT BONNIERS FRLAG

                  Copyright 1922 by Albert Bonnier.

                           HELSINGFORS 1922
                       HOLGER SCHILDTS TRYCKERI

                             Far och Mor

            tillgnas tacksamt denna gamla historia hemma
                       frn Vstra Ginge hrad

                                                                 Frf.




                                  I.


Marssolen sken skarpt och klart p hela det lnga vita husets framsida
och in genom de ngot grnaktiga fnstren, som sutto hgt upp. I den
halvppna frstugudrren ovanfr den hga stentrappan stod Agneta och
klippte med gonen under den nystrkta krkan, som var p fr frsta
gngen i r, medan hon ltt rysande i den vasst bitande vrvinden band
den stickade hjrtvrmaren ver halsringningen. Drp lyfte hon resolut
med bgge hnderna upp den tunna shalliklnningen, som med sitt
storblommiga mnster p blekt gredelin botten sg ohyggligt urflld ut
-- det sg hon frst nu i solskenet.

Hon skulle bara ned i kkstrdgrden och se, om dr icke funnos ngra
sndroppar, hon kunde stta upp p kusin Joachims kammare -- det sg s
bart ut p byrn med bara den stickade duken och spegeln. Och s ville
hon -- funderade hon ut, medan hon sprang ver de hga, nnu frusna
sparrissngarna -- hnga de tv sm litografierna av kronprinsen och
general Adlersparre, som knappt syntes ver dragkistan drnere -- p
vggen ovanfr hans sng. Det tyckte hon passade fr en officer.

Inne i kket framfr den ppna spiseln bakade Beata, rd i ansiktet och
spnt ppasslig, fattiga fnrikar till kaffet. De, som misslyckades
och blevo alltfr brnda, lade hon p ett fat fr sig -- de kunde bli
bra att traktera tvtt-Brita och Frsingens Kerstin med nere i
brygghuset.

I folkstugan gingo vvstolarna som vanligt. Hennes nd, majorskan,
tillt inte, att pigorna i otid togos frn arbetet. I det hela gjorde
hon inte s mycket vsen av kusin Joachim som flickorna. Nr man inte
kom med mera heder, s ...

Men inte visste Agneta eller Beata eller ens sjlva Karin Maria,
_varfr_ kusin kom -- mamma hade inte funnit det varken passande eller
vlbetnkt att sga dem orsaken till visiten. Och inte frgade de heller
stort efter det -- det var nog, att han kom, att _ngon_ kom. Dr hade
de nu gtt hela vintern hemma p Munkeboda, och nda sedan lagmannens
och prostens julkalaser och fdelsedagsutkldningen hos faster Brita
tjugondedag jul, hade de inte sett en levande sjl utom den tyste baron
Stjerne p Marieholm och gamla mamsell Fiken, som hjlpte till med
smnad och tckstickning och annat smtt. Hon var nog bde snll och
smtrevlig, mamsell Fiken, men nu hade de ju i s mnga r hrt alla
hennes historier, att de kunde dem nstan bttre n hon sjlv, och de
enda nya, som kommit till p sista tiden, handlade allesammans om den
elake Per Larsson p Bofors, som nyss i fyllan stuckit ihjl sin svrfar
med en kniv. Det kunde d i lngden icke vara s muntert att alltid
sitta och hra p!

Majorskan satt p sin vanliga plats vid fnstret och stickade gardiner
i vgor. S mycken ra hade hon dock funnit sig i att visa Joachim,
att hon i anledning av dagen hade satt undan stoppkorgen, alltid fylld
med urldriga fina lrftsdukar sedan farfrldrarnas tid, vilka hon
letade upp innerst inne i de gamla linneskpen och roade sig med att
reparera. Dr stod den nu betckt av ett filerat verkast p dragkistan
under portrtten av kronprinsen och general Adlersparre, vilka Agneta s
lmskt spekulerade p att flytta.

Framme vid det ovala salsbordet framfr lngsoffan stod Karin Maria och
ordnade kaffekopparna och satte fram hgtidskannan och snipan av drivet
silver. Hon hade sett litet tvekande p modern, nr hon tog fram dem ur
hrnskpet och vecklade den gamla konstiga kannan -- ursprungligen en
dryckeskanna frn Karolinska tiden, som en uppfinningsrik fru Skytte p
den tiden, d kaffet blev modernt, ltit guldsmeden i Kristianstad stta
pip p -- ut ur det gamla rngottsvaret, som vanligtvis omslt den. Men
majorskan bara knep ihop munnen och ltsade inte se det. S tog Karin
Maria och satte den p bordet.

Drp lade hon ett par nya vedtrn p brasan och tittade sig beltet
omkring fr att nnu en gng skrskda sina anordningar.

Det lnga, av idel smala granbrder hopfogade golvet var s vitskurat,
som det kunde bliva, och solskenet gjorde det riktigt blndande. Lngs
vggarna stodo de blanka, solida mahognymblerna, stela och nymodiga --
p var sin sida om drren till frstugan ett klaffbord med mycket smal
skiva och breda klaffar, s inventist inrttade, att de vid hgtidliga
tillfllen kunde sttas ihop till ett enda lngt bord. De tre fnstren
hade vita hemvvda lnggardiner med knoppfransar -- det var ett arbete
av husets tre dttrar. I fnsterkarmen vid hennes nds plats stodo tv
blommande hyacinter.

ver soffan hngde stora litografier av kungen och drottning Desideria i
slta mahognylister. Mitt emellan dem, i en oval frgylld ram, ett
portrtt i olja av Hedvig Elisabeth Charlotta, vilket hon sjlv, medan
hon nnu blott var hertiginna, givit t mammas moster. Det hade frut
haft sin plats inne i frmaket bland familjeportrtten, men d dr
aldrig eldades mera n tv  tre gnger p vintern, hade mamma nu
flyttat det in i salen. Hon tyckte om att ngon gng emellant --
tminstone fr mamsell Fiken -- bertta historien om sin moster.

I tystnaden inne i matsalen hrde de, hur Agneta torkade sina ftter p
granrisruskan i frstugan, innan hon flg uppfr loftstrappan.

Beata kom in med de fattiga fnrikarna p en tallrik -- ljusbruna,
aptitliga -- och lade dem till det vriga smbrdet i silverkorgen.
Karin Maria stal sig till att kasta nnu en blick i den lilla dunkla
lngspegeln i hrnet, som fr resten mest bestod av ram. Hon rttade p
hret och muslinsschaletten, som var fst med en nl ver den urringade
vrkensklnningen.

-- Nu tycker jag han snart kunde vara hr! utbrast Beata otligt.

Agneta skuttade nedfr loftstrappan. Hon slog upp drren mellan de bda
klaffborden mittemot soffan och ropade hgljutt in i rummet:

-- Mamma! Flickor! Jag ser Ola Mattssons skjutstrilla uppe i backen. Det
mste vara Joachim!

Mamma lade ihop stickningen. -- Du r s god och kommer ihg, att du
sger _kusin_ Joachim, nr du talar med honom, hon sg strngt p sin
yngsta dotter. Det var fr galet, en sdan affr flickorna gjorde av den
pojken! Agneta hade till och med gtt och bundit det nya sidenbandet i
sitt hr. Dr satt nu den rda rosetten hgt uppe i frisyren, framfr
kammen, mellan sidolockarna, som fllo ned ver tinningarna, och bara
hon rrde p huvudet, flktade den kokett fram och tillbaka. Ja, sjlva
Karin Maria hade sannerligen farmors prlnl i schaletten -- den, som
annars bara kom fram vid de hgtidligaste tillfllen! -- Och Beata hade
konfirmationshjrtat om halsen. Mamma sg det nog, men nr det en gng
skett, s var det bst att ltsa, som om man icke mrkte ngot; hon bara
snrpte betnksamt p munnen, d hon lngsamt och ordentligt lade ihop
det vidlyftiga stickarbetet.

Men vad stod nu p? ... Minsann var det inte mamsell Fiken, som gjort
sig rende -- naturligtvis bara fr att se fideikommissarien!

Mamsell Fiken ppnade tapetdrren mellan soffan och dragkistan och stack
in ett litet frskrmt huvud med runda gon och nsa som en fgelnbb
samt tre gra papiljotter ovanfr var tinning.

-- Ack, sta hennes nd lilla, jag ber tusen gnger om urskt! ropade
hon alldeles konsternerad ver att strax i drren mta majorskans kalla,
frvnade gon. Jag skulle p barndop till klockarens i eftermiddag --
drfr har jag inte heller tagit upp hret nnu, hon for nervst
ursktande med handen upp till papiljotterna -- och s ville jag ju s
grna be att f lna Karin Marias nya skor, fr _mina_, hon satte med
ett visst koketteri fram en liten elegant fot i en rdsliten, uttrampad
korsbandssko, de gna sig ju inte precis fr kalaser ...

-- S grna, mamsell Fiken, sade majorskan lika stel som frut. G efter
skorna, Karin Maria.

-- Nu? frgade Karin Maria motvilligt. Hon hrde trillan svnga in p
grden.

Majorskan verskdade situationen. Hon sade kyligt och med stor
vrdighet till mamsell Fiken:

-- Vi vnta ljtnant Skytte, min mans brorson, i eftermiddag.

-- Jas, svarade mamsell Fiken bara. Hon hade naturligtvis inte hrt
det.

Flickorna kastade oskra blickar p varandra. Nu hll vagnen framfr
trappan -- och pappa, som inte var hemma! Vem skulle g ut i frstugan
och taga emot? ...

Majorskan stod och betnkte sig -- nej, hon skulle inte f ngon
anledning till prat hr, den gamla sladdertaskan!

-- Mamsell Fiken fr urskta, sade hon med sitt allra magnifikaste
uttryck. Drp ppnade hon drren till frstugan och trdde ut -- de tre
flickorna gjorde sig lnga p tspetsarna och tittade ver hennes
skuldra.

Dr stod han redan ute p stengolvet, hgvxt och bredaxlad, i
ytterstvlar och vargskinnspls, med mssan i handen. Det tjocka, bruna
hret hngde i en lugg ned i pannan, och det vderbitna, leende ansiktet
med de klara, mrkbl gonen var infattat som i en fin ram av tv smala
mrka favoriter.

-- Vlkommen, min gode Joachim! hlsade majorskan mycket hgt, mera med
tanke p mamsell Fiken, som ocks stod och strckte hals drinne, n p
brorsonen, vilken belevat bockade sig, innan han pliktskyldigast blev
omfamnad av faster Charlotte.

Inne i salen hlsade han p kusinerna. Han kysste dem alla tre p kinden
och undrade p att Agneta verkligen blivit s stor.

-- Ja, sade Agneta och fingrade p sitt skrp. Jag fyllde nitton i
hstas ...

Karin Maria stod redan med silverkannan i handen. Mamsell Fiken bad nnu
en gng om urskt fr sina papiljotter och blev ombedd att stanna och
ocks dricka en kopp.

Karin Maria, smrt och frnm med spetsrysch kring de vita, lnga
hnderna, frgade bildat efter faster Anne-Ulla och kusin Lisen, som ju
ftt vara i Stockholm i vinter, och Beata, nnu het om kinderna efter
bakningen, trugade vlvilligt smbrd p mamsell Fiken, som redan radat
upp en mngd sorter p tefatet. Men Agneta satt bara och sg ned i
knet, ned p sina sm smala, av marsvinden illa medfarna, rda
handleder -- hon knde, att kusin Joachim hela tiden, medan han talade
med de andra, frstulet hll gonen p henne. Hon nskade att hon aldrig
hade bundit det rda sidenbandet i sitt hr -- ty det var naturligtvis
_det_ han tittade p ...

Och medan Joachim Skytte artigt konverserade med faster Charlotte och
Karin Maria om slktingarna i Stockholm och Kristianstad och lt sig
Beatas fattiga fnrikar vl smaka, satt han hela tiden och undrade
stilla p att han verkligen ngonsin hade kunnat glmma, hur kusin
Agneta sg ut -- ty ngon som liknade henne, hade han aldrig sett. Hon
var s blond, att hret hgst uppe p hjssan under den hgrda rosetten
nstan skiftade i silvervitt, och de mnga sm lockarna, som frn
tinningarna fllo ned ver kinder och ron, voro mjuka och glnsande som
silke. Hennes ansikte var nnu barnsligt mjukt i dragen, hyn frisk och
redan -- s tidigt p ret -- en smula solbrnd. Och s hade hon -- det
mrkvrdigaste av allt! -- ett par stora bruna gon, bruna som brun
sammet, dunkla och varma, nr hon teg, sklmska och frimodiga, nr hon
talade. De passade s frunderligt vl till den lilla rda munnen, som
var p en gng s vek och s trotsig med barnsligt neddragna mungipor.




                                 II.


Uppe p det norra gavelrummet gick Joachim Skytte och packade upp sin
koffert. Stugpigan Bengta hade hjlpt honom att lgga linnet i
byrldorna och hnga klderna in i garderoben, men nu hade hon blivit
avskedad med tack och tillsgelse, att ljtnanten helst ville srja fr
resten sjlv. Det var d alltid _ngot_ att taga sig till! I det
blandade skenet frn den sprakande och flammande bjrkvedsbrasan samt
det enda ensliga talgljuset p byrn hmtade han frn bottnen av den
solida lderkofferten upp en efter annan av bckerna och placerade dem
omsorgsfullt i den hngande bokhyllan p vggen.

Dr var _Corinne_ och _La nouvelle Hloise_, ngra av Walter Scotts
romaner och ett par av Voltaires tragedier vid sidan av _Die Ruber_
och Ehrensvrds Italienska resa. Drtill ngra ldre svenska bcker och
av modernare Frithiofs saga, ett par hften av Iduna och Poetisk
Kalender samt ntligen, flitigt lsta, Victor Hugos frsta Oder och
ballader. Allt i allt en rtt betydlig boksamling fr en tjugufemrig
artilleriljtnant, som aldrig gjort sig till med att vara belletrist och
aldrig varit utanfr landets grnser.

Han genomgick frstrtt varje boks titel och strk ofta lngsamt med
handen ver bandet, innan han satte dem p deras plats -- p detta
tanklst smekande stt, varp den, som verkligen lskar lsning, alltid
behandlar bcker. Drp packade han upp ett gammalmodigt, konstigt
inrttat skrivschatull, som frut tillhrt en annan Joachim Skytte --
det bar p locket initialerna J. S. och rtalet 1788 -- ppnade det och
ordnade dess innehll p bordet framfr fnstret.

Sedan fanns det, tyvrr, intet mera att gra. Han samlade ihop de f
pappersomslagen, som ter sorgflligt gmdes i kofferten, och gav sig
till att spatsera fram och tillbaka i det lnga rummet.

Du gode Gud! _Hr_ skulle man allts vara tvungen att stanna hela lnga
vren och sommaren -- vintern ocks kanske. Och det fr en galen nycks,
ett vermodigt infalls skull! Vad hade han med verstens kraste att
gra? Flickslinkor fanns dr nog av i Stockholm, och rda Lotta var i
hans gon icke en bit bttre n de andra. Men _hon_ hade nu frgapat sig
i honom. -- Ljtnant Skytte log ovillkorligt vid minnet av det drpliga
dryckeslaget ute p Stallmstaregrden, dr han trots verste Stlkulas
svartsjuka nrvaro vunnit den rda Lottas tillflliga och rtt
passionerade bevgenhet. Och s hade han naturligtvis icke kunnat motst
den vermodiga lusten att spela gubben ett spratt. Yr i huvudet av vin
och stulna kyssar, hade han burit tsen i slden, krt ifrn de andra
int landet, stannat p frsta bsta gstgivaregrd ... stannat dr tv
hela dagar, nda tills versten, rasande som en retad tjur, hade uppskt
dem. Drp hade s den beryktade duellen utan vittnen fljt -- ett
simpelt slagsml, vilket han frn brjan gjort allt fr att undvika, men
som den andre genom att hota med ridpiskan slutligen tvungit honom till.
Joachim rynkade pannan i ensamheten, nr han tnkte tillbaka drp --
det var frsts motbjudande att behva prygla en gammal man, men st och
taga emot stryk som en skolpojke kunde han ju heller icke finna sig i.
Och om han s nd bara hade kunnat tiga, s hade Stlkula nog fr sin
egen skull ltit historien tystas ned, men arg och frbittrad p gubben,
som han var, hade han icke kunnat motst lusten att skryta fr
kamraterna med, hur han i dubbel mtto planterat ett horn i sin
verordnades panna. Drp hade kronprinsen och vederbrande ftt nys om
saken. Av hnsyn till gubben Stlkula, som ju heller inga lagrar skrdat
p affren, aktade man sig att draga historien infr krigsrtt, men fr
exemplets och disciplinens skull ansgs det ndvndigt, d saken inom
officerskretsar var alltfr bekant, att ljtnant Skytte tills vidare
blev suspenderad.

Han undrade, om flickorna visste, varfr i all vrlden kusin Joachim,
som frst nyligen frn artilleriet i Kristianstad ftt transport till
Stockholm, s pltsligt mst lmna huvudstaden, och inte hade ngon
annan resurs n att taga sin tillflykt till slktens gamla stamgods
Munkeboda. _Naturligtvis_ visste de det! Inte hade vl faster Charlotte
kunnat tiga med en s intressant historia, och Karin Maria, som ju
korresponderade med flickbekanta i Stockholm, hade skert ftt det
rapporterat alltsammans. Med tummarna i vstfickorna blev han stende
mitt p golvet och stirrade under sammandragna gonbryn rakt in i ljuset
-- orolig, frargad, frdmjukad, rasande p sig sjlv och andra. nda
tills han p en gng kom till att smle: han hade pltsligt sett framfr
sig lilla Agnetas bruna gon, stora, vidppna, barnsligt frfrade ver
kusin Joachims frskrckliga mandater ...

                   *       *       *       *       *

Nsta morgon vaknade han sent, utsvd efter resan och i bttre humr.
Medan han kldde sig och ordnade det lockiga hret framfr den lilla
smala, fuktflckiga spegeln p byrn, sg han icke lngre s mrkt p
tillvaron, och nr han vid en blick ut genom fnstret fick syn p Karin
Maria, som rak och sttlig i sin rdrutiga vrkensklnning, med schal
ver skuldrorna, barhuvad trots klden, matade hnsen nedanfr
kkstrappan, brjade han efter hand knna sig mer och mer frsonligt
stmd gentemot utsikten att tillbringa sin tid p Munkeboda.

Han drog ett sista tag i fadermrdarna, planterade en guldnl i den hga
halsduken, fick fatt i sin brokiga sidennsduk, som fallit bakom
spegeln, och sprang raskt nedfr trapporna.

Inne i salen satt faster Charlotte som vanligt vid mittfnstret mellan
hyacinterna. Frukostbordet stod dukat -- demonstrativt tomt med blott
_ett_ kuvert. D Joachim bugade sig och, ngot generad, brjade urskta
sig fr sin sjusovaresmn, reste majorskan sig och ropade ut i
kksdrren:

-- Boel, vrm losten och tag in maten. _Nu_ r ljtnanten nere.

Drp frdjupade hon sig ter i att taga upp maskor -- Joachim tyckte,
att han ter blev tio r under hennes ogillande, frebrende tystnad.

D Boel, rd i ansiktet under httekldet, kom in med lost, spickesill
och stuvad potatis p en bricka, sade fastern, utan att lyfta gonen
frn maskorna:

-- Du fr urskta, kre brorson, vra lantliga seder. Hos _oss_ str
frukosten p bordet klockan sju precis.

-- Min goda faster Charlotte kan vara sker p, att klockan sju precis
skall jag ocks infinna mig hdanefter.

Majorskan mildrades en smula genom hans artiga undfallenhet. Hon frgade
honom ndigt, hur han sovit, och brjade tala om, hur ledsamt det var
att det skulle vara rttor i den bl kammaren, fastn hon sannerligen
hade stoppat bde kungsljus och grt med arsenik i hlen ...

Efter frukosten drev Joachim tmligen ensam omkring p grden, som
tycktes ligga alldeles utdd i solskenet. Drngarna voro t skogen och
hmtade hem ved och bakris -- man mste skynda att begagna tiden, medan
de frusna krren nnu voro farbara -- och i kket gjorde pigorna i
ordning till middagen, som fr hela hushllet, folket svl som
herrskapet, skulle st frdig precis klockan halv tolv. Den enda, som
gnade den frmmande ngon uppmrksamhet, var hans gamla bekanta,
stugpigan Bengta, vilken borta vid kksfnstret satt och malde senap med
en kanonkula i en trskl, som hon hll fast mellan knna under det hon
regelmssigt vaggade fram och tillbaka med kroppen. nda ut p grden
hrde han, i det han gick frbi, hennes lngslpiga stmma sjunga visan
om jungfrun, som mtte

   ett gngande skepp, som fullt av grevar var,

medan hon samtidigt i sin besvrliga stllning hll p att vrida huvudet
ur led fr att se efter honom.

Ngot uppmuntrad av denna uppmrksamhet -- den enda han hittills rnt --
fortsatte han sitt tysta men energiska letande efter flickorna, vilka
tycktes sjunkna i jorden, och fick ntligen, d han p vinst och frlust
mnade trda in i brygghuset, syn p Beata, vilken frn fnstret vid
sidan av den tvrdelade brygghusdrren lutade sig fram ur vvstolen och
vnligt nickade till honom.

Inne i det mrka brygghuset fann han efter ngot letande klinkan till
vvkammardrren och trdde in.

Torvelden gldde friskt i den breda, nstan fyrkantiga jrnugnen med en
hemsk, ngot obestmd bataljrelief p framsidan. Solen sken in genom det
grnaktiga, smrutiga fnstret, vid vilket Beata satt och nu reste sig
frn sin vv fr att hlsa p kusinen.

-- Vad hr r trevligt, kunde Joachim, som under den sista halvtimmen
knt sig fullkomligt husvill, icke lta bli att sga. Har kusin ngot
emot, att jag slr mig ner en stund?

Beata rjde vlvilligt undan spolar och skyttlar frn den enda trstolen
och bad honom artigt taga plats.

Samtalet gick till att brja med rtt trgt. Dels var Beata litet blyg,
och dels var hon rdd fr att mamma skulle komma och se, hur lat hon
var. Ty inte passade det sig, att hon hela tiden satt och slamrade med
vven, d hon skulle underhlla kusin Joachim. Inte frrn han
tillflligtvis kommit att nmna, att han sett faster Charlotte vervaka
utlggandet av vvrckorna p blekplatsen -- den goda vrsolen skulle
nyttjas -- kom det riktigt liv i samtalet.

De talade om trakten, som Joachim knappt sett sedan sin barndom, och han
frgade efter vilket umgnge det egentligen fanns p orten.

Beata nmnde pliktskyldigast prostens och lagmannens, men det var s
lngt borta, hon suckade. -- Och s, det kom litet drjande, liksom
tvekande, baron Stjerne p Marieholm.

-- Nils Olof Stjerne? frgade Joachim intresserad. Det hade funnits
liksom ett slags hemligt frbehll i hennes rst, vilket tydligen lovade
mera och vckte intresse.

-- Ja ... Beata satt och gungade med foten p tramporna och vgde
skytteln i handen med nedslagna gon.

-- N? ... forskade Joachim uppmuntrande. Det var ju klart, att hon hade
ngot att sga, som hon hellre n grna ville ut med.

-- Han kommer hit ofta, fortfor hon i samma ton.

-- S? ... Kusin Joachims gon blevo mer och mer avvaktande och
frgande.

Beata bjde sig en smula fram i vvstolen och sade med litet lgre
stmma, nstan viskande:

-- Han r s gott som frlovad med Agneta.

-- Nej! utbrast Joachim, icke precis misstrogen, men frbluffad.

Beata nickade blott tvrskert bekrftande, i det hon hastigt skt
skottspolen igenom varpen, trampade till och slog i.

Joachim reste sig upp och stdde sig mot vvstolen.

-- Men hon r ju endast ett barn, sade han ogillande, mot honom.

-- Mamma vill det, fortsatte Beata sina frtroenden, glad ver att ha
ngon att prata med. Men hon hade nd hellre nskat, att det blivit
Karin Maria.

-- Fr det att hon r ldre?

-- Ja, naturligtvis ... Och s r hon frstndigare. Mamma r s rdd
fr, att Agneta inte skall kunna ta gamla friherrinnan p rtta sttet.

Joachim Skytte teg. Han stod och tnkte sig lilla kusin Agneta som den
tjocke fyrtiorige Nils Olof Stjernes friherrinna. Omedvetet drog ett
uttryck nstan av vedervilja ver hans ansikte.

-- Men, Beatas stmma sjnk igen, det tjnar i alla fall inte till
ngot, vad mamma vill, fr hon fr nu aldrig i vrlden syster Agneta
till det.

-- Inte? Joachims intresse var ter vckt. Varfr inte, kusin Beata?
Sitta som friherrinna p Marieholm, tycker jag just skulle vara ngot
fr lilla Agneta -- som ser ut som en prinsessa, tillade han
lngsammare, nstan fr sig sjlv.

Beata svarade icke. Hon satte en ny spole i skytteln och knep ihop
lpparna med ett uttryck, som vltaligare n alla ord sade, att hon nog
visste mera, men att ingen makt i vrlden skulle frm henne att sga
det.

-- Bertta! envisades Joachim, mer och mer nyfiken.

Beatas fasta beslut vacklade genast.

-- Om kusin lovar, att inte sga det -- inte fr ngon! Hon sg
allvarligt upp.

-- Inte fr en levande sjl. S sant mig Gud hjlpe, bedyrade han
hgtidligt.

Beata var nu icke lngre i stnd att hlla p hemligheten lngre. Hon
bjde sig fram och viskade hastigt:

-- Jo, fr jag tror alldeles bestmt, att Agneta r kr i en annan.

-- I _vem_? infll Joachim energiskt. Vet inte kusin vem det r?

-- Ja, se, det vet jag rakt inte, beknde Beata modflld, och jag kan
omjligt rkna ut det. Men _ngon_ mste det vara, ty allt sedan vi
dansade tjugondedagen hos faster Brita p Rsns, r hon inte densamma
mot Stjerne och tl inte att se honom.

En skugga fll ver Beatas vita vv. Det knackade muntert p rutan, och
Agnetas sta ansikte inramat av ylleschalen, som hon hll ihop under
hakan, tittade in.

-- Sg ingenting, kusin Joachim -- fr Guds skull, viskade Beata.
Flickorna skulle aldrig frlta mig ...

Agneta slog upp drren p vid gavel. Hon ryckte schalen frn huvud och
skuldror och frde bgge hnderna upp till hret utan att strax ge akt
p Joachim, som stod i skuggan, lutad mot vvstolen.

-- Kusin Joachim! ropade hon frvnad, i det hon pltsligt fick gonen
p honom. God morgon, hon neg fr honom. r kusin hr?

-- Ja, vi ha suttit och filosoferat litet p morgonkvisten, kusin Beata
och jag, sade Joachim ogenerat och hlsade.

-- ver vad? undrade Agneta nyfiket med sina klara, bruna gon i hans
utan att nnu snka armarna frn koaffyren, som hotade att ramla ned.

--  ... ver gifterml och kvinnor och krlek och sdant dr. Inte
sant, kusin Beata? retades han med kusinen, som satt och rynkade
gonbrynen och gjorde hotande hemlighetsfulla miner med ryggen t
Agneta.

-- ver krlek ... tertog Agneta lngsamt, liksom ovillkorligt. Jag
undrar ...

Hon sade icke mer, rodnade till under Joachims frgande och oroade
blick. S satte hon sig hastigt ned vid rocken mitt i rummet och brjade
spola den halvspunna spolen frdig. Beatas gon mtte mystiskt menande,
nstan triumferande Joachims.

-- Det r ingenting att undra p, sade Joachim lngsamt efter en paus,
med ett uttryck, som flickorna, ifall de knt till ordet och frsttt
det, skulle kallat cyniskt. Nu kallade de det bara verlgset och tyckte
till och med, att det kldde honom. Det fr nog kusin lra alltsammans i
sinom tid -- nr kusin blir gift.

Agneta sg blygt upp frn sin spole. Vad han d sg prktig ut i den
bruna kldesrocken, som satt s vl, den hga, brokiga vsten och det
fina linnet ver sidenhalsduken! Hennes blick sjnk ned p de tsittande
eleganta benklderna och de ntta, blanka stvlarna.

Gud vet, undrade hon ovillkorligt, om han alltid mnar g s fin i
vardagslag!

Joachim mtte hennes blick, hennes ppna, ofrstllda beundran smickrade
hans ffnga och satte honom strax i gott humr.

-- Nr man blir gift, upprepade Beata skeptiskt, med djupt fraktlig
betoning. Nej, lr man det inte _frr_, s lr man det minsann inte
_d_!

Joachim brast ut i skratt. Han kunde frst, att de sikter, hans kusin
av sin moder bibringats angende ktenskapet, icke voro srdeles
romantiska. -- Man _kan_ ju tnka sig, sade han muntert, vlvilligt
docerande, att en flicka kan bli gift med en man, hon lskar. Han talade
till Beata, men sg p Agneta, som nnu djupare snkte huvudet ver det
surrande spinnrockshjulet.

Beata fnyste fraktligt till. -- Det hnder aldrig, knappt ens i
romanbcker.

Den ovilja och cyniska stmning, som nyss, d han hrde det projekterade
giftermlet mellan baron Stjerne och lilla Agneta, gripit den unge
Skytte, slog p en gng pltsligt om. Han knde sig med ens, gentemot
kusin Beatas principiella tvivel, ter besjlad av denna
svrmiskt-romantiska tro p den _verkliga_, _kta_, _sanna_ krlekens
allmakt, vilken han funnit uttryckt hos de flesta av sina
lsklingsdiktare, och som vid de ungdomliga kamratgillena lrt honom att
i s varma och inspirerade ord tolka det intryck, kvinnan,
kvinnligheten, _das ewig weibliche_, s lngt han kunde minnas
tillbaka, gjort p hans lttrrliga hjrta. Lutad mot vvstolen, med ena
armen bakom nacken och huvudet bjt en smula tillbaka, brjade han
ivrigt och allvarligt utveckla sina teorier, prisa krlekens lycka och
allena saliggrande inflytande p livet. De mrkbl gonen strlade
under den ungdomligt slta, vita pannan, ver vilken det bruna hret
oredigt fll fram, och den djupa klyftan i hans runda skgglsa haka
blev liksom djupare -- rrlig och uttrycksfull under hans entusiastiska
tal. Beata hade fr lnge sedan upphrt att vva. Hon satt och fingrade
p skytteln, med det lilla huvudet tankfullt p sned mot
muslinsschaletten, utan att riktigt vga se upp p kusinen, medan Agneta
med handen p spinnrockshjulet, ltt framtbjd, med halvppen mun och
vitt uppsprrade gon fljde var rrelse i hans ansikte. Det hade
ursprungligen varit Joachims mening att bevisa Beata, att krlekens
lycka ocks vore tillgnglig i ktenskapet -- ja, egentligen hrde hemma
dr -- men efter hand som han talade, kom han, hnfrd av sina egna ord,
helt och hllet bort frn mnet och talade blott om krleken i
allmnhet, om mannens krlek till kvinnan, oberoende av band och lagar.
Och de namn han nmnde: Julies och S:t Preux' namn, Frithiofs och
Ingeborgs namn, hans citat av Eigils jublande utrop hos Oehlenschlger:

              Jeg _har_ min Helga! Hrer det, I Sale ...

allt detta bevisade ju i sjlva verket ingenting om lyckan i
ktenskapet, men flickorna mrkte det icke; liksom han sjlv hade de fr
lnge sedan fullstndigt glmt utgngspunkten. Han talade ju som en bok,
en dikt, och han talade om krlek -- det var dem nog.

Detta passionerade fredrag om hjrtats rtt hade fullstndigt brutit
isen, de knde sig nu som gamla bekanta och kallade varandra helt
oceremonist och frtroligt fr du och vid namn alldeles som syskon.
Med anknytning till den lskade Frithiof, kommo de in p litteraturen --
de voro allesammans livligt intresserade av den nya nationella
diktningen, men av utlndska bcker knde flickorna icke till stort mer
n sina gamla franska skolbcker. De _contes_ och franska tragedier
mamma hade, voro i regeln inlsta och lstes blott hgt fr sprkets
skull, i urval och under kontroll. Joachim berttade fr dem om de tyska
romantikerna och deklamerade stycken av Don Carlos och Die Ruber --
mer fr sitt eget nje n kusinernas, som blott ofullstndigt frstodo
tyska. Det hade icke brukats p mammas tid; franska hade de dremot, som
nstan alla bttre folks barn lrt ungefr samtidigt med modersmlet.
D Joachim sg, att de trots all god vilja omjligt kunde dela hans
beundran fr Carl Moor och markis Posa, avbrt han sig pltsligt och
ropade med livlig entusiasm:

-- Men s finns det en fransos, som heter Victor Hugo. Han r helt ung,
knappt ldre n jag. Ni kan tro, _han_ kan skriva.

Och i den gamla vvstugan p Munkeboda, dr s mnga tusentals alnar av
linne- och blngarnslrft vid ljudet av psalmer och svliga folkvisor
mdosamt knogats ihop av fruar och frknar och pigor, brjade nu den
unge Skytte fr sina kusiner deklamera modern europeisk romantisk poesi.

   _Nous parlons des hros, du ciel, des chevaliers ..._

ljd det klangfullt och patetiskt nda ut i brygghuset till majorskan,
som hpen stannade ett gonblick, innan hon kom sig fr att lyfta upp
klinkan. Och d hon ppnade drren, sg hon bgge sina yngsta flickor
sitta med hnderna i kors p blanka vardagsfrmiddagen, rda om kinderna
och med trar i gonen, medan kusin Joachim mitt p golvet stod med
rynkade gonbryn och handen tragiskt utstrckt emot henne.

Sannerligen, en ny tid hade runnit upp p Munkeboda! Ocks _dr_ hade
seklets tredje rtionde begynt!




                                 III.


Flickorna bodde ocks uppe p loftet -- i gavelrummet mittemot Joachims.
Uppe i den stora kammaren mot sder, dr det var sol nstan dagen
igenom, bodde de alla tre tillsammans. Vggarna voro icke tapetserade
som i de andra rummen, utan frn farfars tid mlade med brokiga,
tropiska fantasilandskap p bl bakgrund: mest hga palmer som
beskuggade sm kaffebruna hyddor, vaktade av idylliska infdingar.
Farfar hade sjlv p lediga stunder mlat dem liksom drrstyckena nere i
frstugan.

Rummet var mblerat med gamla, vitlackerade, gustavianska mbler --
lantligt klumpiga -- som majorskan vid sitt gifterml kasserat i
frmaket. I den breda utdragssngen, som var hopskjuten om dagarna, lgo
Beata och Agneta, och liggsoffan mittemot, med verdrag av hemvvt,
rutigt bomullstyg, hade Karin Maria, som den ldsta, fr sin egen del.
Framfr soffan stod rummets praktmbel: ett gammalt ovalt bord med mrk
marmorskiva och tjocka, buktade ben, som en gng varit frgyllda.

Nr Joachim gick till och ifrn sitt eget rum, sg han ofta drren till
kusinernas st ppen. Var gng han kom ver det mrka loftet och tittade
dit in, blndades han nstan, som om han sg in i sjlva solen -- s
ljust var det alltid dr inne, nu p vrsidan. Emellertid sg han Karin
Maria p taburetten framme vid fnstret sitta och va sig p harpan,
eller Beata uppkrupen i den breda fnsterkarmen sticka tidigt grnt till
kanariefglarna i buren, som hngde mitt i det breda fnstret, vilket
med sina mnga sm rutor nstan liknade vggen i ett drivhus. Farfar
hade inrttat det s, ty hr uppe -- mitt i solskenet, fraktande alla
vliga mlaretraditioner -- hade gubben, som var egen i allt, haft sin
atelier.

Joachim kunde nnu tydligt minnas farfar, flickorna hade dremot blott
en dunkel hgkomst av honom som en liten vithrig gammal man, bjd i
ryggen av gikt, men med ett par klara bl gon, sklmaktiga och milda,
och ett fint rdltt ansikte, skrumpet som ett vinterpple. Gikten hade
farfar ftt redan under kriget i Finland anno 88, men det var dock frst
efter det han som gammal man legat med lantvrnet p Rgen och farit s
frfrligt illa, som han brjat g s hopkrupen. Det var efter den
tiden, sedan han ntligen kommit hem till Munkeboda igen, som han slagit
sig p att mla. Han gick d sllan utanfr grden, utan satt druppe p
gavelrummet i solskenet och komponerade sina fantastiska landskap eller
lste ny fransk och tysk poesi -- han var en stor beundrare av Ossian
och Chteaubriand, och mnga av tavlorna voro hans egna
fantasiillustrationer till Atala och Ren. Tidningar tlde han p
sin lderdom icke att se -- Grevesmhlensk litteratur kallade han dem
fraktligt. Vid statsvlvningen den 13 mars hade han varit Adlersparres
anhngare och -- som lantvrnist och skning av gammal snapphaneslkt --
hllit p den danska tronfljden. Han hade en gng varit en ivrig
politiker och oppositionsman -- Gustav III och hans regemente hade han
aldrig kunnat frdraga -- men mot slutet av sitt liv frlorade han mer
och mer intresset fr allt vad som tilldrog sig i riket. Efter det sista
tronfljarvalet, d hans gamla livlighet ett gonblick tycktes blossa
upp p nytt, hrde icke ens hans sner honom ngonsin yttra ngon
politisk mening i inhemska frgor. Dremot deltog han alltid med liv och
sjl i vad som frsiggick ute i Europa, och kejsarens flttg fljde han
med stort intresse: de stora bragderna, utfrda p avstnd, gde fr
hans soldat- och konstnrsfantasi bestndigt hela sagans och miraklets
tjusning.

Han hade varit mycket svag fr sin sonson och namne, lille Joachim.
Pojken var fdd p Munkeboda den 2 december 1805 och med segerhuva; d
budskapet frn Austerlitz omsider ndde upp till Vstra Ginge hrad --
det var bortt jultiden -- lt gubben farfar hmta upp den sista flaskan
av den gamla tokajern, som legat i kllaren allt sedan Carl Niklas
Skytte kom hem frn Wien r 1738. Han klingade hgtidligt med sina sner
och sin sonhustru -- Joachims glada och vackra moder -- och sedan han
doppat sitt lillfinger i vinet, stack han det i munnen p ungen -- var
man fdd med segerhuva p sjlva Austerlitzdagen, s skulle man f veta
om det!

Och Joachim fick veta om det. Den 2 december firades alltid, s lnge
farfar levde, med srskild hgtidlighet, och med sin dristiga,
lttrrliga, kta Skytteska fantasi sg gossen sig alltid under hela sin
barndom i andanom predestinerad till bde marskalksstaven och
hertigkronan. Och farfar tog honom aldrig ur hans illusioner -- han
upplevde icke Waterloo!

Nr Joachim kom frn sin kammare, hade han alltid bra mycket mera lust
att spatsera in till flickorna mitt emot n ned till faster Charlotte,
men hittills hade han alltid lyckligt besegrat denna frestelse. Inte fr
det, att det i ngot annat hus skulle ansetts opassande mellan s nra
slktingar, men han visste, att faster Charlotte ansg det s -- nr det
var _honom_, det var frga om.

Faster Charlotte hade aldrig tyckt om Joachim, frst och frmst fr det
hon inte sjlv hade ngon son och gossen, ssom ende sonsonen, efter
farfaderns testamente skulle rva Munkeboda, och sedan fr det han var
s tourdi. Historien med verstens Lotta, som hon knde till i alla
detaljer, hade naturligtvis inte bidragit att hja honom i hennes gunst
-- hon ansg honom nu nstan moraliskt frdrvad.

Flickorna hade alltid mycket att gra: de vvde, broderade, vade sig p
klaver och harpa och lste nnu vissa timmar i veckan franska fr sin
moder, som sjlv hade ftt den gamla gustavianska uppfostran och icke
gillade ngon annan. Hur grna Joachim n ville sllskapa med dem, fick
han nstan aldrig tillflle drtill. Sedan faster Charlotte hrt honom
deklamera modern poesi i vvstugan, misstrodde hon honom nnu mer n
frut.

Fr det mesta vistades han ute i skog och mark, var intresserad av
skogshygget och vrbruket, som nu brjade. Emellant tog han sig en lng
ridtur -- red, s att skummet stod om hsten, bara fr att rida; en gng
gjorde han visit i prstgrden och en annan gng hos lagman Skldborgs,
men det gjorde han icke om igen, ty lagmanskan och alla dttrarna
brjade strax, den ena mera indiskret n den andra, pumpa honom angende
baron Stjernes frieri till Agneta, vilket i hg grad tycktes intressera
dem. Till Marieholm for han icke, ehuru det lg nrmast Munkeboda -- han
kunde inte med friaren, anfrtrodde han Beata, och s sp man fr
resten s frtvivlat dr, att ifall han bara en gng skulle frska att
hlla Nils Olof stngen, slutade det frmodligen med att han drack ihjl
sig.

Sanningen var, att han icke kunde frdraga att se Nils Olof Stjernes
rdbrusiga ansikte med de lugna, utstende bl gonen -- det irriterade
honom, bara han tnkte p det. Han knde gentemot honom en hemlig,
overvinnlig, egentligen alldeles ofrnuftig och ogrundad antipati, som
vissa gonblick kunde vxa nstan till hat -- s olidligt var det honom
att tnka p att den tjocke, flegmatiske tlpen en gng skulle ha
Agneta, vilken -- det svor han p mer n en gng -- var den vackraste
flicka han knde, trots det hon bara var frn sknska landsbygden och
drtill hans egen kttsliga kusin, som han kunde minnas, frn det hon
lg i linda.

Om kvllarna lade Joachim patiens, _la Blocade de Copenhague_, spelade
Svarte Petter med flickorna och mamsell Fiken eller bezigue med
farbror Niklas, som, nr han blev livad vid en toddy, alltid berttade
ungefr samma historier frn 1814, d han varit med hren i Norge, eller
glada ungdomsminnen frn sin garnisonstid i Stockholm, dr han svrmat
fr Fredrika Lv och Inga berg och alltid roat sig prktigt trots
Gustav Adolfs trista regemente. Klockan tio reste sig faster Charlotte,
om det s var mitt uti en patiens eller en historia -- knde efter, om
hrnskpet och mahognysknken voro riktigt lsta, gav den av dttrarna,
som hade veckan, sina instruktioner fr morgondagen, under det hon
lade ihop stickningen och slckte det ena talgljuset vid sin bordnda.

-- Ses, Skytte, sade hon myndigt, nu r det tid fr ungdomen att komma
i sng.

Farbror Niklas reste sig -- det fll varken honom eller ngon annan in
att stta sig upp emot den envldiga majorskan, som redan stod vid
drren med det andra talgljuset i handen, vid vilket Joachim tnde sin
vaxstapel fr att lysa sig sjlv och flickorna uppfr trappan. Men
faster Charlotte stod troget och vntade i den kalla frstugan, tills
hon sett ungdomen skiljas t uppe i den halvmrka loftssvalen, innan hon
tog ljuset med sig in i sngkammaren, dr det sparsamt slcktes och
utbyttes mot en prsa. Och den livsglade och ventyrslystne ljtnant
Joachim Skytte mste finna sig i att bli krd i sng som en skolpojke
klockan tio -- han _mste_ finna sig i det, ty hr uppe i Vstra Ginge
hrads magraste demark hade man sannerligen inga som helst andra
resurser fr natten n att beskedligt krypa till kojs. Han frbannade
faster Charlotte och hela menagen p Munkeboda, lste en smula och sov
som en stock till klockan halv sju, d en av flickorna vanligtvis
ngsligt knackade p drren och bad honom fr Guds skull skynda sig ner,
ty mamma blev ju s ledsen om hon fick vnta med losten.

Flickorna hade han snart blivit intim med -- i synnerhet Beata, som var
s vnlig och munter och hjrtegod. Karin Maria brddes vl mycket p
faster Charlotte -- hon var stel och frnm och gav sig air, men nr
man talade med henne, insg man snart, att hon bde var mera tnkande
och mera erfaren n systrarna. Hon hade tillbragt ett par vintrar i
Stockholm och Kristianstad, och Joachim var frn brjan mycket mera
bekant med henne n med de yngre flickorna. Agneta var ju bara barnet,
men ... Men hon hade ngra satans gon, lilla kusin Agneta!

Allt sedan det frsta gonblicket han sg henne, tnkte Joachim mest p
Agneta. Hon var s oberknelig -- emellant s barnsligt yster, s
okonstlat frtroendefull och ppenhjrtigt pratsam, emellant ter s
skygg och misstnksam, s sluten och stilla, att han kunde bli helt
nervs och het om ronen samt g och undra p vad han hade gjort
henne, eller om hon hade hrt ngot om honom. S kunde hon ibland,
nr han icke sg p henne, sitta och flja honom med sin fientligt
allvarliga, undrande, mrka blick, som han knde utan att vilja mta
den, ty d -- det visste han -- slog hon strax ned gonen, och den lilla
veka munnen knep trotsigt ihop sig. Han var d alltid vertygad om, att
hon satt och tnkte p historien med versten och den frbannade rda
Lotta. Ty naturligtvis hade icke mamsell Fiken, som frmodligen snusat
upp alltsammans, kunnat ha tand fr tunga, om n faster Charlotte -- det
mrkte han -- kunnat det. Men dri tog han nu fel. Flickorna -- till och
med sjlva Karin Maria -- visste lika litet nu, som d han kom, och
ansgo egentligen hans vistelse p Munkeboda blott som ett vanligt, om
n ngot frlngt, slktbesk.

                   *       *       *       *       *

Det var en dag mitt i april -- en solig frmiddag med barfrost -- som
den unge Skytte kom hem frn en av sina vilda ridturer. Som vanligt, d
han steg uppfr trappan, mttes han av ljusstrimman, vilken frn
flickornas otta kammardrr brandgul silade sig ver loftet, och d han
nyss hade sett faster Charlotte i potatiskllaren, sysselsatt med att
inspektera potatisen, som brjade gro, fljde han denna gng sin
regelmssigt terkommande ingivelse att hlsa p flickorna.

nnu i hga stvlar och sporrar, med ridspet under armen och mssan i
handen, knackade han p drren.

-- Stig in! ropades det genast ogenerat.

Han ppnade drren och sg Agneta balanserande p fnsterkarmen sticka
in ngra blekgrna stjlkar i buren till kanariefglarna. Hon blev s
frvnad nr hon sg honom, att hon hll p att frlora jmvikten.

-- Kusin Joachim ...

Hon ville i en fart hoppa ned p golvet men vrickade foten och skulle ha
fallit, om han icke raskt sprungit fram och fngat henne i sina armar.

-- Men Agneta, hur i all vrlden br du dig t!

Hon hade blivit helt blek och sg frskrckt upp till honom med de stora
bruna gonen rakt under hans. Han var varm och upphettad av den hastiga
ritten i den skarpa vrvinden, som han p backarna mst kmpa sig fram
emot, en smula blndad, liksom frvirrad av det rika solljuset -- nstan
utan att veta vad han gjorde, tryckte han lilla Agneta fastare intill
sig och slppte henne icke igen. Deras gon mttes i en lng, leende
blick.

-- Gr det ont, kusin Agneta? mumlade han.

Och med en frvirrad, svindlande knsla -- utan att kunna gra sig reda
fr varifrn den kom -- viskade Agneta, att hon trodde nog, att det
gjorde ont -- i foten ...

-- Stt dig ned! Han satte henne varligt men bestmt ned i soffan, och
innan hon kunde ana, vad han mnade gra, bjde han ett kn framfr
henne och lste hastigt korsbandsskon frn foten.

-- Men kusin Joachim ... Hon rodnade, men lt honom hllas -- en smula
generad, men nnu mera nyfiken, leende bjd fram ver honom.

-- Om man frotterar den en smula, s gr det ver, han gned frsiktigt
den lilla varma foten i den hemstickade bomullsstrumpan mellan sina
hnder. Han sg upp och deras gon mttes igen.

S bjde han sig djupt ned och gjorde, vad han naturligtvis aldrig
skulle ha gjort -- han lutade sin kind mot vristen och kysste den.

Det hrdes springande steg i trappan. Agneta, rd som blod om kinderna
och nda ned p halsen, satte foten hrt mot golvet, och Joachim sprang
upp.

Det var bara Beata. Hon kom in med det stora frkldet fullt av
matpplen, en skl och ett par silverknivar i handen.

-- Nej, se kusin Joachim! sade hon litet handfallen, men nd inte s
vrst frvnad.

-- Ja, drren stod ppen, och d jag sg Agneta hlla p att falla ned
frn fnsterkarmen ... frklarade han en smula osammanhngande och inte
fullt sanningsenligt.

Beata hrde inte p. Hon ville passa p att f Agneta till att hjlpa
sig med att skala pplena till trtan, medan mamma inspekterade
potatiskllaren. Om kusin Joachim ville underhlla dem -- s mycket
bttre!

Drp slogo de sig allesammans ned omkring praktbordet med marmorskivan.
De rda skalen hopade sig i smala ringlar framfr flickornas platser,
och de kluvna pplena blevo rdbruna i sklen, medan de pratade.

Mamma var s noga med att f den dr ppeltrtan frdig i dag, d det
bakades, och stora ugnen nd var uppvrmd, ty krigsrdet Fagerhjelm
hade, p hemvg till Kristianstad, annonserat sig med hela sin familj
till i vermorgon.

-- Jag visste det nog, Beata samlade med bgge hnderna ihop skalen, som
lgo kringspridda p hela bordet. Jag _visste_ det! Karin Maria tappade
kammen, nr hon kammade sig i morgse, och skatorna ha skrattat hela
dagen. Det betyder alltid, att det kommer frmmande.

-- Tusan hakar! skrattade kusin Joachim och strckte vlbehagligt benen
i ryttarstvlarna ifrn sig. D f de inte ofta ppna munnen, era
stackars skator.

-- Och tnk s vl, att den dumma kalkonhnan nstan hll p att drnka
sig i drankasluffen i dag och brt benen, annars hade mamma visst aldrig
nnts att best den t farbror Fagerhjelms!

-- Jag tycker inte, jag har hrt talas om honom frr, infll Joachim
betnksamt. Han bodde inte i Kristianstad p min tid.

-- Nej, det r ocks bara helt kort tid sedan han flyttade dit, men
mamma r syssling med frun. Han r frn Smland, tillade Beata med den
litet medlidsamma, nstan fraktliga betoning, varmed en genuin ging
talar om smlnningar.

-- Och Susen har varit i pension i Vxj och talar upplndska, pladdrade
Beata vidare.

-- Frken Fagerhjelm! parodierade Agneta sklmskt med ett rtt vllyckat
frsk att sga hrda r.

-- Och tnk, det gr inte ens kusin Joachim, som har varit s lnge i
Stockholm! Beata sg bort p honom med erknnande beundran.

-- Det gr ingen skning, som har aktning fr sig sjlv, svarade Joachim
tvrskert.

Agneta brjade nu fullstndigt tervinna sin fattning. Hon lade bgge
armarna i de korta, rdrutiga vrkensrmarna p bordet och bjde sig
sklmaktigt fram:

-- Nr nu kusin Joachim fr se Susen ... Hon erfor ett retande, hittills
oknt nje i att bry Joachim.

-- Min Susen, min Susen -- admirabel! _Quelle figure!_ hrmade Beata
uppsluppen krigsrdet och vred ett par inbillade mustascher uppt.
Krigsrdet hade harskr och bar skgg.

-- Och s beundrad hon r! fortfor Agneta i samma ton. Hon har redan
varit frlovad med tolv gradpasserare!

Joachim skrattade hgt och bjde sig fram fr att riktigt se in i
Agnetas sklmaktigt segervissa, retsamt leende bruna gon. -- Och s
unnar kusin Agneta mig att bli den trettonde! sade han med ltsat
frebrende, med gonen i hennes.

-- Nej, den _frste_ ljtnanten! svarade Agneta med en liten mockant
komplimang. Hennes gon fingo pltsligt omedvetet ett uttryck av vermod
och jublande triumf, i det hon rtade p sig och kastade nacken en smula
tillbaka. Nu r det tid, att Susen begynner p ett nytt dussin, dussin!

-- Agneta! Agneta! varnade Beata ogillande, i det hon reste sig upp och
med fatet p armen beredde sig att g.

Men Joachim skrattade med full hals -- han tyckte, att han fr var dag
mer och mer upptckte sina kusiner.

Agneta hade ocks rest sig upp frn sin plats i soffan och gjorde sig
med en viss nervs brdska i ordning att genast flja systern. Joachim
hll artigt drren ppen fr Beata, som med det rgade fatet i bda
hnderna redan var ute p loftet. Nr Agneta gick frbi, bjde han sig
fram emot henne.

-- Hur gr det med foten, Agneta?

Och hon, som nyss varit s skalkaktigt sker och leende munter, gled
frbi honom rd som blod nda upp till hrfstet och med en skygg, halvt
frtrytsam, halvt bedjande blick ur sina nu nstan svarta gon.

Frstugudrren dr nere ppnades raskt utifrn.

-- Mamma! viskade Beata, redan halvvgs nere, dmpat varnande upp genom
trappans halvmrker.




                                 IV.


Fram emot aftonen dagen innan gsterna vntades, just d pigorna hllo
p att stda gstrummen, medan dttrarna sjlva under majorskans
verinseende bddade sngarna, s att hon kunde vara riktigt sker p
att bolster och linnelakan frdelades p rtta sttet, och att de bsta
rngottskuddarna med kta spetsar och de bl sidentckena frn hennes
brllop tillrckligt omsorgsfullt och ostentativt placerades p de
sngar, hon bestmt dem fr, krde en chs med tv frmmande herrar in
p grden. Agneta sg dem frst genom stora gstrumsfnstret, och utan
att varsko ngon eller sga ett ord, smg hon sig i samma gonblick ut
ur rummet och skyndade sig hals ver huvud upp p vinden.

Litet efter kom kksan springande in och bad, att hennes nd fr guds
skull strax ville komma, fr baronen frn Marieholm och en annan herre
stodo redan i frstun.

Majorskan gav hastigt ett par order, skickade bud p majoren och
ljtnant Skytte, samt frsvann skyndsamt in i frmaket, som av
sparsamhetsskl tyvrr nnu icke blivit eldat.

D hon smleende och fryntlig med nyaste hrkldseln p huvudet, som
likvl i brdskan kommit en smula p sned, trdde in i salen, fann hon
redan herrarna dr fre sig, vilka raka och hgtidliga stodo borta vid
det ena klaffbordet med ryggen emot henne och anstrngt betraktade ett
ytterst otydligt kopparstick ver slaget vid Breitenfeld hgt uppe p
vggen.

Det brjade strax krusas och komplimenteras, och majorskan bad s mnga
gnger om urskt, fr det att ingen hade varit tillreds att taga emot
herrarna.

Baronen frklarade ytterst omstndligt, att han och hans vn ett par
dagars tid varit i Kristianstad fr att ska tinga p en smula foder t
kreaturen -- som vanligt fram p vrsidan, hade naturligtvis hans eget
tagit slut. Nu tillt han sig att gra en titt inom p Munkeboda och
kanske -- ifall det icke alltfr mycket besvrade herrskapet -- stanna
dr aftonen ver.

Majorskan frklarade artigt, att det naturligtvis icke kunde vara frgan
om besvr d det gllde s krt frmmande, och vred redan i tankarna
beslutsamt av nacken p tre av sina bsta tuppar, medan hon med detsamma
gjorde ett hastigt verslag ver, hur mycket det kunde tagas ifrn
kalasmaten till i morgon afton, utan att subtraktionen mrktes.

Nu kom majoren in, i nystrkta fadermrdare och p frhand i gott lynne
vid utsikten till ett parti whist och en extra stark romtoddy p
kvllskvisten.

Medan majorskan ter frsvann fr att skyndsamt ge order om eldning i
kontoret -- frmaket kunde det nd inte tjna ngot till att tnka p
-- brjade de tre herrarna tala om foderbristen och nattfrosten och
svrigheten att f gott utsde.

Baron Nils Olof Stjerne till Marieholm -- friaren, som Joachim kallade
honom -- var en storvxt, starkt byggd herre p ungefr fyrtio r,
blond, fyllig och rdbrusig, med hg kal panna och stora, utstende bl
gon. Han ansgs i allmnhet fr att se bra ut, ansiktet i sin helhet
pminde ngot om de vanliga Gustav Adolfsportrtten, men det tunga,
dsta och en smula stillastende melankoliska i hela hans uttryck
misskldde honom. Emellertid var han ingalunda i _ngot_ avseende -- om
man ocks ej tog i betraktande hans rang och Stjerneslktens anseende --
omjlig som man till ven en s ung och vacker flicka som Agneta Skytte.

Det var ocks med en obehaglig knsla av att icke egentligen ha ngot
som helst rimligt skl till sin overvinnliga motvilja fr honom och det
projekterade partiet, som Joachim, d han trdde in i rummet, hlsade p
baronen. Han hade under sin Kristianstadstid trffat honom flera gnger,
och d nrmast tyckt riktigt bra om honom som en hederlig och ofrarglig
om n ngot tystlten sllskapskarl. Varfr i all vrlden skall det
tjocka odjuret ha kastat sina gon just p Agneta, tnkte Joachim, ter
gripen av denna besynnerligt nervsa vedervilja fr faster Charlottes
lsklingsprojekt, som strax vid Beatas frsta ord drom fattat honom, i
det han p samma gng hjrtligt skakade hand med friaren och frgade,
hur han mdde i det frbannade aprilvdret.

Bredvid baron Stjerne satt hans gode vn och permanente sllskapsbroder
Figge Wallqvist. Han var en herre p nra sextio r nu, liten, mager och
skinntorr, med ovanligt vl bibehllet mrkt hr och en stor romersk
nsa, som t hela hans ansikte gav ngot visst frnmt pretentist.
Frmodligen stod denna ytterst aristokratiska nsa i frbindelse med
hans ansprk att rkna nra slkt med en av Sveriges kungar. Figge
Wallqvist gick nmligen med tmligen stor skerhet och gllde fr att
vara en sonson av Fredrik av Hessen. Utom nsan och namnet Fredrik hade
han ocks frn sin furstlige farfader rvt en viss smidig slughet och
skrvlande, grovkornig gemytlighet, som gjorde honom till en gunstling i
herrsllskap. Denne illegitime konungattling svrmade och levde fr,
vad han efter ett par stora toddar hgtidligt plgade kalla
legitimitetens id och blodets rtt. Och som han lrde, s levde
Figge Wallqvist. Han hade p sin tid under statsvlvningen och de
fljande oroligheterna hllit strngt p den legitime Gustav IV Adolf,
och sedermera -- ocks av rent svrmeri fr legitimitetens id -- som
frivillig under Bernadotte deltagit i de allierades flttg mot den
korsikanske usurpatorn, ssom han alltid kallade fransmnnens kejsare.
Han hade varit med om intget i Paris och haft den stora gldjen att se
Vendmekolonnen strtas. Utom dessa nmnda yttre och inre furstliga
egenskaper hade stackars Figge emellertid ingenting vidare rvt efter
sin glorvrdige farfader utan levde nu mest p sina vnner, vilka till
tack fr hans knda gemytlighet och rikliga frrd av fruntimmers- och
andra historier, bde mnader och r underhllo honom som
sllskapsherre. Sitt egentliga huvudkvarter hade han emellertid p
senare tider p Marieholm, dr Nils Olof Stjerne, ensam och trtt av sin
moders, nkefriherrinnans, despotiska regemente, fann en viss trst i
gamle Figges sympati och stora livserfarenhet.

Karin Maria kom in och neg vrldsvant fr de bgge herrarna, i det hon
samtidigt lt pappa veta, att det nu var i ordning och eldat p
kontoret, ifall herrarna ville ta sig ett parti innan supn.

Baron Stjerne hade sett s vntansfull ut, d drren ppnades. Nr det
blott var Karin Maria, som visade sig, vnde han ett gonblick, liksom
besviken, bort huvudet. Det var s lnge, hela lnga sex veckor, sedan
han varit p Munkeboda, och under hela denna tid hade han ej en enda
gng sett Agneta. Figge, vilken som sagt hade rykte om sig att frst
sig p kvinnor, hade nmligen livligt rtt honom att hlla sig borta en
tid och lta tiden och saknaden verka.

Efter att ha vxlat ngra hvlighetsfraser med ldsta frken, utvandrade
herrarna lydigt till kontoret -- i Karin Marias stmma hade nmligen
legat en dold order, som de allesammans frstodo. Blott Joachim stannade
kvar.

-- Skall kusin inte ocks g? frgade Karin Maria litet otligt. Hon
stod och vntade p att f brja med dukningen, som i afton lg henne.

-- Jo ... Var r ... han hll p att sga Agneta, men ndrade sig
instinktivt, d han mtte Karin Marias inkvisitoriska blick, och frgade
i stllet: Var r Beata?

-- Uppe och gr sig i ordning, svarade Karin Maria kort. Och drp litet
spotskt, d Joachim nnu drjde:

-- Vet _kusin_ kanske, var Agneta r? Hon str nmligen inte till att
finna.

-- Nej! Joachim skrattade till, pltsligt i gott humr, liksom lttad av
att veta, att _hon_ tminstone icke stod och gjorde toalett fr
friaren. Men, om du vill, kusin, skall jag gra mitt bsta fr att
finna henne.

Han mtte mamsell Fiken i frstugan -- hon hade som vanligt luktat
frmmande -- gav henne kort besked om, var hon kunde finna Karin Maria,
och sprang raskt uppfr loftstrappan.

Ett gonblick stannade han och lyssnade, om han ej skulle hra rster
frn flickornas rum -- men nej, det lt verkligen, som om Beata vore
allena. Drp ppnade han p vinst och frlust, driven liksom av
instinkt, drren till den s kallade yttre handkammaren, varest
majorskan frvarade en del gammalt skrp och stllde undan saker, som
icke brukades.

Det frsta han fick syn p drinne i den bleka, kalla vrskymningen, var
ocks mycket riktigt Agneta, uppkrupen i en gammal slde frn
1700-talet, mlad, och framtill upptbjd som en sncka. Hon hade svept
in sig i en skinnfll och frdrev tiden med att studera en gammal trasig
bok, hon tillflligtvis funnit druppe. Nr hon fick se kusin Joachim,
rodnade hon starkt och beredde sig genast att lmna sin tillflyktsort.

Han klev ver ngra gamla lrar, som stngde passagen, sttte i
frbifarten med huvudet till ett par talgljus -- de hngde radvis under
loftet i lnga snren, upptrdda p vekarna, fr att blekas -- och ndde
ntligen fram till den slunda barrikaderade kusinen.

-- Men, Agneta, han dmpade ovillkorligt stmman, i det han utan vidare
slog sig ned p kanten av slden, som hon nnu ej hunnit lmna. Du
sitter ju och blir ddligt frkyld hruppe.

-- Neej, sade Agneta drjande. Trots fllen frs hon s att hon huttrade
i sin tunna klnning och sina bara armar. Jag ... jag skulle bara ska
ngot hruppe ...

-- Nu ro de inne i kontoret och kommer inte in fre supn. Joachim sg
menande p henne i det han dristigt gick rakt p saken.

Agneta knep ihop lpparna och sg ned. Hon rrde sig inte i slden.

-- Agneta! Joachim lutade sig fram och hans stmma ljd nnu mera
dmpat. Nr du nu rakt inte _vill_ ha honom, s ...

-- Jag _kan_ inte, mumlade Agneta passionerat, utan att se p kusinen.
Jag tar gift eller springer till skogs, om mamma tvingar mig.

-- Ingen skall tvinga dig, viskade han upprrd och fick i halvmrkret
fatt i hennes hand, som han, utan att riktigt veta vad han gjorde,
vldsamt klmde i sin. Hur kan du tro, att ngon skulle kunna _vga_?

-- Om han bara hade velat ha ngon av de andra, viskade Agneta modlst.
Mamma vill det s frfrligt grna. P hennes fdelsedag till sommaren
har hon sagt, att det skall eklateras.

-- Aldrig, utbrast Joachim hftigt, aldrig, s lnge jag lever, skall
Nils Olof Stjerne f dig. Och d Agneta nu med en pltslig knsla av
lttnad ver att ha ngon att frtro sig till och i hjlpls tillit till
hans beskydd, bvande under den blott halvt frstdda lidelsen i hans
ton och ord, p en gng frlorade all sjlvbehrskning och snyftade hgt
med ansiktet nere mot skinnfllen, bjde han sig fram ver henne,
trstande, mt, och deras gon mttes inne i sldens mrker.

-- Jag svr dig, Agneta, att om du ngonsin behver ... behver ... du
frstr ... Han viskade otydligt, frvirrat, med en stmma, som stockade
sig. _Du_ tminstone skall f den lyckan att flja ditt hjrtas rst.

Beatas frtroende angende den andre spkade nnu stundom, om n
svagt, i huvudet p Joachim. Hans sunda frnuft sade honom nmligen, att
den nogrknade, romantiska och drtill litet satiriskt anlagda Agneta
icke s ltt hade kunnat finna ngon passabel flamma i denna ken. Men
emellant, d han knde sig upplagd fr melankoli, drjde hans tankar
bland annat ocks vid denne mystiske fridstrare, som han d fann fr
gott att kalla honom.

Agneta tycktes inte riktigt sentera kusinens delmod, hon bara bjde
huvudet djupare ned. Joachim betraktade henne frst frvnad och drp
... Pltsligt sg han -- vgade han se -- _ngot annat_ i hennes djupa
rodnad.

-- Eller ... eller ... Skulle Beata ha misstagit sig? Det r inte fr du
fredrar en annan, som ...? frgade han hastigt, nnu halvt svartsjuk,
trots allt sunt frnuft.

-- Jag, mumlade Agneta frvirrad, fredraga en annan? Vad i all vrlden
skulle det d vara fr en?

-- Ja, du har rtt, ropade Joachim pltsligt vermodigt. Vad skulle det
d vara fr en? _Hr!_

I samma sekund mttes deras blickar: Agnetas brydd, men sklmsk och en
smula m, Joachims ... ja, i det gonblick Joachim sg in i sin kusins
oskyldiga gon och lste deras uttryck, kom han till att smle -- nnu
mera sklmskt n hon, som nu bet sig i lppen och lngsamt vnde bort
huvudet, nnu mmare och en liten smula frlget.

Agneta gav pltsligt till ett ltt rop -- hennes gon stodo fsta p
handkammardrren, som med spklik ljudlshet ppnades utifrn.
Gudskelov, det var bara Beata!

-- r ni hr? sade Beata. Hennes rst var lg men ytterligt frvnad.
Jag kunde rakt inte begripa, vad det var, som tisslade och tasslade hr
uppe p loftet.

Joachim vnde sig nu ocks om, utan att slppa Agnetas hand, som han
hll fast under fllen.

-- Agneta sitter och r rdd fr friaren, viskade han med en
undertryckt, jublande, pojkaktig uppsluppenhet, som sttte Beata, men,
mrkvrdigt nog, inte Agneta det allra ringaste.

-- Att kusin kan skmta, frebrdde den sympatiserande Beata indignerad.
Stjerne sjlv gr vl ngorlunda an, fastn han r rysligt tjock och
frfrligt trkig, men kusin skulle bara se gamla friherrinnan!

Agneta hade sakta dragit sin hand ur Joachims. Hon vecklade sig nu ut ur
skinnfllen och stod litet obeslutsam utan att vga se upp p honom och
utan att kunna komma frbi. Han sg det och reste sig genast.

-- Men du fr i alla fall in och snygga dig litet, tertog den praktiska
Beata. S rufsigt ditt hr r! Och mamma frlter dig aldrig, om du icke
tar tminstone violetten p.

Violetten var ett familjesmeknamn p Agnetas urfllda shalliklnning.
Beata sjlv sttade i en storfasonerad rd kpetygsklnning och doftade
av eau de lavande.

-- Ja, jag fr vl det, sade Agneta ovanligt undfallande, i det hon
stilla gick frbi kusin Joachim utan att se upp p honom.

Nr den unge Skytte efter detta intermezzo ntligen kom in till herrarna
p kontoret mottogs han med frebrelser frn farbror Niklas ver att ha
undandragit sig fjrdemanskapet. Gamle Figge bjde sig fram fr att ta
hem ett stick och sade slpande, redan litet lallande p rsten, i det
han sg upp med sina rdkantade gon:

-- Inte s strng, bror Niklas! ... Man r ung, man r kavaljer! Inte
sant, herr ljtnant? Man har inte tre vackra kusiner fr intet ...

-- Prat! avbrt gubben Niklas, som satt med otur, frargad.

Men Figge Wallqvist lt sig inte bekomma. Han stack Skyttens knekt med
sin kung och sade i samma ton som frut:

-- _Vem_ av de tre gracerna -- om man fr vara s indiskret att frga --
r det nu ljtnanten har unnat sitt pple? Och d Joachim stende vid
spelbordet, bibehll en fraktlig och indignerad tystnad, fortfor han:
Eller r det kanske ngon nymf i de lgre regionerna? ... Frnuftigt,
min son, mycket frnuftigt! Dr uppnr man i regeln det ... det, som
skall uppns ... med betydligt mindre tidspillan.

-- Skytte r heller inte knd fr att spilla tiden i dylika saker,
infll Nils Olof Stjerne ovanligt livad, med en genomskinlig allusion p
det desdigra Stockholmsventyret.

De skrattade allesammans hgljutt och med en behaglig knsla av
kamratskap och msesidig vrldsmannaaktig frtrolighet. Joachim knde
sig pltsligt ondligt uppstyltad och dum, som nyss kunnat p allvar
frarga sig ver gubben Figge.

Han tackade fr rdet i lika gott humr som det blivit givet, drack
brorskl med gubben, som proponerade, och d samtalet visade tendens att
verg till politiken, bidrog han ivrigt att leda det in i denna fra.

Gubben Figge kom med ett par rtt vassa utfall mot den hrskande
dynastien, som aldrig -- oaktat det gemensamma flttget mot den
korsikanske usurpatorn -- p grund av sin brist p legitimitet riktigt
frsttt att vinna hans bevgenhet. Joachim, som naturligtvis, i likhet
med den vriga ungdomen, icke brydde sig stort om kungen men dremot
uppriktigt sg landets hopp i kronprinsen, tog ivrigt till orda och
frsvarade varmt den i frihet borna kraften och dugligheten. Gamle
Figge skakade p huvudet och spottade fraktligt ut den ena bussen efter
den andra.

-- Prat! sade han. Det hjlper ta mig fan inte ngon att vara boren i
frihet, det kan var okta unge i socknen prla med. Nej, vad det kommer
an p i en sdan stllning r auktoritet -- den legitima auktoriteten.
Det r den hemlighetsfulla och odisputabla rtt _blodet_ ger, som det
kommer an p.

-- Rtt! Rtt! ropade Joachim hetsigt. Man fdes nu fr tiden varken
till rtt eller makt -- den, som har kraft drtill, ervrar det
alltsammans.

Nils Olof Stjernes annars s trga blod brjade ocks komma i svallning.
Han knde sig krnkt p det ordnade samfundets, p ridderskapets och
adelns vgnar.

-- Han r ju jakobin, fullblodsjakobin! ropade han argt, med blicken
vdjande till sin blivande svrfar.

Gamle Niklas Skytte satt och knppte betnksamt mot locket p sin
snusdosa. Vid brorsonens djrva ord kunde han icke hjlpa, att han knde
slktens heta, upproriska snapphaneblod liksom rinna livligare i
drorna. Han ville icke stta Stjerne, som naturligtvis, _naturligtvis_,
hade rtt, men ... Han klappade nstan smeksamt Joachim p skuldran med
denna hemliga slktsympati, vilken liksom magnetiskt meddelas och
uppfattas, och utan att ltsa om baronens indignation, sade han
godmodigt lugnande, med ett frsk att vnda det hela i skmt:

-- Ja, visst r han jakobin, det ligger ju i slkten. Det har jag sjlv
varit, s det frslog, r 89 fr fyrtio r sedan, och det var ocks
gubben far min p sin tid 1772. Han lrde nu fr resten aldrig att
frlika sig med dem, som makten hade. Men annars s ... han tog sig en
pris. Det gr nog ver. Det brukar alltid g ver.

-- Inte hos _mig_! svor Joachim, nu het p allvar. Nog vet jag, att vi
nu i Svea rike sitta upp till ronen i hyckleri och gemen feghet, men
...

-- Hll! Hll, unge vn! Gubben Figge reste sig hgtidligt upp, och utan
att ngon egentligen visste, hur det gick till, voro de pltsligt mitt
inne i ett politiskt kannstperi, i vilket allt stndernas kiv och
skrvel under 20-talets oroliga riksdagar gick igen en miniature.

Supn, som, tack vare besvret att fnga och plocka tupparna, serverades
alltfr sent, var inte srdeles trevlig. Dels voro herrarna, med
undantag av Joachim, som disputerat mera n han druckit, och Stjerne,
som tlde ett oxhuvud, ngot vl tunga i huvudet av den rikliga
frplgningen p kontoret, dels var majorskan i dligt lynne ver att
det s dragit ut p tiden. Flickorna voro stillsamma och hgtidliga --
friarens nrvaro verkade alltid deprimerande p dem. De hllo sig ttt
tillsammans i en klunga, och varken Nils Olof Stjerne, som dock hela
aftonen uppriktigt och otligt lngtat att f se en skymt av den
utvalda, eller Joachim, som med svartsjuk ppasslighet hll gonen p
honom, kunde komma t att yttra ett ord till Agneta. Hon satt vid bordet
mellan Beata och Karin Maria och slog knappt upp gonen en enda gng
under hela aftonen.

Majorskan var lngt ifrn missnjd med sin dotters hllning. Det
tillhrde en flicka att vara retire i dylika saker, och dessutom
ansg hon det rent av fr god politik s lnge icke partiet definitivt
var eklaterat.

Tidigt nsta morgon krde friaren och gubben Wallqvist hem. En lam
inbjudning -- med hnsyn till den bedrande frken Susen, som vntades,
ansg majorskan det icke riktigt klokt att gra den srdeles presserande
-- att stanna dagen ver, blev artigt avslagen. Stjerne frskte nnu en
gng komma t att mta Agnetas blick, men lyckades icke. I den mulna
aprilmorgonen stod hon och neg fr honom p trappan med envist nedslagna
gon, medan han modls och i dligt lynne grep tmmarna och smackade p
vallacken.




                                  V.


Klockan sex p eftermiddagen -- just d Joachim mitt p grdsplatsen i
en lng lina motionerade unghingsten Ajax, som, instngd hela dagen,
vild av friska luften och yr av att oupphrligt blott springa i cirkel,
nstan hll p att falla i sken -- krde krigsrdet Fagerhjelms gamla
gullackerade heltckare in genom grindarna. Joachim hade s tillrckligt
nog att gra med att lugna Ajax, som -- med nsborrarna nedt, stramt
hllen tillbaka -- stod och skrapade med frambenen och frustade, att han
var tvungen att verlta t farbror Niklas att hjlpa damerna ur
ekipaget. Frst nr de efter mycket hgrstat tal p trappan och i
frstugan och mnga urskter, fr att de s hr utan krus mitt p
blanka vardan kommo och hemskte herrskapet, vl blivit installerade i
det nu ntligen uppvrmda frmaket, vgade Joachim sig uppfr trappan
till sitt rum, dr han -- med tanke p de tolv beundrande gradpasserarna
-- gjorde en ytterst omsorgsfull toalett med sina allra bsta klder och
en soupon vlluktande pomada i tupn.

Nr han ntligen var frdig och gick igenom salen, hll Beata, bitrdd
av Agneta och mamsell Fiken, redan p att duka fram supn p de nu
inventist sammanfogade tvillingklaffborden, svagt belysta av en ensam
kksprsa p sknken. Tapetdrren till kket stod p vid gavel, och en
aptitlig lukt av den halvdrnkta kalkonen slog emot honom jmte det
frvirrade skramlet av grytor och pannor, som lyftes av och p, samt
mitt igenom alltsammans det gnisslande ljudet av knivar, som skurades
med jrnfilspn. Agneta med famnen full av tallrikar kastade en hastig,
skygg, liksom ironiskt fientlig blick p hans omsorgsfulla toalett, i
det han gick frbi. Beata hade ocks gonen med sig och kunde inte
hindra sig frn att med en menande blick knuffa systern i sidan.

Inne i frmaket, hgtidligt halvmrkt under de fyra tnda
glaslampetterna -- tv p var lngvgg -- underhll faster Charlotte
borta i soffan tv magra fruar i hga hrkldslar med mnga konstgjorda
blommor och lslockar nedt kinderna. En ung -- eller tminstone yngre
-- flicka i urringad, ljusbl bombasinsklnning och spetsnsduk mellan
tv fingrar talade hemligheter med Karin Maria i hrnkanapen, medan
unge Fritz Fagerhjelm, som annars egentligen lg i Lund, under mycket
skmt frskte att lura ut, vad de sade. Inifrn majorens kontor hrdes
redan brickorna slamra mot brdspelsbordet.

Med vederbrlig hgtidlighet blev ljtnant Skytte frestlld fr
krigsrdinnan och hennes syster, kaptenskan Ekebeck -- yngre och _ngot_
fylligare n den andra -- samt fick ntligen efter tskilliga bildade
fraser, som ceremoniellet ovillkorligen fordrade, lov att vnda sig till
frken Susen.

Joachim svor strax p, att hon var -- ta mig tusan -- inte s illa,
frken Susen! Hon var mager, det hrde gonskenligen till familjen, men
hon hade humr. Hon skulle strax hlsa ljtnanten s ofantligt frn en
massa gemensamma bekanta i Smland och brukade drunder sina stora bl
gon s vl, att Joachim, pltsligt uppspelt och i gott humr,
gratulerade Kristianstadsborna till en ny ackvisition, som drtill var
s entreprenant. Nr Agneta efter en stund, med en menande blick p
sin moder, kom in och neg fr att anmla supn, fann hon redan kusin
Joachim i en sentimental position lutad ver frken Susens kanap, dr
han stod och viskade komplimanger, blandade med dunkla ord om olyckan
att vara en frmling och drfr ofrstdd, medan Karin Maria, indignerad
ver denna opassande, brdstrtade kurtis, broderade som fr livet vid
sin stramaljbge utan att vidare bekymra sig om unge Fritz, vilken
modls satt bredvid och tuggade p sina naglar.

Majorskan reste sig upp och bad herrskapet hlla till godo med en enkel
smrgs. Man fick genom hennes skt ansprkslsa ton intrycket av, att
det hon bjd p icke kunde uppvgas med guld. Majoren och krigsrdet,
bgge litet rdare i ansiktet n vanligt, kommo ut ifrn kontoret och
Joachim blev p nytt presenterad.

-- Vid min ra och min frmgenhet! Krigsrdet skt ut magen och
klingade med ett par gamla napoleondorer, som han alltid bar i
vstfickan, medan han i en rund bge beundrande frde Agneta ut ifrn
sig. Du kan, min sjl, vara stolt ver yngsta stumpan, min hedersbror!

Agneta rodnade, med huvudet hjlplst p sned och kramade frlget med
den hand, hon hade fri, i sin korta shalliklnning. Hon knde, att alla
sgo p henne.

-- r vi fr stor till att ge gamla farbror en kyss? fortfor den
bedagade kavaljeren galant hgrstat. Och utan att vnta p svar, slog
han armen om livet p den unga flickan och kysste henne.

Joachim hade liksom de andra vid krigsrdets komplimang vnt sig om och
sett p Agneta -- hon var frtjusande i sin friska, barnsligt omedvetna
grace med de flickaktigt sluttande skuldrorna och den mjuka nacken ltt
bjd, blndvit under ljusskenet. Han hade pltsligt alldeles glmt bort
frken Susen, och nr den gamle libertinen -- som han hdanefter fr
sig sjlv kallade det galanta krigsrdet -- utan vidare kysste henne,
rynkade han ovillkorligt pannan, upprrd och harmsen ver att hon --
Agneta -- verkligen kunde finna sig i en sdan ofrskmdhet.

-- Om min ndiga kusin tillter, krigsrdet bugade sig fr majorskan,
som vrdigt nedltande lade tv fingrar p hans arm, medan farbror
Niklas vlvilligt rundade sina armar fr de bgge magra systrarna i
soffan, och Susen, d ljtnanten icke tycktes vilja gra min av att
eskortera henne, smeksamt lade armen om livet p den nnu trumpna Karin
Maria.

Dr bugades och krusades, medan den husliga Beata, rd och varm, bjd
tallrikar till smrgsbordet och majorskan persvaderade. Agneta -- med
en obestmd motvilja fr att vara tillsammans med de andra -- gjorde sig
rende att stanna i frmaket genom att lgga divansmattan till rtta och
flytta p stolarna, som kommit i oordning.

-- Agneta, mumlade Joachim bredvid henne.

Det var ngot i hans stmma, p en gng fordrande och dmjukt bedjande,
som pltsligt gjorde henne rebellisk.

-- Kusin Joachim! spratt hon till frvnad, liksom om hon frut alldeles
icke mrkt honom i rummet. Men ... hon sg sig om, var har du gjort av
Susen?

-- Agneta! Han strckte ut sin hand efter hennes men tordes pltsligt
inte taga den. Agneta drog sig litet tillbaka och sg mrkt, ofrsonligt
p honom.

-- Jag sade dig ju, att du strax skulle bli frtjust i Susen -- hon r
s perfektionerad ...

-- t helvete med Susen! utbrast han pltsligt otligt, lgt men
energiskt och tog resolut fatt i den lilla handen, som han drog intill
sig i ett fast tag. Du ... han sg ned och harklade sig. Om du nnu en
gng lter den gamla brnnvinskaggen taga sig friheter, vrider jag om
halsen p honom!

Agneta satte upp ett par stora, oskyldiga gon:

-- Men Joachim ... en sdan rar gammal farbror! ...

Men hennes gon hade varit _alltfr_ oskyldiga -- de narrade honom icke!
Utan att slppa henne med blicken, som nu var ofrstllt m och munter,
halvt frgande -- liksom han ville, men icke tordes be om mera -- frde
han handen sakta upp till sina lppar.

-- Lilla Agneta, mumlade han.

Efter maten, d de alla utom majorskan och krigsrdinnan, som togo ut
en ny stickning, spelade kort om pepparntter och brnda mandlar, var
Agneta s uppsluppen, att Karin Maria mer n en gng varnande blinkade
till henne och frskte rycka henne i kjolen under bordet. Joachim sg
nu, att hon frstod att bruka sina gon lika vl som ngonsin frken
Susen och hon hade ett stt att lta unge Fritz, d han vann, f kyssa
hennes hnder -- vilka hon likvl regelbundet i yttersta gonblicket
drog till sig igen -- som gjorde honom bde kall och varm, dr han satt
mellan kaptenskan Ekebeck och frken Susen. Och det allra vrsta var att
det _kldde_ henne, detta vermodiga, barnsligt utmanande koketteri med
alltfr tydlig adress. Trots sin frargelse och oro kunde Joachim inte
lta bli att smle, medan han  sin sida ivrigt gnade sig t frken
Susen, som med hnderna p ryggen och ansiktet rakt under hans
oupphrligt lt honom gissa udda och jmnt p ntkrnor, vilka de s
tillsammans to upp under mnga viskningar och halvkvvda skratt, under
starkt ogillande av den artiga men indignerade Karin Maria.

Eftert gissades det charader. Moster Netten, som alla flickorna kallade
kaptenskan och vilken Joachim under kurtisen vid kortspelet lrt sig att
respektera som ett gladlynt och tolerant frklde, gick i spetsen -- hon
var outtrttlig i att finna p rim.

   Mitt frsta r ett tr,
   mitt andra r ett vatten,
   mitt hela r ett f
   frn sporrarna till hatten!

lste hon upp frn det halva ark skrivpapper, som majorskan frikostigt
besttt till detta nje.

Joachim och frken Susen stucko huvudena ihop och kommo med de mest
ventyrliga tydningsfrslag -- ingen kunde gissa charaden.

-- Men _mon Dieu_! ropade kaptenskan och viftade sig gracist med
papperet -- den varma punschen och pepparntterna hade efter hand kommit
temperaturen att stiga i det nyeldade frmaket, kan verkligen ingen av
er komma underfund med det? ... Det r _naturligtvis_ min man!
_Eke-bck_. Det r d klart som dagen. Ljtnanten knner ju honom?

Hon satte sina runda bl gon, omissknnligt lika systerdotterns, p
honom med ett s lustigt uttryck av okonstlad frvning, att Joachim
strax brast ut i skratt och nstan kom att undra ver, att han icke
genast p en s trffande beskrivning igenknt den hederlige kaptenen.

Men alla tre flickorna Skytte voro chockerade. De sutto och sgo ned i
knet, och Beata viskade till unge Fritz, att hon inte kunde _begripa_
moster Netten.

-- Hon menar ingenting ont, trstade henne unge Fritz. Men nr hon var
ung, var det bara god ton att inte vara hjrtnupen, nr man talade om
kta hlften.

-- Mamma skulle aldrig sga ngot sdant om pappa, frskrade Beata,
nnu indignerad.

-- Nej ... Fritz betnkte sig litet och sg ut, som om han just icke
tyckte, att det var ngot s stort fretrde hos majorskan. Men tant
Skytte r ju ocks s ovanligt seris!

Det drog ut p kvllen, men ingen ville g och lgga sig: det var s
sllan man sg ngon ungdom p Munkeboda. Karin Maria fick kusin Joachim
att hmta ned harpan ifrn gavelrummet och sjng ett par bitar av
Geijer, som voro alldeles nya, samt den beundrade Hulda Rosa och
Blommorna.

De sutto alla hgtidliga, nstan andktiga lngs vggarna och hrde p,
pltsligt liksom matta av allt skratt och prat. Faster Charlotte
flyttade sig hgre upp i sitt soffhrn och sg sig myndigt omkring,
stolt ver ldsta dottern. Drren till kontoret ppnades ljudlst, och
genom rken frn lngpiporna, vilken som en blja slog in i frmaket,
skymtades tv framstrckta rda ansikten.

Joachim hade omrkligt msat plats och satt nu bakom Agneta. Utan att
tnka p det hade han lagt handen ver ryggstdet p hennes stol, och
pltsligt knde han, hur hennes nacke omedvetet sjnk ned dremot. Han
rrde sig icke, satt stilla som en mus, medan hennes mjuka nacke
frtroendefullt, han tyckte nstan smeksamt, fortfor att vila mot hans
hand.

Hennes runda, vita skuldror blevo i halvdunklet, mot det bl
mbelverdraget nnu vitare -- hade det varit frken Susen eller en
annan flicka, vilken som helst, hade han icke tvekat en minut att
trycka sina lppar dremot: det hade blott varit ett gngse
tillfllighetsgalanteri, alldeles i sin ordning. Men hur det nu kom sig
-- nr det var Agneta, s nndes han icke. Kanske mest av fruktan fr
att ngon kunde se det och komma med en eller annan skmtsam eller
ekivok anmrkning, vilken -- det knde han pltsligt med stor bestmdhet
-- i detta gonblick skulle vara honom i hg grad emot. Den enda
smekning -- om det ens kunde kallas s -- han tillt sig gentemot sin
kusin var att, i det han lutade sig ver henne, ltt trycka sin kind mot
hennes mjuka hr.

-- Lilla Agneta, mumlade han nnu en gng. Detta fattiga och enkla
smekord var det enda, som nu fll honom in -- han, som annars brukade ha
s mnga uttrycksfulla och tillbedjande adjektiv i beredskap fr det
tcka knet.

Agneta hrde det och, pltsligt medveten om hans nrhet, reste hon
hastigt upp det baktlutade huvudet och satt under den vriga sngen rak
som ett ljus, blott en liten smula framtbjd under hans blick, som hon
knde.

Karin Maria slutade med ett par lnga, dallrande ackord. Joachim reste
sig upp bakom Agnetas stol och sade -- med en rst som hon icke riktigt
knde igen -- hastigt, energiskt, snubblande ver orden:

-- Nu ska vi dansa!

Ingen kom sig fr att gra ngon invndning. Kaptenskan Ekebeck satte
sig genast, oombedd, liksom p kommando, till klaveret. Utan att bjuda
upp, tog Joachim i den allmnna frvirringen, medan de andra rjde undan
bord och stolar frn golvet, Agneta i sina armar och dansade ut. Det var
den frn Tyskland importerade valsen, som nu p senare tider blivit
hgst modern, ven hr i landsbygden.

Agneta dansade viljelst efter musiken, som liksom vaggade henne fram.
Hennes strlande bruna gon vilade leende i kusin Joachims varma bl. S
lnge de dansade, knde de sig liksom allena med varandra -- det var
icke lngre frgan om tvng, blygsel, fruktan eller frstllning emellan
dem.

Valsen slutade. Joachim drog Agneta, som pltsligt vacklade till,
nrmare intill sig och bemdade sig sjlv att st stadigt p ftterna.
Han knde sig pltsligt s yr i huvudet, som om han ensam tmt en hel
flaska champagne.

-- Tack! Tack! mumlade han och klmde hftigt hennes hnder i sina utan
att egentligen veta, vad han sade eller gjorde.

Frken Susen var sttt. Hon kunde inte begripa, varfr den ende
kavaljeren -- naturligtvis rknade hon inte unge Fritz fr ngot --
pltsligt hade hittat p att dansa med den ungen, i stllet fr att,
som skick och bruk och den simplaste artighet fordrade, bjuda upp henne.
Hon satt stram med armbgarna tryckta intill sidorna och nsduken
frnmt mellan tv fingrar, medan unge Fritz litet tlpigt bjd upp
Karin Maria och Beata godlynt lt svnga sig av farbror Fagerhjelm, som
lade huvudet p sned, nr han dansade och gjorde mnga konstiga och
verfldiga krumbukter med benen. I salsdrren stod mamsell Fiken i sin
nya svarta bombasinsklnning och vaggade fram och tillbaka med hnderna
p hfterna i takt efter musiken, medan majoren frn drren mitt emot
gjorde ffnga frsk att kryssa ver golvet, som, hur det nu var,
alltid var fullt av de dansande, i det han oupphrligt vnligt nickade
till henne och alltemellant uppmuntrande ropade: -- Nu ska vi, mamsell
Fiken -- nu r det vi, som ska till ...

I detsamma de stannade, hade Agneta uppfngat sin moders kyligt
frvnade och frtrnade blick -- hon frstod strax, vad som var i vgen
och blev ddligt rdd. -- Susen! ... viskade hon, nnu kippande efter
andan, och sg bnfallande upp p Joachim. Susen _sitter_!

Joachim var s glad, att han kunde ha skrattat hgt. Han tryckte Agnetas
hnder, som nnu hjlplsa vilade i hans, och gick artigt fram till
frken Susen.

-- Det r d inte fr _min_ skull, som ljtnant Skytte s hastigt lmnar
sin dam, pikade frken Susen stsurt.

-- Men frken! Joachim gjorde sina gon s frebrende han mjligtvis
kunde och lade handen knslofullt p hjrtat. Naturligtvis r jag
frberedd p att frken missuppfattar mig. Vi hade spelat filippin, min
kusin och jag, tillade han resolut, s hgt, att damerna i soffan ocks
kunde hra honom.

Frken Susen var icke svr att frsona; hon freslog mabelt, att
ljtnanten och hon skulle lra flickorna att dansa polka: -- Det r det
enda, vi nu gitta dansa i Kristianstad, frklarade hon verlgset.

Beata var strax ofantligt intresserad; den beskedliga kaptenskan spelade
vidare och de brjade alla -- ocks mamsell Fiken -- att lra stegen,
vilka frken Susen med den ljusbl kjolen gracist upplyft framtill --
s hgt, att de broderade strumpebanden skymtades -- vlvilligt med stor
energi frevisade.

Blott Agneta var icke med. Hon hade strax efter valsen smugit sig ut i
frstugan och satte sig i halvmrkret p loftstrappan utan att mrka
klden.

Joachim hade sett henne frsvinna, och anande orsaken, pltsligt nervs,
behrskad av otlig lngtan att se henne igen, gick han -- d alla som
bst voro upptagna av polkan -- efter henne.

-- Agneta! viskade han dmpat. Han kunde icke strax f syn p henne i
det svaga, flmtande ljuset av den ensliga, osande tranlampan p
frstugubordet.

Hon svarade icke, men reste sig hastigt upp, stdd mot ledstngen.

I nsta gonblick var han vid hennes sida, och pltsligt -- ingen av dem
kunde ngonsin sga, hur det egentligen gick till -- lg hon i hans
armar, ttt, varmt med kinden mot hans brst.

-- Agneta, min egen, min kraste, viskade han lycklig innerligt ned emot
henne.

Hon svarade icke, men i halvmrkret sg hon upp p honom, mt, en smula
skyggt och liksom nyfiket. Han frstod, att lilla Agneta p denna enda
dag, i den pltsliga strlvrmen av en hftig och ntligen fullt
medveten krlek, vuxit till kvinna i hans armar. Och den heta, nstan
brutala passion, som frut i dansen gjort honom blind fr allt, som
frsiggick omkring dem, oknslig fr allt annat utom fr henne, smlte
-- hr ute i tystnaden och ensamheten -- en sekund i blid mhet och
ngsligt sklvande innerlighet.

Det var blott ett gonblick. En drr gick upp dr inne -- bullret av
dansen och rsterna hrdes. -- Agneta ryckte sig darrande ur hans famn
och flg ljudlst uppfr loftstrappan.




                                 VI.


Tidigt nsta morgon, medan gsterna nnu sovo och det hgtidliga kaffe-
och frukostbordet dukades vid brasan inne i salen, sg Joachim, d han
gick nedfr trappan, Agneta med schal ver skuldrorna st borta vid
frstugufnstret och knyta sin krka.

Det klack till i honom, han hade icke vxlat ett ord med henne, sedan
han i gr afton det korta gonblicket i trappans halvmrker hllit henne
i sina armar. D hon efter en stund kommit ned igen -- just som
sllskapet beredde sig att bryta upp -- hade han icke en sekund varit i
stnd att fnga hennes blick, och hon hade blott mitt ibland alla de
andra sagt honom ett flyktigt och nstan ohrbart godnatt.

Han nrmade sig henne tvekande -- hon stod med nedslagna gon och
ltsade liksom icke mrka honom ...

-- Skall du ut? ... s tidigt ... var allt vad han, underligt frvirrad,
kunde hitta p att sga.

Hon slog icke upp gonen, medan hon drog p sig sina hemstickade bl
blgvantar.

-- Ja, jag skall innan frukosten skynda mig bort till Nils Mns' Gunilla
och tinga henne till frklippningen, har mamma sagt.

Joachim ppnade frstugudrren, och utan att sga ngot vidare tog han
sin hatt och fljde med henne.

De gingo och tego. Solskenet glittrade p de ljusgrna krarna och
skogen, som svagt brjade skifta i rdbrunt. Tjlen var icke ur jorden
nnu, och de djupa hjulspren p vgen voro nu p morgonen tckta av
sprd, vit is, vilken krossades som tunt glas under deras ftter.

De fortforo att g tysta bredvid varandra. Pltsligt, liksom driven av
en ingivelse, bjde Joachim sig hastigt fram och sg in under krkan, in
i Agnetas ansikte. Hon hade gonen fulla av stora trar, frdiga att
falla.

-- Men Agneta, viskade han. Varfr i all vrlden ...? Han tog hennes
hand, som slappt hngde nedt kjolen, i sin och bjde sig fram.

-- Agneta, varfr i herrans namn gr du och grter? frgade han nnu en
gng mer bestmt, oroligt.

-- Fr det ... fr det ... snyftade hon, fr det, att kusin Joachim inte
sger ett enda ord till mig.

-- Men Agneta, brjade Joachim varmt, jag gr ju hr och r s glad bara
fr det jag fr lov att g bredvid dig, staste, hr tryckte han mt den
lilla handen i blgvanten, g bredvid dig och tiga. Vad skulle jag d
kunna sga, som vore gott nog?

Agneta teg bakom sin vita, styvstrkta krka. Av hela hennes profil sg
han bara hrlockarna framtill och nsan, en liten rund, dunig nstipp,
som sg trotsig ut.

Och med den mrkliga rapport det r mellan tv, som lska varandra,
gissade han, vad det var hon tnkte p.

-- Du vill ... du vill, att jag skall sga ... det jag icke fick sagt i
gr ...?

Agneta rtade en smula p sig, trotsigt, liksom fr att tillknnage, att
nu kunde det vara detsamma. Men Joachim lt icke narra sig av denna
ltsade likgiltighet; leende bjde han sig fram och drog hennes arm in
under sin.

-- Min kraste flicka, det r ju sagt alltsammans i en kyss, hll han
p att tillgga men kom s med ens ihg, att han aldrig riktigt hade
kysst henne -- aldrig utom hennes kind och vrist och hand. Han smlog,
stannade och i det han lyfte hennes hand, som han tryckte mot sina gon,
mumlade han gng p gng, lgt och obehrskat:

-- Jag lskar dig ... Men jag _lskar_ dig ju ...

Hon vnde ansiktet upp emot honom, rodnande, med ltt sklvande lppar.
Blicken vilade i hans, varm, tillbedjande m, ofrstllt hngivet.

S lade han armen fast om hennes skuldror, bjde sig ned och tryckte
sina lppar mot hennes fina kind -- frisk, litet fuktig, i den kyliga
aprilmorgonen -- och mot hennes mjuka, halvppna lppar, som blygt slto
sig under hans lnga kyss.

Det fll ingen av dem in att vara s frsiktig att frst se sig omkring,
om de verkligen voro allena. Det behvdes heller icke: p den steniga,
knaggliga, frusna vgen, som oregelbunden snodde sig hgre och hgre upp
mellan ljungbackar och kerlappar, fanns det s tidigt p morgonen icke
en sjl.

-- Och du bryr dig verkligen om mig, arme, syndige satan? frgade
Joachim dmjukt, men fullkomligt verfldigt, bara fr att hra henne
nnu en gng bekrfta det.

-- Jag kommer aldrig att bry mig om ngon annan, aldrig i vrlden,
mumlade Agneta lidelsefullt, i det hon, pltsligt liksom rdd fr sin
egen hftighet, slt de strlande bruna gonen.

-- Och Stjerne? frgade han vermodigt, retsamt triumferande. Men i
nsta sekund ngrade han bittert, att han nmnt detta namn. ver Agnetas
ansikte gled ett s plgsamt uttryck av leda och skrmsel, att hon ett
gonblick nstan blev oigenknnlig.

-- Men Agneta, Agneta, viskade han varmt. Du r d vl inte rdd? Vad
skulle han vl kunna gra dig -- _nu_?

-- Mamma, viskade hon med pltslig frtvivlan. Du vet inte, hur rysligt
bestmd mamma r, nr hon en gng har givit sitt ord.

-- Och du kunde verkligen tnka p att ge efter fr henne? ropade han
hftigt.

Agneta sg upp. -- Nej, sade hon lgt men s tydligt, att det lt nstan
skarpt. Nej -- aldrig.

-- Tror du inte, det blir bst, tertog han tvekande efter en kort paus,
att jag rider ver och sjlv talar med Stjerne, innan faster Charlotte
... Vi behva ju inte sga detta _strax_ till faster Charlotte, tillade
han lgre, halvt vertalande.

-- jo, utbrast Agneta lttad, tala frst med Stjerne. Nr du sger
honom, att jag inte _vill_, att jag rakt inte kan ... inte kan tnka mig
... s mste han naturligtvis uppge det. Hon sg ngsligt p honom. Tror
du inte?

-- Sg mig, Agneta, Joachim stannade mitt p backen och sg henne
allvarligt in i gonen. r du sker p, att han bryr sig om dig -- dig
sjlv, din krlek, menar jag? Har han ngonsin direkt antytt, talat med
dig om sina knslor?

Agneta teg litet, s sade hon dmpat:

-- Ja.

-- Du sger det s underligt, Agneta, utbrast han pltsligt orolig,
mottaglig fr var skiftning i hennes stmma.

-- Ja, fr det ... fr det ... Jag kan inte frdraga att tnka p det,
utbrast hon hftigt.

-- Sg mig nu allt, yrkade han lika hftigt, nstan ngsligt. Bertta
alltsammans.

-- , det r inte mycket att bertta. Nstan instinktivt frskte hon
att behrska sin stmma och liksom utplna intrycket av sina egna ord.
Det var p balen p Rsns nu i julas. De hade druckit mycket, och s
den allra sista dansen, s kom han och bjd upp mig. Jag tordes frsts
inte neka ...

-- Var han full? frgade Joachim rakt p saken. Det kan jag inte tro,
han tl ju allt, den karlen.

-- Jag vet inte precis, om han var full, sade Agneta betnksamt, men
nykter var han d heller inte, fast han frde mig mycket skrare n
mnga andra, jag hade dansat med.

Joachim grep Agneta fastare om handleden. Fr frsta gngen gick det
pltsligt upp fr honom, att detta -- att en ung flicka, som det allmnt
brukades, skulle vara tvungen att dansa med den frste bste halvdruckne
kavaljer, som det behagade att bjuda upp henne, och vem var inte halv-
eller heldrucken p en julbal? -- att detta egentligen var ett hgst
upprrande oskick.

-- Och hela tiden vi dansade, fortfor Agneta med lgre rst, en smula
anstrngt, liksom plgad eller generad av minnet, sg han p mig. Och
pltsligt, utan att jag kunde ana, eller hindra det, bjde han sig ned
och viskade ... ngot ... och, hr blev hon rd som blod, och han tog
fatt i mitt ra, som om han ville bita mig ...

-- En sdan r ... Joachim svor till. Vad sade han?

-- , jag minns inte s noga. Agneta tittade generad ned i marken,
frskrckt och nd smickrad ver att han kunde taga sig det s nra.
Jag blev ju alldeles ifrn mig, s frbluffad och frfrad som jag blev.
Ngot om att jag var s st, att han rakt p flcken kunde ta upp mig
... Det var kanske inte s farligt, han var naturligtvis drucken ... Men
han skrmde mig -- , s han _skrmde_ mig! Bara hans gon ... Annars r
han ju alltid s snll och artig ...

-- Han r en r, liderlig slle, det r, vad han r, utbrast Joachim
blek av raseri ver att hans fina lilla Agneta alldeles hjlpls hade
varit utsatt fr en s ofrskmt brutal krleksfrklaring, att en
kavaljer knappt kunde bjuda en gatts en sdan. Ty av hennes avbrutna
och generade berttelse frstod han med sin erfarenhet betydligt mera,
n hon i sin oskuld hade begripit eller ens anat. Fr karlens heders
skull mste jag antaga, att han varit full, annars vore ett sdant
beteende mot en rbar flicka av stnd mer n ofrltligt. Men du kan
lita p, att jag skall tvinga den tlpen att be bde dig och mig om
urskt.

-- Nej, ropade Agneta pltsligt ddligt rdd fr att ha framkallat en
skandal eller en trta. Du fr inte nmna den dumma historien fr honom.
Jag frbjuder dig det, jag gr i sjn av skam, om han fr veta, att jag
minns den och nd trffar tillsammans med honom precis som vanligt. Men
vad skulle jag vl gra? hon vnde sig emot honom. Inte kunde jag sga
ngot till mamma, det skmdes jag fr. Och s friade han ju till mig
strax efter, slutade hon litet osammanhngande.

-- Du tror kanske det var fr _den_ skull? frgade Joachim spotskt. Fr
att reparera sin nsvishet ...

-- Nej, sade Agneta rligt. Jag tror verkligen, att han ... att han ...
r kr i mig, kom det med stor bestmdhet. Och d Joachim icke svarade,
tillade hon blygt, litet snusfrnuftigt:

-- Det kan man alltid mrka. Jag menar, det kan man alltid knna p sig,
nr en karl ...

Hon tvrtystnade, sttt ver Joachims leende blick, och slog nacken
tillbaka.

-- Du tror naturligtvis, att ingen ngonsin har brytt sig om mig! sade
hon frtrytsamt, med en viss air.

-- Gud skall veta, att jag tror raka motsatsen. Jag, han tog henne
frsonande i sina armar och viskade, jag som sjlv r s rent tokig i
dig.

Agneta hade fullstndigt glmt budskapet till Nils Mns' Gunilla
angende frklippningen, och upptckte pltsligt till sin frskrckelse,
att de fr lnge sedan gtt frbi stigen, som ver ljungheden ledde till
stugan. Hon drog sig hastigt, nstan tvrt ur hans armar:

-- Fr guds skull, kusin Joachim, utbrast hon bekymrad och fick med ens
mycket brttom. Fr all del skynda dig hem, s att du r hemma fre mig.
Vad i all vrlden skall mamma och Fagerhjelmarna sga! Och Susen ...
kunde hon inte lta bli att tillkasta honom, i det hon vnde sig om.

-- Du r d ocks den elndigaste rdda stackare, mumlade han, motvillig
att redan lmna henne.

-- _Rdd?_ Agneta kastade huvudet tillbaka och satte trotsigt sina
praktfulla bruna gon i honom. Du skall f se, om jag r rdd, nr det
en gng gller!




                                 VII.


Samma eftermiddag, d krigsrdets ntligen tagit avsked och lyckligt och
vl voro p vg till Kristianstad, red Joachim ver till Marieholm.
Frbittringen frn morgonen hade hela dagen hllit sig lika frisk, och
han hade ingen ro p sig, frrn han ftt tala med Stjerne.

Nr han red in p den stenlagda, kringbyggda grden med det friherrliga
vapnet uthugget i sandsten ver stora porten, fngslades hans gon strax
av den besynnerligaste uppenbarelse han tyckte sig ngonsin ha sett. Det
var ett litet fruntimmer, som stod hgst uppe p huvudtrappan mitt emot
inkrsporten, stdd mot det solida sandstensrcket. Hon hade ver
skuldrorna en gammal vadderad sidensalopp, ur vilken bomullstussarna hr
och var stucko fram, och p huvudet -- litet lnglagt, med en vass,
krokig nsa mellan ett par skarpa gon -- satt en hg, cylinderformig
hatt med stor, ytterst illa tgngen panache, vilken mste vara minst
femton r gammal. I ena handen hll hon en lng promenadkpp, sdan man
brukat under rokokotiden, och med den andra hade hon samlat kjolarna upp
omkring sig, s att ftterna i hga trskostvlar syntes. Joachim hade
naturligtvis hrt tillrckligt om henne, fr att icke ens ett gonblick
vara i tvivel om, att hon var den i hela Ginge hrad vitt omtalade
friherrinnan Malvina Stjerne.

Hon stod och talade, strngt, tycktes det, till en stackars sate till
torpare, som med hatten i hand hll sig nedanfr trappan. D Joachim red
fram p grden, tog hon upp en gammaldags lornjett i form av en sax,
juvelbesatt, och hll den framfr gonen.

-- Vem r han? frgade hon myndigt.

Joachim tog artigt av hatten och bugade sig i sadeln. -- Ljtnant Skytte
frn Munkeboda, svarade han belevat, till min ndiga friherrinnas
tjnst.

-- N, den unge Skytten ... hon mnstrade honom alltjmt lika ogenerat.
Inte illa, inte illa, p min ra. Och han knner allts mig?

Joachim kunde inte lta bli att smle, nr han galant svarade:

-- Det finns icke _en_ i hela Skne, som icke knner friherrinnan.

Det for hastigt ett leende ver hennes lilla brunhyade fgelansikte
under cylindern. -- Det glder mig, nickade hon. S skall det lta!

Joachim sg genast, att hon mycket vl uppfattat ironien i hans svar men
icke alls tog sig den det ringaste nr. Det bragte honom en smula ur
fattningen.

Med en rrelse av handen befallde nu friherrinnan torparen att taga emot
hsten, och Joachim steg lngsamt uppfr trappan.

-- Det r naturligtvis min son ljtnanten sker? frgade hon i mera
hvlig ton, n hon frut begagnat.

-- Ja ... han bjde sig artigt och kysste hennes lilla hand, benig och
kall som en fgelklo.

-- Han kommer strax, jag sg honom nyss i stallet, d jag gick frbi.
Friherrinnan skt sjlv upp den tunga ekdrren, medan hon talade, och
bjd sin gst trda innanfr.

I frstugan mttes de av en betjnt, som friherrinnan emellertid
gonblickligen skickade bort att ska efter herr baronen. Hon sparkade
sedan med en frdighet, som vittnade om stor vning, de tunga
trskostvlarna av ftterna och slppte ned sina kjolar samt brjade --
som Joachim eftert sade, nr han beskrev scenen -- mera se ut som en
mnniska.

Inne i salen, vilken var lngstrckt som ett galleri med gamla vita och
frgyllda rokokombler, bjd vrdinnan sin gst taga plats och satte sig
sjlv strax ned att parfilera guldtrd: ett arbete som varit modernt i
hennes frsta ungdom, och som illasinnade mnniskor pstodo vara det
enda handarbete, hon frstod sig p att gra. Det sades ven, och det
troddes allmnt, att friherrinnan Malvina Stjerne, fdd Lejonklo, aldrig
hade lrt att lsa eller skriva. Denna okunnighet, som hon emellertid
trots sin rttframhet gjorde allt fr att dlja, tillskrevs dels
hennes frldrars originalitet och frvirrade uppfattning av Rousseaus
uppfostringsprinciper, dels hennes egen sjuklighet under uppvxtldern,
vilken gjort denna metod mjlig och frsvarlig. Faktiskt var emellertid,
att ingen, oaktat hennes vidstrckta och invecklade affrer, kunde
bermma sig av att ga ett skrivet ord av hennes hand eller ngonsin
sett henne lsa i en bok. Men hon var p frd bittida och sent, ridande
p sin lilla ryska klippare, frn hemman till hemman, frn torp till
torp, p hela den stora egendomen, som hon vid tjugufyra rs lder efter
mannens dd mottagit skuldsatt och utsugen, och vilken nu, efter nra
fyrtio r under hennes administration, trots krig, statsvlvning och
dynastiskifte, finanskriser och extra skatteutskrivningar, bar sig som
ingen annan grd i hela Vstra Ginge hrad. Sonen behandlade hon
bestndigt som en omyndig. Nu d Joachim sg modern, kunde han mycket
vl fatta, hur Nils Olof oaktat sitt verkligen goda frstnd och sina
jmfrelsevis goda kunskaper blivit sdan han var: sl, melankolisk och
osjlvstndig. Hon hade, nda sedan han var rsgammal, kuvat hans vilja
och bundit hans hnder.

-- N, hur str det till dr borta hos Skyttens? Friherrinnan umgicks
numera icke med ngon och for aldrig bort, men hon var nyfiken som en
undantagsgumma och visste allt, som passerade inom mnga socknars
omkrets. Vxer hon till sig, min lilla svrdotter?

Joachim sg stadigt p henne. -- Menar friherrinnan min kusin, frken
Agneta Skytte?

-- Ja, naturligtvis, hon sg upp. Den lilla minsta med de stora bruna
gonen och det vita hret, som son min, draget omkring munnen blev
pltsligt bittert, halvt ironiskt, ndvndigt vill gra till fru p
Marieholm efter mig.

-- Det gr mig ont att sga det, Joachims rst var mycket hvlig, och
han fortfor att se friherrinnan stadigt in i gonen, men jag tror inte,
det blir av.

-- Inte det? sade friherrinnan kallt och mtte lika stadigt hans blick.
Har det kanske kommit ngon fnurra p trden?

-- Ja, svarade den unge Skytte lakoniskt. Han var rasande ver hennes
hgdragna behandling av mnet, och det ordentligt lttade honom att f
sga henne sanningen lika kort och insolent som hon sjlv talade.

-- Varfr det, om man trs frga?

-- Fr det _jag_ inte vill, att min kusin Agneta skall gifta sig!
utbrast Joachim pltsligt brutalt, retad till det yttersta av hennes
ofrnderliga, likgiltiga kld.

Friherrinnan slppte sin parfilage och slog -- pltsligt vervldigad
-- ihop bgge hnderna.

-- N, du min skapare, har man hrt p maken! Och det sitter han hr och
sger mig -- mig, Nils Olofs egen mor, rakt upp i ansiktet.

Joachim hade rest sig upp. -- Jag har kommit hit fr att tala med
Stjerne om det, och det r ju s gott att friherrinnan fr veta det med
detsamma. Agneta Skytte -- det har jag svurit p -- gifter sig aldrig i
vrlden med ngon annan n _mig_.

D Joachim brjade tala, hrdes redan rster och steg i frstugan.
Friherrinnan lyfte hastigt handen som fr att tysta p honom, men det
var fr sent. I detsamma han yttrade de sista orden, trdde baronen
tfljd av Figge Wallqvist in i salen.

Nils Olof Stjerne stod mitt i drren, han hade naturligtvis
gonblickligen fattat, hur alltsammans hngde ihop, vilket ju heller
icke var konstigt, s klart och tydligt som Joachim uttryckte sig.

-- Vad satan ...? Det var det enda, han p stende fot kom sig fr att
sga.

Det blev ett gonblicks paus. Drp gick Stjerne lngsamt fram i rummet
och vnde sig, mrkrd av vrede, direkt till Joachim.

-- Vad satan skall detta betyda? frgade han beslutsamt, med en viss
vrdighet.

Friherrinnan hade rest sig upp, hon samlade ihop sina trdar och lappar.

-- Ja, ja, pgar, nr friherrinnan Malvina blev upprrd, talade hon med
alla samma starkt ofrfalskade sknska, som hon annars reserverade fr
sina drngar och torpare. Slss nu om tsen, det r det enda reella stt
man kan avgra sdant p, nr det skall vara honnett. Men sl inte ihjl
varandra, det behvs inte.

Nils Olof Stjerne hll drren ppen fr sin moder.

-- Mamma kan vara alldeles lugn, _mig_ pryglar Skytten inte.

Figge Wallqvist, som nnu obemrkt hll sig i bakgrunden, utbrast
pltsligt vid denna hntydning p den celebra Stockholmsmandaten i ett
nervst fnittrande skratt.

Friherrinnan, som redan var utanfr drren, vnde sig myndigt om.

-- Wallqvist kan flja med mig, sade hon.

Joachim var rasande -- frst och frmst p sig sjlv, fr det han inte
burit sig mera diplomatiskt t, och drnst p Stjerne, som terigen
vgade kasta honom den dumma historien om verstens Lotta i ansiktet,
och det vid _detta_ tillflle, i frbindelse med Agnetas namn.

Stjerne stngde drren efter sin moder och gubben Figge samt vnde sig
drp till Joachim.

-- Vill du vara s god och riktigt gra reda fr, vad det hr egentligen
betyder, sade han kort.

Han var nu helt blek och sklvde en smula p hnderna. Liksom mekaniskt
gjorde han ett slags tecken till sin gst, att han skulle taga plats,
blott fr att sjlv f anledning att stta sig ned. Men Joachim Skytte
blev stende.

-- Det betyder intet annat n det jag redan har sagt: Agneta gifter sig
icke med ngon annan n mig.

-- S? sade Nils Olof ironiskt, han var icke fr intet uppfostrad av
sin moder. Vad sger hennes nd majorskan om det?

-- Hon vet det inte nnu, svarade Joachim kort.

-- r det kanske, fr att _jag_ skall frbereda din faster p det hr
njet, som du kommer till mig? frgade baronen alltjmt i samma ton.

-- Nej! Joachim kunde knappt behrska sig lngre, till den grad retade
den andres stt honom. Jag kommer frst till dig, emedan jag ansg det
lmpligast och ... och ... mest honnett, han hjde pltsligt stolt
huvudet, att du, som mest intresserad i saken, frst fick veta, hur det
stod till.

-- Vidare! ropade Stjerne brutalt. Han satt och trummade hrt med
fingrarna p bordet; allteftersom Joachim tervann sin sjlvbehrskning,
frlorade han sin.

-- Det r ingenting vidare, svarade Joachim ytterst saktmodigt. Det r
bara det, som du nu har hrt tre gnger, att Agneta vill ha mig och inte
dig.

Nils Olof Stjerne reste sig upp och slog handen i bordsskivan, s att
det rungade.

-- Vill hon det? Det skall bli lgn! ropade han utom sig av raseri.

-- Sakta i backarna, bror Stjerne! Joachim blev nu ocks het om huvudet.
Uppger du icke dina ansprk med godo, s finner jag vl ett medel att
tvinga dig.

-- Res med henne till Norrbacka gstgivaregrd, liksom du gjorde med den
andra slynan. Efter _det_ kan du vara frvissad om, att Nils Olof
Stjerne inte skall reklamera skatten!

Joachim hjde ovillkorligt hotande sitt ridsp, som han icke p hela
tiden lagt ifrn sig. -- Vet hut! ropade han frbittrad, du talar om
frken Skytte!

De tego bgge ett par gonblick bda tv liksom skamsna och avkylda
genom Joachims hetsiga pminnelse. Stjerne satte sig ter tungt ned i en
stol och bligade tyst men arg som en tjur med sina stora bl gon p
Joachim, vilken stod framfr honom, smrt och rak, med hatten i hand och
ridspet under armen, frdig att g sin vg.

S reste baronen sig upp. Han sade lngsamt och behrskat, med anstrngt
lugn:

-- Lt oss tala frnuftigt med varandra, bror Joachim -- p det hr
viset komma vi ju nd aldrig ngon vart. Jag vet nog, att Agneta _nnu_
inte, han sg ned och letade efter orden, har ngon vidare ... knsla
fr mig. Men jag har hennes frldrars lfte, och d flickan r mig kr,
och jag tror mig om att kunna gra henne lycklig, s har jag inte i
sinne att uppge henne till den frste bste, som behagar f en kapris
... Jag str vid mitt ord, tillade han energiskt, liksom jag antar, att
gubben majoren, nr det gller, str vid sitt.

-- Gott! svarade Joachim lakoniskt. S veta vi allts det.

Han beredde sig redan att g, d Stjerne -- med en frvirrad knsla av
att, hur sakerna n stodo emellan dem, han i alla fall vore vrd och
omjligt kunde tillta, att ngon gick ifrn grden p det sttet, utan
att ha ftt varken vtt eller torrt -- halvt burdus vlvilligt, halvt
tafatt drjande yttrade:

-- Bror blir vl kvar och tar en sup och en smrgs med oss i kvll?

Joachim skakade verlgset, nstan fraktligt p huvudet. Visserligen
var han bde hungrig och trstig -- det skulle gud veta -- men att ta
en bit brd eller dricka en tr vatten under detta tak, s lnge Stjerne
fasthll vid sina ansprk p Agnetas hand, det ansg han vara under sin
vrdighet. Dessutom kunde han inte fr sig sjlv neka till, att han
efter detta slut p deras mellanhavande, helst ville undvika att rka
gumman Malvina igen.

Det skulle han emellertid nd inte slippa. D han vid sidan av Stjerne,
som hvligt fljde sin gst ut, stod uppe p stentrappan och vntade p
sin hst, kom gamla friherrinnan.

Hon gick ogenerat fram och stllde sig mitt emellan dem, i det hon
mycket spotskt p sitt vanliga rttframma stt frgade:

-- N, ha herrarna nu blivit eniga om, vem av er, som skall ha den
lyckan att fra bruden hem?

Nils Olof Stjerne vnde bort huvudet utan att svara sin mor, sttt och
generad ver hennes stt att ta saken. Joachim dremot tittade liksom
nyfiket ned p henne, dr hon stod bredvid honom, liten och rak i sin
gammaldags snva, kortlivade klnning, barhalsad, utan tecken till
verplagg i den kyliga aprilkvllen. Och d han mtte den godmodigt
satiriska, skeptiskt gckande blicken ur hennes stora, klara gon, knde
han sig pltsligt friare till sinnes och i bttre humr, n han frut
varit under hela eftermiddagen. Han bjde sig ned och tryckte galant
sina lppar mot hennes magra, kyliga hand.

-- Naturligtvis den, som bruden _sjlv_ vljer, eller rttare: som hon
redan har valt, sade han vermodigt och sg leende p henne med sina
vackra gon.

Friherrinnan var, som hon sjlv sade, inte insensibel. Hon skakade p
huvudet och knep ihop de tunna lpparna, i det hon ltt klappade
ljtnant Skytte p kinden med sina smala, knotiga fingrar.

-- Inte alltid, inte alltid, mon cher! Hon sg ut framfr sig utan att
lngre mta hans blick. tminstone inte i _min_ ungdom.

Och d han icke riktigt visste, vad han skulle svara -- hennes rst hade
varit s egendomlig -- tillade hon, i det hon lade de magra armarna i
kors ver brstet p den en gng koketta empiredrkten:

-- D var en flicka frstndig, man tog den, som hade grden och namnet
...

-- Och den andre stackaren? frgade Joachim skrattande med en blick ver
skuldran -- hsten leddes nu fram -- och sprang ned fr trappan.

Friherrinnan skrattade ocks.

-- _Ibland_ fick han komma bakefter ...

-- Mamma! ropade Stjerne pltsligt chokerad ver hennes cyniska ton, som
han dock borde vara van vid.

-- Herregud, Nils Olof, Joachim satt nu p hsten och hlsade leende upp
till henne med hatten, litet uppmuntran skall karlen d ha! Hon sg p
sonen och tillade torrt:

-- Fr om jag knner flickorna rtt, s tar hon nog dig nd.




                                VIII.


Nils Olof Stjerne ansgs visserligen i allmnhet rtt trg, nr det
gllde att fatta eller genomdriva ett avgrande beslut, frslad som han
blivit genom moderns hrsklystnad, men han var envis och trotsig som en
kta skning och drtill starkt betagen i Agneta, vilken han, oaktat
hennes tydliga motvilja -- frlitande sig p frldrarnas lfte -- ansg
fr sin trolovade brud. Icke heller var han synnerligen rdd fr Joachim
Skytte som egentlig friare betraktad -- lagen, som icke utan srskild
tilltelse kunde upphvas, skilde ju kusiner t -- men nda sedan den
unge mannen, fretrdd av ryktet om sina ltta segrar hos det tcka
knet, kommit till Munkeboda, hade baronen instinktivt varit svartsjuk
p honom, och Joachims vermodiga och hnsynslsa stt hade nu nnu
ytterligare uppretat honom. Utan att spilla tid lt drfr herren till
Marieholm nsta morgon spnna fr sin schs, och utan att denna gng
bedja sin sllskapsherre flja med, krde han ensam raka vgen till
Munkeboda.

Joachim hade nnu icke ftt tillflle att tala med Agnetas frldrar.
Frst d hela familjen redan satt samlad vid kvllsbordet, hade han
kommit hem frn sin utflykt till Marieholm, och icke frrn de om
aftonen gingo uppfr trappan -- som vanligt vervakade av faster
Charlotte med talgljuset -- hade han ftt tillflle att med ett par
hastigt viskade ord underrtta Agneta om, hur det gtt.

Det var den frsta maj, och enligt en gammal tradition p Munkeboda
skulle kreaturen d fr frsta gngen slppas ut p grsbete. D det
emellertid var tunt med grset denna frsta maj, blev det heller inte
mycket med betandet -- djuren kommo blott ut ur bsen, och hela festen
inskrnkte sig till, att de fingo ett par timmars motion och frihet.
Korna stodo svliga och tunga utanfr fhusdrren och rmade stilla ut i
den friska luften, i det de strckte p halsen och sltt stirrade ut
framfr sig med sina stora melankoliska gon. Kalvarna dremot dansade
klumpigt och muntert omkring med sina lnga ben och hoppade ystra och
bngstyriga t sidorna, nr man jagade dem, livade av solskenet.
Hgtidligheten -- ty s ansgs det nstan p Munkeboda, dr vren p
detta stt nu liksom officiellt erkndes -- bevistades frn brjan till
slut av gubben majoren sjlv, som med lngpipan dinglande i ena mungipan
och kasketten skjuten tillbaka i nacken, tillika med Joachim egenhndigt
hjlpt till att lsa krken och nu stod och frnjt betraktade dem. P
kkstrappan sutto flickorna med schalar ver axlarna och njto barhuvade
av solskenet, som verkligen i dag var ovanligt varmt och vrlikt.

Vagnen frn Marieholm krde lngsamt in genom grindarna -- ladugrden
var skild frn manbyggnaden och dess grusade grd blott genom sjlva den
smala Munkebodavgen -- och baronen, som var en erfaren kusk och lantbo,
tog naturligtvis vederbrlig hnsyn till de lsa kreaturen.

-- Se god dag, bror Stjerne! ropade majoren jovialiskt emot honom, medan
flickorna i samma gonblick frsvunno frn trappan. Joachim, vilken
tillika med ryktaren intresserad hll p att underska en kalvs skadade
bakben, sg dremot icke strax den frmmande.

Baronen steg lngsamt ur schsen -- klappade lugnande vallacken, som
oroligt skyggade fr korna; och frgade ovanligt stelt och formellt, om
hans rade bror tillte honom att sga honom ngra ord i enrum.

Inne p kontoret, innan han nnu ftt tillflle att hlsa p majorskan,
vilken -- som vanligt, nr det kom frmmande -- strax gjorde toalett,
sade han genast sitt rende och bad om tilltelse att nnu i dag f tala
med frken Agneta: han hade skl -- hr sg han upp med en blick, som
gjorde gamle Niklas Skytte helt beklmd och obehaglig till mods -- han
hade skl att nska frlovningen definitivt eklaterad s fort som
mjligt.

Utan att gra vidare frgor -- nstan rdd hrfr -- lt majoren strax
skicka bud p frken Agneta och hennes nd. -- Bed fr all del hennes
nd ocks komma! ropade han efter Bengta, helt nervs vid tanken p att
vara ensam under den scen, som frestod.

Det frsta Joachim knt igen Marieholmsskjutsen, hade han strax givit
den intressanta kalven en god dag och hastigt sprungit tvrs ver grden
uppfr kkstrappan, dr flickorna nyss suttit och ropat och nickat till
honom. Han frmodade, att de gtt upp p loftet, men p vgen genom
kksfrstugan hejdades han av Beata, som frsiktigt stack ut huvudet
genom den halvppna drren till den fr gonblicket tomma folkstugan,
och hemlighetsfullt gjorde tecken t honom att komma dit in.

P en av lngbnkarna dr inne framfr det vitskurade matbordet satt
Karin Maria, medan Agneta med schalen ver huvudet lg p kn framfr
henne och borrade ansiktet ned mot systerns klnning.

-- Men i Herrans namn, flickor! ropade Joachim frfrad, i det han
trdde in. Vad str d p?

Agneta sg upp med ett blekt, frskrmt ansikte -- Joachim gick strax
fram till henne.

-- Men Agneta ... han lyfte upp henne och drog henne intill sig utan att
det ringaste bry sig om Karin Maria och den sympatiserande Beata, som
pltsligt brjat grta. r det, fr det att Stjerne? ... Och du, som
lovade mig att inte vara rdd!

-- Jag r inte rdd, mumlade hon och tryckte sig fast intill honom med
pannan mot hans skuldra, inte fr _honom_. Men mamma ... Jag har ju
alltid varit van att lyda mamma!

Karin Maria reste sig pltsligt upp och stllde sig vid sidan av
systern: -- I _detta_ lyder du ingen utom ditt eget hjrta, Agneta, sade
hon hgtidligt.

Joachim sg upp -- han rckte Karin Maria handen.

-- Karin Maria ... Du hller med oss? ... utbrast han frvnad,
tacksamt.

Karin Maria lade sin hand i hans och nickade tyst. Hon ville sga ngot,
men i detsamma kom stugpigan Bengta brdskande in. Beata, som skulle
bevaka drren, hade naturligtvis glmt sina plikter och stod och
snyftade av rrelse med nsduken fr gonen.

-- Frken Agneta ... Pigan blev stende med ppen mun och sprrade upp
gonen: stod inte ljtnanten dr och hll frken Agneta i famn! Och nd
visste ju var sjl i socknen, att det var hon, som skulle ha baronen p
Marieholm!

Agneta rtade hastigt p sig -- hon var alldeles blek.

-- Vill du, att jag skall g med? frgade Joachim sakta. De hade
naturligtvis alla strax gissat, vad budskapet gllde.

Hon sg ett gonblick tvekande p honom, frestad -- Karin Maria sade
bestmt och avgrande:

-- Det duger aldrig i vrlden. Det r Agneta, som blir frgad, och
Agneta allena skall svara ... Fr resten skulle det bara reta mamma
frfrligt, tillade hon lgre, och honom naturligtvis ocks ...

Agneta tryckte bgge hnderna mot brstet -- i drren vnde hon sig om
och sg hjrtslitande p Joachim med sina praktfulla, nu trglnsande
bruna gon. Han tog ovillkorligt ett steg efter henne.

-- Lt henne bara g, viskade Karin Maria. Och hon tillade hgt, d
Agneta tillika med pigan redan var utanfr drren: Du kan vara alldeles
lugn, kusin -- ingen tvingar Agneta lika litet som ngon av oss andra.

Hennes nd, vilken vid alla hgtidligare tillfllen ansg det ndvndigt
att vara i paryr, hade nnu icke infunnit sig, d Agneta som strax
utan frberedelser efterkommit kallelsen, trdde in p kontoret till sin
far.

Hon var blek och darrade, s att hon mste hlla sig fast i nrmaste
stol, medan hon med nedslagna gon och detta trotsigt bestmda drag
kring munnen, som ibland gjorde henne lik modern, neg fr friaren.

-- Agneta, min lilla flicka ... harklade majoren sig olycksbdande
hgtidligt. Han sg oroligt frn sin dotter till baronen, och d ingen
av dem tycktes vilja mta hans blick eller gvo honom den ringaste
uppmuntran, blev han strax bragt ur koncepterna, och i det han pltsligt
vnde ryggen och gick bort och stllde sig med hnderna i byxfickorna
vid det bortersta fnstret, mumlade han hastigt:

-- Tala _sjlv_ med henne, bror Stjerne -- du r d egentligen nrmare
till det n jag.

Nils Olof Stjerne stod och sg p Agneta: spd och smrt, med den bara,
vita armen fast stdd mot stolsryggen framfr henne, huvudet djupt snkt
mot brstet, som oroligt hjde och snkte sig under den hemvvda, rutiga
schaletten. Han nrmade sig lngsamt.

-- Frken Agneta, sade han lgt med en rst, som stockade sig. Er far
har givit mig lov att frga, om frken ... om Agneta ... Han kom icke
vidare, teg ett par sekunder och grep s pltsligt lidelsefullt hennes
hand. Agneta, viskade han bedjande, allvarligt, jag lovar er, att min
hustru aldrig skall behva ngra, att hon sagt ja.

Agneta tittade skyggt upp. -- Herr baron, brjade hon sakta, med svag
rst, det gr mig ont ...

Han hll nnu hennes hand, som han hftigt tryckte.

-- Sg icke mer! ... Agneta kommer att ngra sig. Tnk efter -- tnk
efter i fred och ro. Han talade hastigt, upprrt. Lt icke den pojken
med sina lsa fraser locka er frn att bryta ett gammalt lfte ...

-- Jag har aldrig givit ngot lfte, ropade Agneta indignerad.

I detta gonblick ppnades drren raskt utifrn, och majorskan stod p
trskeln. Hon hade i detsamma hon trdde in hrt Agnetas sista ord och
uppfattade genast, frberedd av pigan som hon var, vad som stod p.

-- Dina frldrar ha givit det i _ditt_ namn, utbrast hon hftigt
uppretad. Hon gav sig icke ens tid att hlsa p Stjerne -- hon, som
annars var s artig mot frmmande. Du r s god och rttar dig drefter.

Denna brutala befallning vckte hela Agnetas nnu slumrande kvinnliga
sjlvknsla. Hon ryckte hastigt sin hand till sig och vnde sig mot
modern.

-- Mamma! Hon sg henne rakt in i gonen. Ni kan frska att _tvinga_
mig, om ni vill, men aldrig i livet sger jag ja till Stjerne.

-- Hon r tokig, brummade majoren borta frn sitt fnster. Hon vet inte
sitt eget vl. Men bror skall inte bry sig om det -- det gr ver. Det
gr snart ver, skall bror se ...

-- Det gr _inte_ ver, tog Nils Olof hett i. Det gr inte ver, sger
jag, frrn den drummeln Joachim kommit frn grden.

-- Om jag s aldrig hade sett min kusin, ropade Agneta frbittrad, bragt
till det yttersta, s ville jag nd inte haft baron. Inte fr ngot
pris!

Majorskan tog sin dotter hrt i armen. -- Str det s till? frgade hon
skarpt. Har Joachim understtt sig att g och prata dumheter med dig?
Var har jag d haft mina gon, som inte har sett det!

Och d Agneta teg -- trotsig och frbittrad -- tillade hon lugnare, i
det hon halvt frgande sg p Stjerne:

-- Men det r omjligt ... Jag skulle ha upptckt det fr lnge sedan
...

-- Vad han har sagt till Agneta, vet jag inte, utbrast baronen, nu
alldeles utom sig, men tminstone r det skert, att han kommer till mig
och p det ofrskmdaste stt i vrlden skryter av sin fortune hos min
fstm.

Majorskan betnkte sig ett gonblick. -- Skytte, sade hon myndigt, kalla
strax p vr brorson. Och _du_, ma chre, hon vnde sig till sin dotter,
du skall f veta, innan det r fr sent, att du har ett par frldrar,
som ro klokare n du! Har du s litet vett, att du hux flux gr och
frgapar dig i den frste bste Corydon, som rkar sga dig ett par
dumheter, s ... Ja, d frtjnar du sannerligen inte bttre, n att man
tar i med hrdhandskarna!

Agneta svarade icke ett ord. Hon knde i detta gonblick, under det hon
vntade p Joachim, en s ohygglig och vldsam spnning, att det var
liksom om ngot inuti henne brast eller sprngdes. Nstan omedvetet
rtade hon p sig i sin fulla lngd och hjde huvudet -- i denna stund,
d hon, ansikte mot ansikte med sina frldrar och den man, de valt t
henne, tvangs att frsvara sin unga krlek, sitt eget hjrtas rtt, blev
hon fullvuxen.

Joachim, som, sedan han skilts frn Agneta, vntat ute i frmaket, kom
nu in tillsammans med farbrodern och lste drren efter sig. Majorskan
satte sig tungt ned i den kinesiska korgstolen, s att den knakade. Hon
var s ond och upprrd, att de breda mssbanden under hakan riktigt
sklvde.

Joachim gick bort och stllde sig bakom Agneta -- han lade ltt armen
kring hennes liv.

-- Bste farbror Niklas, goda faster Charlotte, brjade han fast men
fullkomligt artigt och behrskat -- han hade, medan han vntade dr ute,
tnkt ver, vad han ville sga. Ni f icke uppfatta det som trots eller
brist p vrdnad hos en, som fullvl vet, hur mycket han r eder
skyldig, men -- det kan inte hjlpas -- Agneta och jag mste ha lov att
tillhra varandra. Han sg vdjande p dem, och d ingen svarade,
tillade han manligt avgrande:

-- Nu vet ni det. Och det svr jag p, att varken godvilligt eller med
tvng avstr jag frn min kusin.

Vid hans ord, bara vid ljudet av hans rst knde Agneta en ondlig
lttnad -- liksom en knsla av befrielse frn den ogillandets och
ensamhetens tyngd, som hittills tryckt henne. Nstan utan att veta om
det, lutade hon sig ofrivilligt tungt tillbaka mot Joachim -- han mrkte
det och lade armen fastare kring hennes liv.

-- Frskona oss tminstone frn era _scnes d'amour_! ropade majorskan
frbittrad. Hon satt -- som hon sedan anfrtrodde sin man -- och
skmdes gonen ur sig fr Stjerne, som stod stel och rak med ena
handen instucken i rocken, och lt Agnetas moder fra sin talan. Fr man
frga, nr majorskan var ond, fll hon grna in i det frra seklets vana
att tala franska, hur lnge Joachim varit _aux petits soins_ fr min
dotter?

-- Sedan den frsta dagen jag sg henne! svarade den unge Skytte varmt.

-- Det var bra fort efter din andra, mer celebra amourett! kunde
majorskan i sin frbittring icke lta bli att utbrista.

Joachim blev mrkrd nda upp i pannan av skam och vrede. Agneta vnde
p huvudet och sg frvnad upp till honom.

-- Charlotte! ropade majoren frebrende -- rtt skarpt. Men d han i
detsamma mtte sin hustrus blick, tillade han genast mera spakt:

-- r det inte ondigt, att Agneta fr besked om den dr dumma
historien?

-- Det r inte ondigt att din dotter fr veta, vad det r fr en
lttsinnig don Juan hon i sitt ofrstnd fredrar framfr en hederlig
och rangerad friare, avgjorde majorskan bestmt.

Det blev ett gonblick alldeles tyst i rummet. Agneta stod orrlig i
samma stllning, stdd mot sin kusins skuldra och med snkta gon.

Majorskan knde en pltslig avsmak fr att tala mera om saken, men tvang
sig till det. Hon reste sig upp och sade stende, med stor vrdighet:

-- Joachim r sannerligen inte vrd ditt rena hjrta, min stackars lilla
flicka. Om du bara visste, hur han nyss i Stockholm ...

Agneta rtade pltsligt p sig -- hon slog upp gonen och tog avvrjande
ett steg fram emot sin moder.

-- Mamma behver ingenting sga -- jag vet alltsammans! sade hon
hastigt, stolt.

-- _Vet_ du det? ropade majorskan frbluffad. Vem i all vrlden har haft
den oerhrda frckheten att bertta dig ...?

-- Jag vet alltsammans, upprepade Agneta tonlst, denna gng med tydlig
anstrngning.

De frstodo alla pltsligt, att hon talade osanning, att hon rakt
ingenting visste, att hon, mtlig i sin egen renhet, delmodig i sin
krlek, instinktlikt intet _ville_ veta, som i hennes egna och andras
gon mjligen kunde nedstta den man, t vilken hon nu en gng givit
sitt lilla stolta hjrta.

Och utan att vnta p svar, utan att se p ngon, utan att vilja mta
Joachims blick, d han -- pltsligt blek av sinnesrrelse, hftigt, med
utstrckt hand -- tog ett steg fram emot henne -- gick Agneta Skytte
lngsamt ut ur rummet.




                                 IX.


Beata hade heligt lovat kusin Joachim, som sedan scenen i kontoret ej
talat ett ord med Agneta, att hon p eftermiddagen nog skulle f systern
med sig till mamsell Fiken, om han ville passa p att mta dem dr. Han
skulle gra sig rende med att bestlla ett par broderade hngslen av
mamsell Fiken.

D flickorna vid tvtiden p eftermiddagen kommo dit, satt Joachim redan
dr. Mamsellen hade rest sig frn drllsvven och hll beskftigt p att
breda ut prover fr lajtnangten p mnster och frger till de redan
vederbrligen bestllda hngslena, som hon smickrad lovade skulle bli
ett par msterverk. D hon sg flickorna komma in -- Agneta tyst, med
krkan djupt neddragen ver gonen och bgge hnderna under schalen,
Beata forcerat obekymrad och _alltfr_ oskyldigt frvnad med sitt: --
Nej, se kusin Joachim! visste ju nog mamsell Fiken, vilken vind, som
hade blst herrskapet till hennes lga hydda. Bengta hade naturligtvis
icke kunnat hlla tand fr tunga med vad hon sett i folkstugan --
mamsell Fiken sjlv hade ju ocks haft sina aningar, och d hon i
frmiddags sett baronen kra ifrn Munkeboda efter blott en knapp timmes
besk, kombinerade hon med ltthet, hur sakerna hngde ihop. Och fastn
man var en stackars gammal mamsell, som hon sedan sade till Beata, och
fick nja sig med en inferir plats hr i vrlden, s var man dock
kommen av bttre folk och hade gudskelov ett _hjrta_ -- hr lade
mamsell Fiken handen p brstet -- ett hjrta, vari Amor ocks en gng
hade haft sin boning! Och nu fick Beata under mnga trar hra den ofta
hrda historien om studenten, som sedan blev vice pastor i Bunkeflo,
men _d_ hade glmt sitt ungdomsstycke. Detta var s att sga den
frsta verkliga krlekshistoria, flickorna p Munkeboda hrt -- den hade
spelat en roll i deras spdaste flickfantasier och stod alltid senare
fr dem som ett slags schematiskt mnster fr en riktig roman.

Flickorna hlsade -- ngot tvunget -- p mamsell Fiken, och satte sig,
efter litet krus, bredvid varandra i den halta kanapn under den ovala
spegeln, som inte ens Karin Maria ngonsin kunde minnas ha haft ngot
glas. Den frgyllda ramen inneslt i stllet en pappskiva, vilken den
uppfinningsrika mamsell Fiken ftt mlare Andersson i byn att vermla
med ett slags skyigt himmelsbltt, som skulle frestlla ett spegelglas'
skiftningar. Vggarna voro strukna med gulockra, och allt detta bl och
gula tog sig, som mamsell Fiken sade, s svenskt ut vid sidan av de
sm litografierna av Gustav Adolf och drottning Fredrika, mellan vilka
hngde ett genomstunget hjrta, omgivet av pressade blommor, och
drunder en fdelsedagsvers p tv rader, skriven av den trolse pastorn
i Bunkeflo -- alltsammans satt inom glas och ram. Allra nederst -- mlad
av en av Paris' frsta miniatyrister och infattad i den finaste och mest
smakfulla Louis XVI-ram -- fanns en frtjusande pastell av Gustav
Mauritz Armfelt, vilket portrtt i sin tid gts av en faster till
mamsell Fiken. Denna hade en gng varit bermd fr sin sknhet och som
korist tillhrt Gustav III:s opera, tills hon, efter ett ngot
ventyrligt liv i huvudstaden, lungsiktig och vergiven av sina glada
vnner kommit hem igen till Skne fr att d i den lga hyddan. Hennes
harpa, pietetsfullt bekransad med dammiga eterneller, stod nnu i ett
hrn av rummet.

nda sedan sin frsta barndom hade flickorna med aldrig svikande
intresse betraktat dessa hyddans romantiska minnen, och till och med nu
-- trots alla bekymmer -- kunde Agneta icke lta bli att vnda sina gon
mot den stumma harpan i vrn, ver vars brustna strngar de vita fingrar
lekt, som Sveriges Alkibiades och hans muntra kamrater en gng lskat
att kyssa.

Mamsell Fiken, som var lngt mera erfaren n den oskyldiga Beata,
frstod naturligtvis strax, att hon icke kunde gra sin gunstling
lajtnangten en strre tjnst n lta honom f vara ensam med den
lskade. Sedan hon ftt sina gster till att taga plats, stllde hon sig
sjlv mitt fr dem med de mkylda hnderna i kors under bomullsfrkldet
och funderade vlvilligt p en frevndning att -- utan att tyckas
ohvlig -- avlgsna sig tillsammans med Beata, som nu ocks brjade
finna situationen tryckande. Om hon nd hade haft litet kaffebnor i
huset! -- Men med de sista hade hon tyvrr mst traktera moran p Bofors
i gr eftermiddag.

-- Vill lilla Beata kanske se p den vrkensklnningen jag syr till
klockarens Sissa? fann hon ntligen lyckligt p att sga. Den blir
fasligt magnifik med en hel rad exkyser runt omkring kjolen -- s hr!
Hon tecknade med pekfingret beskrivande en rand mitt ver sina knn.

Beata drog icke ens p munnen -- det var en knd sak, att i mamsell
Fikens ordbok betydde exkyser volanger, och uttrycket hade genom
mngrigt bruk nstan vunnit hvd i hela socknen. Hon reste sig ivrigt
upp.

-- Ack ja, sta mamsell Fiken, det vill jag s rysligt grna!

Agneta nmndes icke med ett ord, men skenet ansgs i alla fall rddat,
och mamsell Fiken frde strax, triumferande ver sin diplomatiska
skicklighet, Beata ut i kket, dr denna utan att mottaga vidare
frklaringar krp upp p klaffbordet och trakterades med sin barndoms
lsklingsrtt: sirap p grovt brd med torkade ppleskivor, medan hon av
hjrtans lust tillsammans med den romantiska och sympatiserande mamsell
Fiken dryftade systerns olyckliga krlekshistoria.

Men inne i kammaren satt Agneta nnu orrlig p soffan med hnderna
under schalen och sg ned p sina korsbandsskor.

-- Agneta! viskade Joachim i detsamma mamsell Fiken ntligen stngde
drren efter sig. Se p mig -- tala med mig ... Jag vet ju inte, vad jag
skall tro. Har du verkligen frltit mig eller ... eller ... r du i
ditt hjrta missnjd med mig? ... Agneta?

Hon skakade matt p huvudet utan att vilja mta hans bedjande blick. Han
fll p kn vid den rankiga soffan och lade mt bgge armarna om hennes
liv -- d frst sg han, att de snkta gonen stodo fulla av stora
trar.

-- Herregud, Agneta -- lt mig nu f frklara dig det alltsammans, bad
han sakta.

Agneta skakade nnu en gng p huvudet -- litet mera energiskt. Det
behvs inte, Joachim, mumlade hon utan att vilja se p honom, det lnar
icke mdan ... Jag kan ju i alla fall icke gifta mig med dig.

-- Fr _den_ skull? frgade han misstrogen, halvt frdmjukad och halvt
frvnad. Fr _det_ ... du vet ... som faster Charlotte ville sga dig.
Min lskade flicka -- du begriper det nu inte riktigt, men tror du
verkligen ngonsin, att du fr en man, som inte har en sdan synd p
sitt samvete?

-- Jag vet inte, storgrt Agneta pltsligt hysteriskt. Det r ju inte
bara _det_! Det r naturligtvis stor skam av dig, det kan jag nog
begripa, men -- men ... jag har ju aldrig sett den dr mnniskan och
Stockholm r ju s lngt borta! Nej, Joachim, hon sg pltsligt upp p
honom med sina stora, sorgset frebrende gon, det r inte bara _det_.
Fastn ... hon drog sig indignerad tillbaka mot vggen. Hur _kunde_ du?

Men d Joachim ngerfull tryckte sitt ansikte ned mot hennes hnder,
bjde hon sig ocks fram ver honom och viskade frtvivlad:

-- Jag har aldrig tnkt p det frr -- jag tror inte ens, att jag har
vetat det ... Mamma har nu frklarat fr mig, att det r frbjudet i
lagen, att det rent av anses fr synd -- att gifta sig med sin kttsliga
kusin.

-- Inte annat n _det_! ropade Joachim lttad. Vi g naturligtvis till
kungs. Det gra s mnga.

Agneta skakade bedrvad p huvudet. -- Det sade Karin Maria ocks, men
mamma sade, att du kunde inte vnta, att kungen beviljade dig ngon
slags nd, s som du burit dig t i Stockholm -- och mot en
regementschef!

-- Och s kunde vl omjligen faster Charlotte hlla sig lngre frn att
detaljerat bertta dig, _vad_ det var, som var s illa gjort? frgade
Joachim ironiskt, frdmjukad och frbittrad.

-- Jag hade ju redan gissat det, mumlade Agneta lgt. Jag vet inte, hur
det kom sig, men strax d jag sg ditt ansikte inne p kontoret, d
mamma brjade tala om det, s frstod jag ... Jag ville bara slippa att
_hra_ det. Det r ju alltid detsamma, hon sg envist ned p sina
ftter, och rsten blev litet lgre. Jag menar ... Hon tvrstannade och
utbrast drp hftigt:

-- Det r ju sjlva saken, det kommer an p -- vem mnniskan r, r mig
alldeles likgiltigt.

-- Men det kan inte vara dig likgiltigt, att jag i ett gonblicks
frbannat vermod, fr en ts, som jag bryr mig mindre om, n jag bryr
mig om Bengta stugpiga, har frstrt hela min karrir, ropade Joachim
bittert och ngerfullt. Trs du -- trs du verkligen ... nr du nu vet,
hur elndigt nyckfull och lttsinnig jag kan vara?

Agneta lade bgge hnderna p hans skuldror. -- , Joachim -- jag r
rdd fr, att jag inte r riktigt dygdig, inte som mamma ... men ... men
... nr jag nu har dig hr hos mig -- det liksom _rr_ mig inte, allt
annat, det r s lngt borta, s dimmigt och overkligt ... Nej, jag kan
inte sga, vad jag menar, och det r ju ocks detsamma -- nu, nr lagen
nd skiljer oss t, slutade hon modlst.

-- Naturligtvis nekar kungen inte, ropade Joachim otligt. Till och med
om bde han och kronprinsen och alla de andra hga herrarna dr uppe ro
aldrig s missnjda med mig. Det nekas nstan aldrig -- det r en ren
formsak.

-- Mamma sger, att det ocks fr din skull vore ytterst oklokt att nu
ingiva ngon anskan -- det skulle blott tjna till att riva upp
skandalen p nytt, svarade Agneta sorgset men bestmt avvrjande. Hon
sger, att alla mnniskor p det hgsta skulle tadla, att pappa s
_snart efter_ ... Och hon sger, Agneta viskade nu, plgsamt frvirrad,
att folk ovillkorligen mste tro, att jag ... frstr du ... att jag r
en bra underlig och lttsinnig flicka, som -- som -- r s angelgen om
att ... nu d alla tala om dig ... Hon tystnade och sade drp
beslutsamt, med fastare stmma:

-- Jag kan s vl begripa, att hon har rtt, att det naturligtvis mste
se illa ut, att vi ... efter det du nu har bott hr i huset s lnge ...
Hon tvang sig till att se p honom och bjde sig drp fram, med bgge
hnderna fr ansiktet. , det r som om jag skulle sjunka i jorden av
skam, nr jag bara tnker p, hur nedrigt ... hur folk kunna lgga ut
allting!

Joachim hade hela tiden betraktat hennes ansikte, medan hon talade
avbrutet och anstrngt. Han reste sig upp, vit nda till lpparna av
vrede och ovilja.

-- Du har rtt, sade han. Och frrn hela Skne skall tala om Agneta
Skytte, som om hon vore en frfrd tjnstets, som blir tvungen att
gifta sig med den frste bste don Juan -- det var ju s din mor kallade
mig? -- s ...

Agneta teg. Hon var lika blek som han och slt -- liksom krampaktigt --
en sekund hrt igen gonen, medan han talade. Han hade frsttt och
omsatte nu hnsynslst majorskans varsammare antydningar i rena ord.

De voro bgge tysta ett par minuter. Joachim gick ett par steg fram och
tillbaka i rummet och sade tvrt, hrt:

-- Jag visste inte, att jag hade _s_ dligt rykte.

Och d hon nnu ingenting svarade:

-- Du r ltt att skrmma, min duva.

Agneta rtade p sig, hennes bruna gon sgo trotsigt, frebrende in i
hans.

-- _nnu_ har ingen skrmt mig ifrn att gra vad jag vill.

Han vnde sig hastigt emot henne.

-- Och likvl sger du, att du icke vill veta om mig mera?

-- Jo, svarade Agneta modigt och rodnade litet, men inte _nu_. Jag vill,
att vi tminstone skola vnta, tills stormen har lagt sig och folk
hunnit glmma.

-- Och under tiden skall jag g hr p Munkeboda, misstrodd av hela
trakten, utspionerad och illa sedd av din moder, som kanske till och med
hittar p att hgt eklatera din frlovning med Stjerne. Du tycks ju inte
gra synnerligt motstnd ...

-- Joachim! ropade Agneta och stampade med foten. Du vet, att nu ljuger
du ...

Men Joachim var utom sig och hrde inte p vad hon sade.

-- Det r allts din mening, fortfor han oresonligt, att jag som en
annan mes skall g hr -- kanske i ratal -- och inte vga tala till
dig, inte vga rra vid dig ... Agneta! Han tvrstannade mitt fr henne.
Jag sger dig, jag blir tokig av det.

-- Men jag blir inte hemma, mumlade hon och sg upp med trar i gonen.
Mamma vill skicka bort mig ...

-- S? ... Han mtte hennes blick och tillade hastigt, beslutsamt:

-- Du kan hlsa faster Charlotte, att det behvs inte. Inte fr _min_
skull. Jag reser i stllet.

Han brjade terigen g fram och tillbaka i den trnga kammaren --
uppretad, otlig, med tummarna i vstfickorna, medan han hftigt
fortfor:

-- Att taga avsked frn armn hade jag alltid tnkt -- fr _mig_ finns
det nd ingen karrir lngre p den banan. Och sanningen att sga r
jag inte vidare ledsen ver det! Sedan jag kom hit, knner jag tydligt,
att jag egentligen duger bttre till att hjlpa farbror Niklas att plja
och bryta sten n till det enformiga och overksamma kasernlivet. Och
krleken till landet, till Munkeboda -- till sjlva jorden hr -- den
ligger i blodet p mig, som hos alla Skyttar. Men nu ... han slog ut med
handen. Gudskelov, att fransmnnen tyckas f fullt upp att gra i
Afrika, annars sge det mrkt ut att finna en plats hr i vrlden!

-- Du menar d inte? ... Agneta sprang upp. Du _kan_ inte slss sida vid
sida med fransmn! ropade hon i det hon i sin ngest med pltslig
sinnesnrvaro grep till nrmast liggande invndning. Kom ihg, att din
far fll fr en fransk kula!

Joachim blev stende mitt fr henne -- deras gon mttes.

-- Du tar fel. Fr det frsta stupade min far i kamp med ett av
kejsarens tyska regementen, och fr det andra tror jag inte det duger
att stlla dem, som nu ro herrar i Paris, till ansvar fr vad som
skedde vid Leipzig anno 13. De skulle visst i hg grad betacka sig! Nej!
tillade han egensinnigt, i det han vnde sig om p klacken och ter
brjade sin vandring fram och tillbaka mellan fnstren och drren, i
morgon dag vnder jag mig till chefen fr det franska krigsministeriet.
Han sg flyktigt upp p henne i frbifarten, och d hon inte svarade,
tillade han litet exalterat:

-- Grekland hade jag naturligtvis hellre offrat mitt blod, men det
behver mig icke lngre.  -- hade det bara varit fr femton r sedan!
_D_ hade man verallt i Europa bruk fr en frtvivlad karl och en rlig
vrja.

-- Joachim! Agneta tog ett steg fram, och schalen fll frn hennes
skuldror, i det hon lade handen p hans arm. Jag uthrdar inte att hra
dig tala p det hr sttet -- jag frbjuder dig att resa.

Han stannade, och utan att taga hnderna ur vstfickorna, sg han henne
rakt in i ansiktet, som nu var helt nra hans eget. De voro i detta
gonblick s lika varandra som bror och syster.

-- Fr jag frga dig, vad annat som r fr mig att gra?

Hon slog pltsligt bgge armarna om hans hals och bjde huvudet
tillbaka. -- Vnta, sger jag dig! Vnta!

Han drog henne hftigt intill sig.

-- Men jag _vill_ inte vnta, du -- jag _kan_ inte vnta. Jag vill, att
du i detta gonblick, d det gller att hlla ihop -- modigt, utan alla
frbehll och utan allt betnkande skall sga ditt ja eller nej.
Begriper du mig?

Agneta var s ond ver hans okloka hnsynslshet, som hon insg blott
skulle frstra alla deras utsikter och inte fra dem ett steg vidare,
att hon -- i det hon gjorde en rrelse som fr att rycka sig ur hans
armar -- hftigt svarade:

-- Du vill allts stta mig kniven p strupen -- du tror du kan tvinga
mig? ... Men om du s hotar mig med vad som helst, s fr du mig nd
inte till att lta bli att gra det som jag _vet_ vara klokt och rtt
... det enda frnuftiga ...

-- Du r nd faster Charlottes kta dotter, mrker jag, sade han
hnande, utom sig av vrede ver hennes sega och ovntade motstnd.
Klok -- frnuftig -- framfr allt!

Agneta hjde stolt huvudet: -- Om du sger ett ord till om mamma, som,
vad hon n gr, alltid vill mig vl -- gr jag. Med schalen p armen
gick hon rak, med hgburet huvud, mot drren.

Han lade hastigt armen om hennes liv, och i det han -- brutalt -- bjde
hennes huvud tillbaka, hll han henne fast som i ett skruvstd.

-- Du gr _inte_, utbrast han nu alldeles desperat, inte frrn du en
gng fr alla sagt ditt ja eller nej, om du i detta vill gra gemensam
sak med mig, som jag har rtt att fordra.

Agnetas ansikte var alldeles inunder hans -- med handen tvang han hennes
nacke mot sin skuldra -- hennes bruna gon gnistrade in i hans.

-- _Nej!_ sade hon kort, hest och slet sig med en kraftanstrngning
ifrn honom.




                                  X.


                                         Kristianstad den 20 maj 1830.

Kra systrar!

Genom pappa ha ni vl redan hrt tillrckligt om resan, och till mamma
skrev jag ju om, hur riktigt vnligt och aimabelt bde moster Fagerhjelm
och Susen, vensom farbror sjlv togo emot mig i Kristianstad. Jag
glmde bara att sga, att nr vi tit middag i Ringe, s glmde jag
mammas sidenhalsduk, som hon lnade mig (ni vet, den smutsiga, gula, som
mamsell Fiken frgade i vintras och som smiter). Men gstgiverskan har
nog tagit vara p den, ifall ngon hr efter den. Det var meningen, att
jag skulle bott inne i Susens rum, men det upptcktes, att det blev
alltfr trngt, och drfr ligger jag i stllet i det lilla gavelrummet.
Dr kan jag ocks se trdgrden, som redan r alldeles grn. Var dag gr
jag till moster Netten och spelar fr henne, och nu spelar jag riktigt
svra tudes och andra stycken. Om kvllarna lsa vi nstan alltid hgt
i professor Geijers bcker, som moster tycker ro s gedigna. Men vi
sitta lngre uppe n hemma, s att ibland r jag mycket smnig.

Jag har varit p tv super och en bal, sedan jag kom hit, och Susen
sger, att det r riktig tur, d det r ovanligt, att ngon stller till
ngot s sent p saisonen. P balen hos Rhenfelts hade jag min nya
bobinettsklnning och jag blev mycket uppbjuden (till och med anglaisen,
fastn jag i brjan inte knde mnga). Dr var en ung kornett frn
Stockholm, som knde faster Anne-Ulla och mnga andra av vr slkt; han
gjorde allt fr att underhlla mig, men jag var mycket fire och
retire. I det hela bryr jag mig inte stort om att hra p
Kristianstadsherrarnas doux-propos som moster Netten sger, men
naturligtvis r det roligt, att alla mnniskor ro s snlla och artiga
emot mig.

Hr r riktig sommar nu, och det vore bra, om mamma kunde skicka mig min
gamla sommarhatt att ha till vardags, den nya med blommorna r s
mtlig. Om mamsell Fiken r snll och hjlper Beata med att tvtta
banden, kan den bli riktigt snygg, och det r nog ngon av bnderna, som
snart far in till staden.

Ha pingstliljorna p min rabatt blommat nnu? Ack, mitt kra, kra
Munkeboda! Jag skulle aldrig bry mig om att bo p ngot annat stlle i
hela vrlden! Jag tycker inte, ni skriva om _allting_. Jag vill veta
_allting_. Jag vet ju, att ni alla, pappa och mamma och ni allesammans
lsa mitt brev, drfr ber jag inte hlsa _ngon_ srskilt, men jag
tnker p er _alla_ och p Munkeboda dag och natt. Varen frvissade om
detta.

                                        Eder innerligt lskande syster
                                               _Agneta Eliana Skytte_.

Faster Charlotte hade beslutat att alltid egenhndigt bryta alla brev
frn sin yngsta dotter -- trots den goda kristliga uppfostran, hon
visste med sig att hon givit henne, var hon dock inte riktigt sker p,
om det icke mjligen kunnat insmyga sig en eller annan frbjuden
hlsning till en viss person. I de f brev, som hittills kommit, hade
hon emellertid icke upptckt det allra ringaste av den sorten, och hon
gladde sig redan ver att Agneta brjade ta sitt frnuft till fnga,
samt gick s lngt i sin godmodighet, att hon icke ens ltsade mrka,
att Joachim lika s vl som familjens vriga medlemmar med egna gon
lste breven frn Kristianstad.

Det var nu bort emot slutet av maj. Karin Maria och Beata p var sin
sida om marmorbordet lste skiftesvis igenom Agnetas sista brev, innan
de med var sitt papper framfr sig och ett trasigt blckhorn mellan sig
skulle till att besvara det. Kusin Joachim gick med hnderna i fickorna
otligt fram och tillbaka p golvet.

-- Hon talar inte om annat n sina gamla klnningar och hattar och
kavaljerer och kornetter och skrp och bjfs! Han stannade bakom Beatas
stol och strckte sig nnu en gng efter det ofta lsta brevet p
bordet. Inte en enda gng nmner hon mig -- inte med ett ord! Icke ens
mitt namn! Han slog vredgat med avigsidan av handen mot papperet. Att nu
icke tala om, att hon aldrig skriver en rad till mig eller svarar p
brevet, som hon fick med sig, och som hon _mste_ ha funnit. Ja, fr du
_har_ ju packat ned det i kofferten, som du lovade? Han vnde sig
pltsligt misstnksamt, fientligt mot Beata.

-- Jag frskrar dig, sade den stackars Beata grtfrdig, hon hade redan
hundrade gnger hrt denna beskyllning. Jag lade det _s_ ordentligt ned
mellan tv av hennes nya linntyg ...

Karin Maria satt och bet i gspennan. Hon sade fundersamt:

-- Jag undrar, om inte Agneta har menat dig med sina understrykningar av
alla och ngon och ... allt sdant dr ... Lt mig se brevet igen!

Joachim rckte henne det -- litet mera hvligt, n han tagit det. -- Hon
kunde d ha skrivit mitt namn tminstone: Hlsa kusin Joachim -- det
hade inte varit kriminellt, och det hade visat att ... Enfin, att ...
att hon tminstone inte rent av hade glmt mig fr sina frbannade
kornetter, som kanske till p kpet tuta henne ronen fulla med sina
dumheter! Han brjade ter nervst spatsera upp och ned i rummet.

-- Nmna dig, sade Karin Maria indignerad, varfr skulle hon det? Nr
hon vet, att det blott skulle ha irriterat mamma -- och det till rakt
ingen nytta. Och du kan d vl aldrig begra, att hon skall skriva till
_dig sjlv_?

-- Varfr inte? ropade Joachim hftigt. Nr hon vet, att jag gr hr och
pinas ihjl av oro, s som sakerna nu st. Hon kunde gra det under
mamsell Fikens adress, stiliserat till Beata ... Det vore den enklaste
sak i vrlden -- s ltt som fot i hsa!

-- Ngot s fantastiskt, ngot s ... Karin Maria letade indignerad
efter ord, romanaktigt, kunde gudskelov aldrig falla Agneta in.

-- Nej, jag borde ha sagt henne det i mitt brev, mumlade Joachim
upproriskt. Nu mste jag frska att skriva till henne igen. Men det
blir en fan s konstig historia, ty det kan vl inte ske p annat stt,
n att jag stjl nyckeln till postvskan eller sjlv i hemlighet rider
med brevet till Kristianstad. Ty hr finns inte i hela trakten en
mnniska -- tminstone ingen, som har med posten att gra -- p vars
vlvilja eller diskretion jag kan lita, nr det gller mig och Agneta.

-- Var nu inte galen, Joachim! avbrt Karin Maria strngt. Jag r sker
p, att vi kunna hitta p rd.

-- S sger du alltid, kusin; Joachim vnde uppretad sitt vackra, mrka
ansikte mot Karin Maria. Det har snart inte sens commun lngre. Hr gr
jag och kan ingenting besluta, ingenting taga mig till, frrn jag hrt
ifrn henne. Jag har inte sett henne p nra en mnad, inte ens ftt en
hlsning ifrn henne, jag vet inte ens om ... Joachim hll p att sga:
om hon har frltit mig, men han hejdade sig. Varken han eller Agneta
sjlv hade med ett ord berttat flickorna, vad som den sista
eftermiddagen frefallit dem emellan i mamsell Fikens kammare. Joachim
hoppades, att Agneta lika bittert ngrade sin hftighet som han, men han
hade icke ftt den minsta bekrftelse drp. Nsta morgon hade majoren
sjlv frt sin dotter till Kristianstad med ett brev frn majorskan till
hennes slkting, krigsrdinnan Fagerhjelm. Detta vldsamma och
frbittrade nej var allts det sista ord, Joachim hrt frn Agnetas
lppar, innan hon tidigt p morgonen -- blek, med nedslagna gon -- i
hela familjens nrvaro formellt rckte honom sin hand till avsked.
Natten hade han emellertid tillbragt med att skriva ett ytterst
frtvivlat, ytterst romantiskt och ytterst osammanhngande brev, vilket
han p morgonen ftt den sympatiserande Beata att praktisera ned i
Agnetas koffert. Men hon hade icke givit honom det minsta tecken p, att
hon funnit och lst denna epistel.

Flickorna fortforo att skriva, ganska oberrda. De voro nu tmligen vana
vid Joachims Roquairoller, som Beata med en ytterligt
begreppsfrvirrad och sorgligt ogrammatikalisk hntydning p Jean Pauls
bermda Titan kallade kusinens ofta terkommande anfall av otlighet
och oro ver att intet hra frn den flicka han s varmt, s hftigt och
uppriktigt lskade.

Ett gonblick blev han obeslutsamt stende och betraktade halvt vredgat,
halvt ironiskt de bgge fredligt snkta huvudena och hnderna, som
sirligt och betnksamt prntade bokstav efter bokstav p papperet. Drp
tog han raskt i drrklinkan, nickade otligt och inte synnerligen
hvligt till kusinerna och gick hastigt sin vg.

-- Men kunde jag nd inte ... Beata sg vdjande upp p systern, kunde
jag nd inte p ngot fint stt inflta ngot om Joachim -- om hur
bedrvad och villrdig han r? Vad tror du, Karin Maria?

Karin Maria skakade p huvudet. -- Mamma upptcker det strax och tycker,
att det r dumheter av dig. Slutet p historien blir bara, att du inte
fr skicka i vg brevet.

Beata satt och stirrade ut framfr sig med pennan i handen -- hon hade i
alla fall tagit sitt parti.

Den skeptiska Karin Maria mrkte det icke, och utan att vidare meddela
sig med varandra, fortforo de bda flickorna att skriva flitigt, oroliga
fr att matklockan skulle ringa och avbryta dem.

-- Nu skall du hra, vad jag har satt ihop! Efter att noga ha genomskt
sitt verk och utplanterat en massa komma, punkter och utropstecken,
strdde Beata rikligt med sand ver det hela och viftade nnu
ytterligare med det i luften fr att f det torrt, innan hon med en viss
frfattarestolthet brjade:

-- Kra syster Agneta!

-- Det kan du d hoppa ver! avbrt Karin Maria otligt.

-- Herregud, de tv orden! sade Beata sttt och ngot avkyld. Ja -- s
har jag naturligtvis brjat med att bertta om allt mjligt hr hemma,
och att mamsell Fiken i gr ftt sex iglar fr sin tandvrk av
Lvsj-Anna, och att jag nu vvt trettio alnar p det skotskrutiga
bomullstyget och om prostinnans fdelsedag ...

-- Det har jag ocks skrivit om! avbrt Karin Maria igen med en blick
ned i sitt manuskript.

-- _Naturligtvis_, svarade Beata med stort sinneslugn. Hon kan vl
begripa, att vi inte ha s mnga fter att bertta om. Har du ocks
nmnt, att komministern nu ntligen tycks ha beslutat sig fr Ottilie?

-- Ja visst. Det var ju det allra intressantaste ...

-- S fr hon veta det frn tv hll d, det kan inte hjlpas! Beata
gnade resignerat igenom sin skrivelse och satte nnu ett par
skiljetecken, medan hon talade. Hr nu efter vad jag vidare har sagt:

Alla hos prostens frgade ondligen vnligt efter dig och bdo att bli
ihgkomna, nr vi skrevo. Baron Stjerne och herr Wallqvist voro ocks
med, men de spelade fr det mesta kort. Alla i hela trakten, icke blott
stndspersoner -- hr nu vl efter! -- ro s intresserade av dig och
vilja s grna tala om dig och din Kristianstadsjour. Lille Hans
Larsson, du vet Lars Hanssons ldste, som vi ftt till vaktepg ...

-- Det heter vallgosse, rttade Karin Maria.

-- Det har jag aldrig i mitt liv sagt utom i poesi, invnde Beata
missnjd ver de oupphrliga avbrotten. Och det passar ju fr resten
inte alls p en sdan liten byting i vrkensbyxor och trskor!

-- -- -- Och en, _som han r lik_, fortfor hon drp med mystiskt
eftertryck, gr aldrig annat n talar och tnker p Agneta. Hon sg
triumferande upp p systern.

-- Men vad i all vrlden r detta fr galenskaper! utbrast Karin Maria
frvnad och utan att frst.

Nu blev Beata verkligen frnrmad. -- Galenskaper! Det r ett mycket
fint stt -- och dessutom det enda mjliga -- att skicka Agneta en
hlsning frn stackars kusin Joachim, s att mamma icke upptcker det.
Minns du inte, att vi i brjan alltid brukade sga, att Joachim ver
pannan och gonen hade ett sdant tycke med lille Hans? ... Agneta sjlv
anmrkte det s ofta. Om jag tordes skulle jag stryka under en -- d
_mste_ hon frst det, s vida hon inte r idiot.

-- Lt mig se ... Karin Maria genomlste med mera aktning de sista
raderna. Ja, du har rtt, det r ganska fiffigt ihopkommet, nr man bara
kan gissa det. Du kan mycket vl stryka under -- det gr du nd s
ofta, att mamma alldeles inte fster sig vid det.

Uppmuntrad av sin kritikers gillande, fortfor nu Beata i en mera
dramatiskt deklamerande och knslofull ton n hon frut vgat anvnda.

Ack, lskade Agneta! Du skulle bara veta, hur vi hr uppe p loftet
tala om och tnka p dig. Nr vi se de ljuva liljorna, som nu blomstra
p din rabatt och hra de glada sngfglarna, som ...

-- Det gr aldrig an, Beata -- mamma tror att du r tokig!

-- Hon kan vl frst, att vren inspirerar en till litet poesi ...
Mamsell Fiken och prostens Ottilie tala ofta mycket grannare i bara
vardagslag. Men naturligtvis kan du nog frst, att det r _hans_
knslor jag vill uttrycka och inte mina egna. Det begriper naturligtvis
Agneta strax.

-- Dr r kusin Joachim p loftet. Karin Maria reste sig hastigt. Du
mste ndvndigt lta honom hra det frst, innan du skickar det i vg.

Karin Maria ppnade frsiktigt drren och vinkade p kusinen, innan han
nnu hunnit frsvinna i trappan. Beata lste nnu en gng upp sitt opus
-- med ngot lgre stmma och inte s stor aplomb. Joachim gapskrattade,
pltsligt i gott humr, men frklarade ndigt, att det var bttre n
intet.

-- Fr resten skall du inte gra dig s mycket besvr, min snut, han
behandlade Beata p ett helt annat familjrt stt, n han ngonsin
vgade anvnda emot Karin Maria. Nu har jag fattat mitt beslut, och vid
frsta lgenhet -- man mste ju alltid vnta p lgenhet i detta
frbannade land -- stter jag det i verket!

-- Det r d vl aldrig ngon ny obetnksamhet, kusin? frmanade Karin
Maria ngsligt, medan hon lade ihop sitt eget och systerns brev fr att
senare sndas inuti frldrarnas.

-- Jag vet inte, vad kusin vill kalla det, sade Joachim muntert,
sklmaktigt retsamt. Sjlv tycker jag, att det r det enda frnuftiga,
jag fr gonblicket kan gra. Och jag r frvnad ver, att jag behvt
nra p en hel odrglig mnad fr att komma till det resultatet.

-- Jag hoppas, att du -- vad du n gr -- alltid tar hnsyn till pappa
och mamma, fortfor Karin Maria i samma ton.

-- I detta fall, kusin Karin Maria, svarade Joachim med mera allvar n
frut, tar jag nu och alltid blott hnsyn till mig sjlv och Agneta. Jag
skulle skmmas fr mig sjlv, om jag gjorde annat.

Beata sg med en viss beundran upp p sin vackre kusin. Hon nskade i
detta gonblick, att ngon ville tala om henne p samma stt. Karin
Maria teg.

-- Hr p, kusin Beata! Joachim stod redan med handen p lset. Det r
inte vrt, att du deklamerar det dr fr andra -- mamsell Fiken t. ex.
-- det dr om likheten, menar jag. Folk rknar s frbannat dligt, nr
det gller att lgga ihop fakta. Han skrattade sjlvsvldigt, i det han
stngde drren efter sig.

Beata blev rd som blod nda ned under halsringningen. Hon sade
indignerad till Karin Maria:

-- Han menar, att folk kunde hitta p att sga, att lille Hans var
_hans_ -- hans pojke!

-- Naturligtvis menar han det, svarade Karin Maria torrt. Du fr akta
dig fr vad du sger, kra Beata. Andra mnniskor ha nstan lika mycken
fantasi som du sjlv.

-- Du godaste! ... var det enda Beata kom sig fr att sga.




                                 XI.


Karin Maria hoppade ltt ur schsen -- rakt i armarna p den artige Nils
Olof Stjerne, medan majoren, p samma gng som han sittande bockade sig
fr gamla friherrinnan, kastade tmmarna till stalldrngen och makligt
beredde sig att stiga ur.

verst p trappan neg Karin Maria ceremonist fr sin ndiga tant, som
flickorna Skytte, i avvaktan p nrmare slktskap, hade lov att kalla
gumman Malvina. Majoren blev uppehllen nere hos hsten, vars bakben han
varmt frsvarade gentemot Figge Wallqvist, som ofrsiktigt dristade sig
till att kritisera det ena.

Gamla friherrinnan, rak och styv som vanligt i sin urringade, snva
empirekostym -- efter 1810 hade moderna sprlst gtt frbi henne --
betraktade ogenerat Karin Maria genom lornjetten, medan hon, utan att
egentligen direkt vnda sig till ngon, talade rakt ver hennes huvud
med Nils Olof.

-- Vad hon har vuxit till sig sedan jag sg henne i vintras! ... Eller
r det kanske paryren?

Karin Maria hade en ny sommarsamojed av svart siden, suffletthatt med
rosor under brttet, och hll sin lilla grna parasoll gracist hngande
ver ena handleden. Hon sg -- som alltid -- bde bra och sttlig ut och
rodnade icke en gng ver gumman Malvinas ogenerade kritik.

-- Hon har ju blivit en riktigt prktig och reputerlig mnniska, ma
chre, denna gng vnde friherrinnan sig till den unga flickan sjlv.
Och kan fra sig! Hon hll henne ut ifrn sig. Pas mal -- pas mal du
tout ...

Karin Maria smlog, sneglade litet generad bort till Nils Olof och sade
ngot om att hennes ndiga tant var alltfr god.

-- Om jag kunde begripa, var Nils Olof har haft sina gon! fortsatte
friherrinnan lika hgljutt sina reflexioner. Han gr hr och surar i
mnadtal och stller till ett helvetes spektakel fr den dr andra lilla
nbbgddan, som frgapat sig i den galne kusinen, hr gjorde Nils Olof
ett frtvivlat men fullstndigt hopplst frsk att avbryta sin moder, i
stllet fr att ta reson och ha gonen med sig och veta att vnda dem t
det rtta hllet.

-- Frken Karin Maria kan vara stolt ver att till den grad ha slagit an
p mamma, infll nu den stackars baronen med ett generat frsk att
skmta. Hon brukar annars vara rtt difficil mot unga damer.

Friherrinnan, hos vilken den gamla Eva momentant vaknade, np emellertid
kritiskt i samojeden och drp i den nya Walter Scottsrutiga
bomullsklnningen.

-- Jas -- _det_ r modernt nu! ... N ja, inte illa -- allting kommer
ju an p, hur man br upp en sak, och den hr lilla har air -- verkligen
air ... Sdan vidd ni ha i klnningarna nu fr tiden, hon vnde Karin
Maria om, som om denna varit en docka. Vem syr t henne?

-- Det gra vi sjlva, svarade Karin Maria blygsamt. Det vill sga
mamsell Fiken brukar hjlpa oss.

-- S? ... Vad tar hon? fortsatte den nyfikna och ytterst ekonomiska
friherrinnan sin examen.

-- tta skilling om dagen, svarade Karin Maria sanningsenligt.

-- tta skilling! ropade friherrinnan Malvina och slog ihop hnderna.
Sex borde d vara nog, tycker jag, nr hon ocks fr fdan.

Karin Maria undvek att vidare diskutera avlningsfrgan med friherrinnan
Malvina, som sedan kriget var s rdd om reda pengar, att hon alltid
betalade sitt tjnstfolk _in natura_ och blott var Michaelsmssa gav dem
en tva banko att gmma i ldikan.

Majoren, vilken ntligen lyckats vertyga gubben Figge angende
bakbenet, steg nu, svettig och rd av sommarvrmen, uppfr trappan, och
Nils Olof bjd herrskapet stiga in i salongen och svalka sig med en
kopp kaffe.

-- N, sade friherrinnan, i det hon ett gonblick sg upp frn sin eviga
parfilage. Kaffet var nu drucket, och herrarna diskuterade om het borta
i andra ndan av rummet. N, har hon nu tagit sitt frnuft till fnga --
syster Agneta?

-- Jag tror aldrig, att syster Agneta tar sitt frnuft till fnga p
det viset som min ndiga tant menar, svarade Karin Maria vrdnadsfullt
men bestmt.

-- Tjurhuvad som alla Skyttar! reflekterade den gamla damen. Bara
hardiesse -- ingen habilet! Och hon sjlv, lilla kusin! Vi ha inga
hjrteaffrer, vi?

Karin Maria beknde skrattande, att hon inte hade ngra hjrteaffrer
alls.

-- Hon ser fr f karlar, naturligtvis, sade friherrinnan vlvilligt.
Det r skada -- verkligen stor skada! Och vi r vl nstan tjugufem r,
eller hur?

-- Tjugutre, rttade Karin Maria litet vasst.

Friherrinnan ppnade betnksamt sin snusdosa och tog sig lngsamt en
pris, medan hon hela tiden hll gonen p Karin Maria. -- Tjugutre,
upprepade hon. Ack ja! D var jag bde hustru och mor -- och nka ocks.
Hon vet inte vad livet vill sga nnu, ma chre!

Karin Maria, som aldrig hrt friherrinnan begagna denna ton frut, satt
och sg ned p sina fingrar och visste inte, vad hon skulle svara.

-- Men hon ser ut, som om hon vore livet vuxen, kusin Karin Maria,
fortfor friherrinnan Malvina, vilken alltid haft en viss faible, som
hon sade, fr Skyttens ldsta flicka. Hennes skuldror tyckas vara
carres, och hon ser folk rakt i synen, nr hon talar. Jag tycker bttre
om henne n om Agneta. Men, hon mtte henne med sin obarmhrtigt klara
och kyliga blick, Agneta r grannare, det kan inte frnekas!

Karin Maria rodnade nu. Hon blev inte ltt generad, men friherrinnan p
Marieholm hade en mrkvrdig frmga att alltid bringa folk ur
koncepterna.

-- Det kan hon fr resten vara glad t, ma petite, trstade friherrinnan
henne. Hon ser ju bra ut tillrckligt ... Sknhet r en farlig gva. Hon
satte den smala, beniga handen under kinden och sg ut framfr sig --
lngt frbi Karin Marias ansikte. Mycket farlig.

Karin Maria tittade frstulet upp p friherrinnan. Nu nr hon var av med
den militraktiga empirehatten med panachen och anstndigt om n
gammalmodigt kldd, kunde man se, att Malvina Stjerne en gng -- om n
fr lnge sedan -- varit en stor sknhet. Ovillkorligt sg hon upp p
den lilla miniatyren frn 1780-talet, som hngde ver soffan: en skr,
fin och lnglagd blondin -- sklmsk, med stora, klara gon och gropiga
kinder under den hga, pudrade frisyren. Sdan hade frken Lejonklo sett
ut, d hon vid sjutton rs lder blev gamle baron Stjernes hustru. Den
gamla damen vnde sig om -- hennes blick fljde samma riktning som Karin
Marias, och ett leende, halvt ironiskt, halvt vemodigt, gled ver hennes
lppar.

-- Hon dr, hon nickade till portrttet, hon var inte livet vuxen, min
sta, d hon brjade bataljen. Och, tillade hon med ngot hnfullt
cyniskt i stmman, som kom Karin Maria, vilken hrt mnga gamla
skvallerhistorier, att rodna, heller inte mnnen! Men hon blev det --
hon _blev_ det, ma chre!

-- Men en sdan hustru, friherrinnan reste sig litet burdus upp och
kastade parfilagen t sidan, skulle inte duga t min Nils Olof. I
synnerhet d Corydonen inte r lngre borta n p Munkeboda. Och _han_
-- den unge Skytten -- han ser mig inte ut att ge tappt fr en kta man!

-- Min bsta tant! ropade Karin Maria chockerad. Dessa ord om hennes
syster och Joachim drev blodet upp till hennes kinder.

Friherrinnan sg ironiskt p henne, men nd med en viss vlvilja.

-- Ja, ja min sta -- gott ord igen! _Jag_ knner vrlden, m hon tro,
lilla Karin Maria, och mnnen och kvinnorna ocks. Man skall hlla sitt
duvslag lst, eller ocks -- och det r det klokaste -- skall man lta
bli att hlla duvor!

Hon teg litet. Drp bjde hon sig fram och lade pltsligt sina hnder
p Karin Marias skuldror:

-- Vad sger hon, min sta -- kunde hon inte sjlv ha lust att bli
friherrinna p Marieholm?

-- Men tant Stjerne -- bsta tant! utbrast Karin Maria alldeles perplex.

-- Tnk p det, min ts -- jag menar vad jag sger. _Hon_ kunde passa t
Nils Olof. Han behver ett kvinnfolk, som frstr att skta ett par
tmmar och emellant hlla dem litet strama. Hon r inte romantisk och
inte doucereuse -- hon har skinn p nsan, det har jag alltid sagt. Tnk
ver det! Den som kommer efter mig, fr bde i sck och i pse det kan
jag frskra henne, lilla vn -- det r inte som d _jag_ i vrlden kom
till Marieholm.

-- Men ndigaste tant, frskte Karin Maria halvt olycklig, halvt
skrattande att vrja sig. Baron Stjerne har aldrig s mycket som sett t
mig.

-- jo, nickade friherrinnan. Karlarna se minsann mera n vi tro, och
mera n de sjlva ens veta om. Han r inte s galen, min Nils Olof, nr
man bara tar honom p det rtta sttet. Och det blir hennes sak, lilla
vn. Om jag inte tar fel, s brjar han redan begripa, att det r en
medioker lycka att fra en brud i huset, nr lskaren str parat att
hoppa in genom sngkammarfnstret. Ja, ja, friherrinnan smlog cyniskt
och verlgset lugnande t Karin Marias indignerade protest, hennes
syster r vl inte bttre n andra! Hon har Skyttarnas heta blod, och
vad tror hon tro och loven gller i krlek? Den lilla Agneta har ett par
satans gon. Nr hon har grtit ett r eller ett halvt, s lter hon nog
Joachim Skytte kyssa bort trarna, s gjorde ... N, det r detsamma!
Det ha s mnga gjort fre henne. Friherrinnan teg litet. Karin Maria
visste inte alls mera, vad hon skulle sga.

-- Men _hon_ r en frnuftig och rangerad mnniska, kusin Karin Maria
som tar vrlden som den r, sans faon, cavalirement -- som den _skall_
tagas. Och jag tycker om henne. Ska vi sl vad om, att det r hon, som
blir fru p Marieholm efter mig?

Nu mste Karin Maria trots sin frargelse storskratta. Hur det nu var --
denna den gamla damens envist terkommande proposition och nyktra
tvrskerhet brjade i alla fall gra ett visst intryck p henne.

Nils Olof Stjerne hrde skrattet -- det var s lnge sedan en ung flicka
skrattat i salen p Marieholm. Han vnde sig om och kom fram till de
bda damerna.

-- Fr man frga vad frken har s roligt t? sade han p sitt formella
stt men med det vnliga, litet oskra leende, som tyvrr alltfr sllan
visade sig p hans lppar.

Karin Maria rodnade hftigt nda upp till hrfstet och kastade hastigt
en bedjande blick p den gamla friherrinnan, som raskt svarade:

-- Jag spr kusin Karin Maria hennes framtid -- och hon tycks finna sig
dri. Nu skulle du fr resten visa henne litet omkring p grden, Nils
Olof, fortfor hon i en annan ton. Det r s sllan hon gr oss den ran,
och hon ser mig ut till att ha intresse fr bde lador och stall. Och
nr herrskapet kommer in igen, skall supn st p bordet. Kusin Karin
Maria skall se, vad huset frmr.

Och d baronen litet oskert frgande sg p sin moder -- han var inte
van vid denna fryntliga ton gentemot frmmande -- tillade hon med lgre
stmma:

-- Passa p, att hr gr ordentligt till. I kvll vill jag inte se Figge
full.




                                 XII.


P gavelrummet med utsikt ver den lilla smstadstrdgrden dr
pingstliljor och aurikler, innanfr lga hckar av lavendel och salvia,
kantade jordgubbslandet och de sm sngarna med mortter och persilja,
satt Agneta och tnkte p dem dr hemma.

Det var en av de allra frsta aftnarna i juni, en mild och fuktig afton
med dimma och svagt mnsken. Doften frn den stora flderbusken invid
muren trngde stark och dvande in genom det ppna fnstret, dr Agneta
satt uppkrupen i sjlva den lga karmen och kammade sitt hr fr natten.
Fingrarna gledo mekaniskt smekande ned genom det lnga, glnsande hret,
som ver skuldran hngde ned p brstet, medan hon tankfullt fltade och
fltade och -- utan att hon ens visste av det -- stilla gnolade halvt
ohrbara ord till en gammal, lngslpig melodi.

Det prasslade vid den lga muren, som skilde krigsrdets trdgrd frn
den oansenliga, halvt utdda bakgatan utanfr. Agneta vnde hastigt p
huvudet -- i den milda sommarnattsskymningen kunde hon urskilja allting
omkring sig. Hon tog fast i en gren av flderbusken och bjde sig fram
fr att se efter: nej -- det var ingenting! Eller ocks hindrade den
stora busken henne frn att se riktigt. Och obekymrad, fga lttskrmd
som hon var, fortsatte hon ogenerat sin halvhga, dmpade sng.

D hrde hon ter -- denna gng alldeles tydligt -- ngon frska att
trnga sig emellan flderbusken och muren bredvid hennes fnster. Hon
reste sig upp frn sin plats i fnstret -- och pltsligt kom hon att
tnka p att det naturligtvis bara var Stina, som varit ute p dans med
artilleristerna.

-- r det du, Stina? frgade hon sakta fr att icke vcka ngon i huset
och bringa pigan i frlgenhet.

-- Nej, Agneta, viskade en stmma, som hon alltfr vl knde igen,
oaktat den nu var mer n halvkvvd av undertryckt skratt. Du _borde_ d
kunna gissa, att det r jag!

Och ljtnant Skytte -- triumferande, sjlaglad ver att nu ntligen ha
besegrat det sista hindret -- trngde sig smleende fram bakom den tta,
styva flderbusken.

Hade han vid ljusan dag ngerfull och hgtidlig presenterat sig i
krigsrdets salong, skulle Agneta skert -- med tanke p deras sista
stormiga mte i mamsell Fikens kammare -- bde varit en smula generad
och drtill, som hon sjlv brukade sga, fire och retire. Men nu i
afton, d han som en annan landstrykare, p en gng djrv och dmjuk,
sklmaktig och knslofull, sans faon klev ver muren och smutsig,
snderriven och utan mssa pltsligt stod mitt fr henne i mnskenet
under hennes fnster, d ... ja, d kunde verkligen inte Agneta ett
gonblick lngre behlla sin verlgsna vrdighet. Utan tanke p sin en
smula bristflliga toalett och sitt orediga, halvupplsta hr, strckte
hon okonstlat, lngtansfullt bgge sina hnder emot honom och viskade
jublande:

-- Kusin Joachim!

Det var icke tal om frsoning eller frltelse -- ingen av dem kom ens i
gonblicket ihg, att ngot sdant kunde komma i frga. Han lade blott
bgge sina armar om henne, dr hon nnu satt i fnsterkarmen, och d hon
varmt, utan minsta motstnd, lutade sig ned emot honom, kysste han mt
och eldigt hennes ljuva lppar.

-- , kusin, oskyldig och nd lidelsefull, lade Agneta bgge sina bara
armar om hans hals och tryckte nnu en gng sjlvmant sina lppar mot
hans. , kusin Joachim, s jag har lngtat ...

Hans hr var fuktigt liksom sammetskragen p hans rock -- hon strk
sakta ver den med handen.

-- Men, hon sg pltsligt blygt p honom, hur har du kommit hit? Hur
hittade du p ...?

-- Frga hellre, hur det kommer sig, att jag inte hittade p det _frr_!
viskade han igen. Nu tycks det mig alldeles otroligt att jag drjt s
lnge. Men dag ut och dag in gick jag ju och vntade p att f hra ett
ord ifrn dig -- f en hlsning eller ett brev. Och s gick jag dr
dmjuk som en straffnge och from som ett lamm hemma p Munkeboda --
oskyldigt misstnkt och bevakad av faster Charlotte och hela trakten.
Jag tordes knappt rra mig, han sg skrattande upp p henne, av bara nit
fr att visa mig vluppfostrad och dig vrdig. Men d ingen senterade
det, s ...

De smlogo mot varandra i halvmrkret -- han hll nnu armarna om hennes
liv -- och deras gon mttes frtroligt, utan spr av oskerhet eller
skygghet.

-- Du fryser vl icke, Joachim? frgade Agneta pltsligt oroligt.

-- Fryser? ... Inte det minsta! svarade han frstrtt.

-- Ja, fr jag trs ju omjligt be dig komma in, mumlade hon halvt
klagande, halvt blygt urskuldande.

-- Min hst har jag satt in hos en bonde tio minuters vg frn staden
... Jag hade naturligtvis litet brk att komma in genom tullen
ngorlunda obemrkt, men det gick i alla fall. Nu skall jag fr resten
strax g ... Jag ville bara se dig ...

Hans rst var inte lngre riktigt naturlig -- liksom s underligt
frstrdd och frnvarande -- medan han icke ett gonblick slppte henne
ur sina armar. Agneta sg icke lngre p honom, hon hll gonen
nedslagna under hans blick, och handen, som nnu mekaniskt strk hans
rockuppslag, sklvde litet.

-- Du himmelens Gud, Agneta! mumlade han pltsligt, en smula svvande p
mlet, och lutade i detsamma pannan hrt mot hennes svala skuldra.
Varfr r jag nu icke din man?

Agneta blev p en gng s besynnerligt varm i hans armar -- hjrtat
klappade fortare, och hon knde, att hon rodnade nda ned p halsen, en
rodnad, som brnde ... Och utan att vga sl upp gonen, mumlade hon
frlgen och halvt olycklig:

-- Det r s sent, kusin Joachim ... Hon frskte gra sig fri och draga
sig innanfr fnstret. Det gr visst inte an, att du stannar hr lngre
...

-- Blott ett ord! Trots hennes motstnd tryckte han henne nnu fastare
intill sig. Jag _kan_ inte g hr en evighet och hnga med huvudet och
vnta. Antingen lovar du mig, att du tillsammans med mig vill gra allt
fr att vi s fort som mjligt skola f varandra, eller ocks, han sg
stadigt, allvarligt p henne, tar jag mitt parti och gr med frsta
lgenhet till Frankrike. Brevet till krigsministeriet ligger hr i min
ficka. Du skall avgra -- och det _nu_! -- om det skall skickas i vg
eller icke.

-- Och om det nu inte hjlper, vad jag n gr, viskade hon ngestfull.
Om mamma r obeveklig?

-- Herregud, Agneta -- s rymma vi vr vg! utbrast han pltsligt helt
desperat. Det ha andra gjort fre oss. Men om vi bara hlla ihop, s
skall du se att trots giftomannartt och omyndighet och syskonbarnskap
och Gud och hela vrlden, s ... Grter du, Agneta? ...

-- Nej! snyftade Agneta med huvudet mot hans skuldra. Jag kan bara inte
uthrda att hra dig tala p det sttet ...

-- Lovar du mig d, min duva, fortfor han igen obarmhrtigt, men icke
fullt s hftigt, att du vill vara mera modig och mera sker i din sak
nu n fr en mnad sedan?

-- Ja, viskade hon passionerat, storgrtande. Jag lovar dig allting --
jag skall gra allt vad du vill ... om du bara inte reser ur landet!

-- Om du bara blir min, skall jag grna stanna hela mitt liv p
Munkeboda, viskade han trstande. Se s, lskade ngel ...

Nr hon vl lugnat sig, skmdes Agneta en smula ver sin ofrstllda,
lidelsefulla ngest. Hon torkade sina gon med avigsidan av bda
hnderna och mumlade nstan otligt, liksom frnrmad:

-- Du sger inte ett ord om hur det str till med dem dr hemma ...

Joachim brjade pltsligt skratta. Han var sjlaglad ver att ntligen
med en dristig kupp ha vervunnit sin rebelliska kusins betnkligheter
och motstnd och det frefll honom nu p en gng s oemotstndligt
komiskt att hr, p natten, utanfr den lskades fnster, helt
beskedligt ge sig till att konversera om familjens befinnande.

-- Har du ingenting mera att frga mig om, sta Agneta? frgade han
muntert. Om hur det gr med stackars mamsell Fikens eviga tandvrk eller
faster Charlottes vvnad eller lille-Hans' katekes, som Beata troget
frhr honom uti var dag, eller Karin Marias syrener, som inte p
villkor vilja blomma i r eller ...

Joachim tystnade tvrt, frvnad ver att Agneta pltsligt, nstan
frtvivlat, ter kastade sig i hans armar. Han hade icke tnkt sig, att
hans ord kunde ha ngon som helst verkan, men detta hans skmtsamma,
hastiga upprknande av hndelser och frhllanden i hemmet, hade p ett
eller annat mystiskt stt pltsligt vckt hela Agnetas slumrande
hemsjuka.

-- , Joachim! ... S jag lngtar hem till Munkeboda! ... Jag kan inte
uthrda att stanna hr! Nej, jag kan det inte ...

Agneta visste icke sjlv att den hftiga, passionerade lngtan efter
hemmet, som nu till den grad vervldigade henne, i verkligheten mest
var en frkldd lngtan efter honom -- hans krlek, hans lskade nrhet.
Hon tryckte sig hejdlst grtande intill honom.

Joachim satte raskt foten p en utskjutande sten i muren och svingade
sig vigt upp, s att han nu ocks kom att sitta i fnsterkarmen, men med
benen hngande utanfr. ver Agnetas skuldra kastade han hastigt en
blick in i det halvskumma rummet -- sg klaffbordet med den ljusa duken,
spegeln p vggen och i alkoven hennes vita, orrda sng.

-- Min lilla Agneta, sade han mt, nstan broderligt. Tro mig -- jag
skall snart komma och hmta dig.

Dimman hade nu nstan skingrat sig. Det var alldeles stilla -- icke ett
blad rrde sig i trdgrden -- och mnen stod blek, men stor och
strlande, rakt ver den styva, mrka flderbusken. Natten var s
ljudlst tyst -- Joachim kunde hra sitt eget hjrta sl mot Agnetas.

-- Jag mste g, Agneta ... Och d hon, halvt omedvetet, hll honom
kvar: lskade, jag _trs_ inte stanna lngre ...

Agneta sg upp -- som vckt ur en drm -- och tog lngsamt, frvirrad,
ett steg tillbaka.

Men Joachim blev likvl sittande orrlig, med ryggen mot fnsterposten
-- hans blick vilade som bunden p Agneta. Aldrig, tyckte han, hade han
sett henne s frtjusande, som hon nu stod dr mitt i mnskenet: blek
med sina stora, mma och skygga gon och det silverljusa hret
madonnalikt ver skuldror och hals, nda ned till den smala, mjuka
midjan. I detta gonblick knde han som aldrig frr mannens eviga,
svrmiskt tillbedjande dyrkan fr det oberrda hos kvinnan, fr
jungfruligheten, den unga flickan. Hon var hans -- han lskade henne av
hela sin sjl, han trdde henne med var blodsdroppe, var nerv i hela
sin starka, unga kropp, natten och ensamheten frenade dem, och likvl
... Han strckte icke ut sin hand efter henne, drog henne icke intill
sig -- hon, som blott var en handsbredd borta ifrn honom -- sjnk icke
till hennes ftter och bestormade henne med bner, som hon i detta
gonblick, det _visste_ han, icke hade kunnat motst. Kanske var det
just denna saliga visshet, detta jublande segermedvetande av att vara s
lskad, som gjorde den hetlevrade och obetnksamme ljtnant Skytte mera
hnsynsfull och ridderlig n andra mn med samma knslor mjligen skulle
varit i hans stlle. Han hade s ltt som ingenting frn sin plats i
fnsterkarmen kunnat svinga sig in i rummet -- han besegrade denna
frestelse. I det han beredde sig att g, tog han Agnetas hand, som
slappt hngde utmed hennes sida och frde den en sista gng drjande
till sina lppar. Men han sade icke ett ord -- han visste, att han icke
lngre kunde lita p sin stmma.

Frst nr han ter stod utanfr hennes fnster och knde den vta jorden
under sina ftter, viskade han -- s sakta, att Agneta knappt kunde hra
honom:

-- Gud vet, om du ngonsin skall kunna begripa, _hur_ mycket jag nu
lskar dig ...

Han lutade sig in med armbgarna p fnsterkarmen och -- han _tyckte_,
att han sg Agneta smle i halvmrkret. Men hon hll gonen orrligt
nedslagna, stilla som en madonna, under sitt benade, nedfallande hr.

Joachim grubblade nnu lnge ver detta svvande, hemlighetsfulla
smleende, medan han -- pltsligt i det svartaste lynne -- frtvivlad,
ohyggligt missnjd med sig sjlv, red hemt i den fuktiga natten.

Men nr han gtt, stod Agneta nnu lnge i det ppna fnstret, mitt i
mnskenet. En gng lyfte hon vnstra handen och sg p den -- den hand,
Joachim sist kysst -- och frde den stilla, lngsamt till sina lppar.




                                XIII.


Karin Maria hade de sista dagarna varit en hel del -- som mamma
uttryckte sig -- proccupe. Beata pstod, att det var alltsedan hon
kom hem frn Marieholmsfrden, en insinuation, som Karin Maria
tillbakavisade med frnm kld. Och inte blev det bttre med
proccupationen, d baron Nils Olof tv gnger i samma vecka -- frst
p tisdagen fr att efter sin mors order lna en finfin vvsked, och
sedan p lrdagen med en lda asterplantor, en present frn gamla
friherrinnan till Karin Maria -- gjort visit p Munkeboda. Han och
Joachim talades inte vid, nr de trffades, och bugade blott kallt fr
varandra, men sgo gudskelov icke ut till att vilja duellera, som
Beata lttad anfrtrodde mamsell Fiken. Bgge gngerna hade baronen --
om av eget initiativ eller pverkad av modern, det kunde Karin Maria
inte komma riktigt underfund med -- visat ldsta frken en deciderad
uppmrksamhet.

Emellertid gick nu ldsta frken hela de lnga ljusa sommardagarna
igenom -- medan hon satte ut de sm asterplantorna i rabatterna eller
med hjlp av ett spnt rep tillika med Bengta delade kkstrdgrdens
sngar, mellan vilka lille-Hans i ryktarens stora trskor drefter fick
tr en gng -- och funderade hit och dit p gamla friherrinnans
konstiga propositioner. Och sdan makt har ett en gng fritt uttalat,
klart och bestmt ord -- ett ord, bakom vilket det str en plan och en
vilja -- att Karin Maria, frst med en viss ovillig skygghet, drefter
med mer och mer lugn, man kunde nstan sga resignation, mrkte, att hon
faktiskt brjade att rkna med gumman Malvinas djrva frslag som med en
acceptabel mjlighet, en mjlighet, som kunde bliva bestmmande fr hela
hennes liv och framtid. Utan att hon visste det, eller _ville_ gra sig
reda drfr, brjade hon mer och mer sysselstta sig med Nils Olof
Stjerne, vilken hon sedan sin barndom aldrig tnkt p utom i hans
egenskap av oundviklig, ldre granne, och senare, efter det famsa
frieriet till Agneta, av pur sympati fr systern, okritiskt betraktat
med samma gon som denna sjlv och Beata. Men Karin Maria fyllde i denna
mnad tjugufyra r -- hon var nstan fem r ldre n Agneta, och hon
brjade se vrlden med i ngon mn andra gon. Hon visste lika vl som
sin moder, att baron Stjerne utan jmfrelse var det bsta partiet p
mnga mils omkrets, och att man i hela norra Skne finge leta efter en
sdan egendom som Marieholm. Dessutom hade Karin Maria, trots all den
sista tidens frdom mot friaren, personligen en viss stilla sympati
fr Stjernes timitt vlvilliga och en smula melankoliska vsen: hon
mindes nnu, att hon som en liten tta  tio rs flicka, d han redan
var en vuxen karl p tjugufem, alltid varit hans frklarade gunstling,
ftt leksaker och konfekt och blivit kallad lilla fstmn. Det var
mrkvrdigt, men allt detta erinrade hon sig nu pltsligt med ett visst
nje. Under sin allra tidigaste ungdom hade hon icke sett mycket till
honom p Munkeboda -- det hade varit hans vildaste tid; utledsen p
hemmet och gamla friherrinnans besynnerligheter hade han fr det mesta
legat i Kristianstad och levat om med officerarna, eller flackat land
och rike omkring p lngvarigt gstande hos vnner och bekanta. Sedan
hade Karin Maria sjlv varit borta ett par r i Stockholm, och nr hon
kom hem igen, hade hon terfunnit Nils Olof Stjerne ungefr sdan som
hon mindes honom sedan sin barndom, blott litet ldre, litet fetare och
litet mera melankolisk. Hon hade icke tnkt vidare p honom, frrn han
pltsligt blev kr i Agneta och upptrdde som dennas frklarade friare.
D hade hon strax liksom Beata deciderat tagit parti emot honom och p
det hgsta knt sig upprrd ver att modern av vrldsliga skl ville
tvinga systern in i ett ktenskap som denna fann till den grad
motbjudande. Nu, d Agneta var borta och hon ter brjade betrakta sig
sjlv som frgrundsfigur hemma p Munkeboda kom Karin Maria efter hand
att se litet annorlunda p frhllandena. Det var inte fr intet som hon
var mest lik sin moder av systrarna; hon brjade frst, att vrldsliga
skl ocks ro skl, och att man kan se en sak frn tv sidor.
Naturligtvis, Nils Olof var varken en _beau tnbreux_ eller en rasande
Roland (det hade nu gtt s lngt med Karin Marias ktterier, att hon
med ett inre, ltt verlgset leende tilldelade kusin Joachim dessa
epitet), men han var en god, svensk adelsman, som verkligen inte sg s
illa ut -- i synnerhet nr han en och annan gng bekvmade sig till att
smle. Han drack mycket -- hr rynkade Karin Maria litet ovilligt sina
vackra gonbryn -- men han tlde ocks mycket; det fanns f eller ingen,
som ngonsin sett honom drucken. Och vad sllskapandet med Figge
Wallqvist och konsorter anginge, s skulle hon nog stta _p_ fr det, om
... om ... hon komme i tillflle till det. Gamla friherrinnan hade sett
rtt, nr hon inbillade sig, att Karin Maria hade skinn p nsan, och
att hon t ingen med strre skerhet kunde verlmna regeringstmmarna
n t henne: svl Marieholm som Nils Olof sjlv voro nu en gng vana
att styras av kvinnohnder. Karin Maria var stolt, hederlig och klok, en
riktigt bra och prktig flicka, men hon hade icke mycket av Skyttarnas
natur: den svrmiskt impressionabla, oroligt entusiastiska, trotsigt
upproriska grnsbonaturen -- snapphaneblodet, som gubben Niklas med en
viss stolthet kallade det. Hon hade icke deras verfld p fantasi, hon
sg vad hon _skulle_ se, och vad hon _ville_ se, icke mera. Mamma
brukade bertta, att hon under sin skoltid p 1780-talet av sin franska
guvernant lrt sig tnka efter linjal. Trots Karin Maria s till vida
var ett barn av sin tid att hon bde med stor knsla kunde sjunga Hulda
Rosa och mnga gnger hade grtit sina modiga trar ver dikter och
romaner, hade hon likvl innerst inne icke s litet av denna det frra
seklets _bon sens_ och rtlinighet, vilken nnu karakteriserade hennes
moder och bestmde alla dennas handlingar.

Efter beskickningen med astrarna hade baronen nnu en tredje gng beskt
Munkeboda. Nr Beata genom gavelfnstret sg den vlbekanta schsen kra
in p grden, sade hon till systern:

-- Herregud, dr r Stjernen igen! ... Vad i all vrlden tror du han
vill hr jmt och samt, nr han vet, att Agneta r borta?

-- Det r inte gott att veta, svarade Karin Maria kort.

Beata satte sig indignerad mitt i soffan med hnderna i kors och sg
tyst systern taga fram sina nttaste skor, slta sitt hr framfr
spegeln, fsta en npen muslinsschalett ver halsringningen och sl eau
de Portugal p sin nsduk. Karin Maria knde sig frsts en smula
generad av denna ofrstllda frvning, men hon ltsade inte taga notis
om den.

-- Skall _du_ inte snygga dig litet, Beata? frgade hon likgiltigt i det
hon ppnade drren till loftet.

-- Det kunde aldrig falla mig in att g ned och hlsa p honom, utan att
mamma rent av befaller det, svarade Beata uppstudsigt.

Karin Maria var ond, d hon lngsamt gick nedfr trappan i sina bsta
skor. Hon hade icke haft ngon srskild avsikt med sin oskyldiga
toalett, men Beatas omissknnliga, fraktliga frvning gjorde, att hon
nu knde sig som en lg rnksmiderska och berknande kokett.

Inne i salen reste baronen sig strax hon kom in -- han hade
gonskenligen vntat p henne.

Hon neg artigt och brjade genast mycket omstndligt hra sig fr hur
friherrinnan mdde och drefter, lika omstndligt, tacka fr astrarna,
som tagit sig s utmrkt. D han ingenting svarade, som kunde hjlpa
henne p traven och bidraga att hlla samtalet vid makt, blev hon
generad och rodnade. Det kldde i hg grad Karin Maria att bli en smula
frlgen -- hennes ansikte miste d sitt stela och alltfr skra
uttryck.

Majoren satt och nickade ver Post- och Inrikes tidningar. Han hade
blivit strd mitt i sin middagslur och nskade Marieholmaren dit pepparn
vxer. I det hela var han inte mycket trakterad av dessa franska
visiter. Stjerne nekade, av hnsyn till Joachim, regelbundet att stanna
till kvll, ja, det var med knapp nd man kunde frm honom att dricka
en kopp kaffe eller en toddy. Ett parti whist eller boston var det inte
tal om, d Figge, efter gumman Malvinas order, icke mera tordes flja
med.

-- Vill baronen inte sjlv se, hur prktigt de st? frgade slutligen
Karin Maria resolut med ett frtvivlat frsk att uttnja mnet om
astrarna s lngt som mjligt.

Nils Olof fick strax fatt i sin hatt, och de vandrade tillsammans ut i
solskenet.

I trdgrden, som stod under Karin Marias speciella veruppsikt, knde
hon sig strax p egen botten och tervann genast all sin vanliga
skerhet och vrldsvana. Med verkligt intresse och stor lskvrdhet
visade hon den tyste men uppmrksamme Nils Olof sina planteringar och
arrangemang.

Till slut kommo de in i en liten bers, som Karin Maria srskilt
protegerade, och i vilken hon upphngt en eolsharpa, som hon nu ville
visa baronen.

Emellertid -- hon hade knappt, med pekfingret ivrigt upprckt mot
hngbjrken, brjat med sina frklaringar, frrn han pltsligt bjde
sig fram och, i det han ltt lade handen ver Karin Marias, avbrt
henne.

-- Frken Karin Maria, brjade han nstan hgtidligt -- det spnda
frhllandet mellan honom och flickorna under frieriet hade gjort, att
de aldrig kommit att lgga bort titlarna -- ni r den enda, som jag utan
alltfr stor olust kan tala med om ... om ... Han stannade, sg p henne
och satte sig pltsligt tungt ned p grsbnken med ett: tillter
frken?

Karin Maria bjde artigt p huvudet; hon tog sjlv plats ett stycke
drifrn.

-- Jag har, brjade han ter med ngon frlgenhet och utan att se p
henne, hela denna mnad inte hrt ngot angende Agneta. Icke ett ord,
han sg hastigt upp.

-- Ja, sade Karin Maria oskert, jag vet icke ...

-- Ni vet, under vilka frhllanden vi skildes? ... Fr mig icke
srdeles gynnsamma eller hoppfulla ... Han sg ter vdjande upp p
Karin Maria. Fr frsta gngen blev hon klart medveten om, att han
verkligen hade mycket vackra bl gon och mycken knsla i blicken.

-- Herr baron, sade hon pltsligt bestmt, lika formellt som han, men
med vnligt och uppriktigt allvar, ni har en gng gjort mig den ran att
nska er mig till syster. Tilllter ni, att jag ett gonblick talar med
er, som om jag verkligen vore det?

-- Bsta frken Karin Maria, han tog med uppriktig tacksamhet hennes
hand, det r ju det jag vgade hoppas, att ni skulle gra.

-- Nvl, Karin Maria drog ltt sin hand tillbaka, jag tror ... jag tror
... Fr Guds skull, missfrst mig icke! Men jag tror, att det vore
rttast mot er sjlv och delmodigast emot min syster, om ni, rent av,
droge er tillbaka, uppgve era ansprk p hennes hand och lste mina
frldrar frn deras lfte.

Baronen sg stadigt p Karin Maria, reste sig upp, gick ett par slag
fram och tillbaka i den lilla smala bersn och satte sig ned igen.

-- Agneta har varit mig mycket kr, sade han omsider med en viss
anstrngning, sakta, nstan tonlst.

-- Och hon, herr baron, Karin Maria talade med lika mycken takt som
vrme, jag r sker p, att om hon, utan tvnget av den ptnkta
frbindelsen, hade riktigt lrt knna er, sdan som ni verkligen r,
skulle ingen skattat er mhet hgre n Agneta. Men, som det _nu_ r ...
Karin Maria stannade och sg vdjande upp till honom. Han bjde blott
tyst p huvudet till tecken, att hon skulle fortstta.

-- Ja, som det nu r -- Agneta r mycket ung, mycket trotsig och
halsstarrig -- fruktar jag, att min syster aldrig kommer att hlla av er
som hon br ...

-- , frken, om ni bara visste, mumlade Nils Olof vemodigt. Jag fordrar
ju s litet. Blott hon ville bli min, ge mig lov att lska henne ...

Karin Maria reste sig upp. Hon hll gonen nedslagna under det stora
hattbrttet.

-- Men Agneta _fredrar_ Joachim ... Och det frekommer mig, hon sg
envist ned, att om en kvinna n kanske icke r i stnd att gna sin man
den allra strsta och varmaste knsla, s ... s r det likvl absolut
ndvndigt fr bggederas lycka, att hon tminstone icke stter ngon
annan _fre_ honom ...

De tego bgge ett par sekunder. S reste Nils Olof sig upp.

-- Tack, frken Karin Maria! Han tog nnu en gng hennes hand. Ni har
sagt mig sanningen, eller rttare, visat mig den p ett stt ... som ...
jag aldrig skall glmma.

-- Jag hoppas, sade Karin Maria p en gng med sin sttligaste air och
sitt vackraste uttryck, att ni ... att ni icke skall uppfatta det som
ngon slags malis ...

-- Malis? Jag! Han bjde sig ned och kysste handen, som nnu vilade i
hans, och deras gon mttes. Ni tror mig kanske icke, det drog ett halvt
vemodigt, halvt humoristiskt leende ver hans ansikte, vilket Karin
Maria frstod och senterade, men det r verkligen frsta gngen som jag
med nje ltit mig ledas av en kvinna.

Karin Maria svarade icke, men hon smlog fint, och hennes hjrta
klappade pltsligt fortare. Hon vnde sig lngsamt om fr att lmna
bersn, d baronen nnu en gng hejdade henne:

-- Nr nu Agneta kommer hem -- jag gissar, att hennes frvisning, han
betonade ordet litet bittert, icke behver vara lngre -- tillter ni
mig d, trots allt som _varit_, han sg menande p Karin Maria, som
frstende bjde huvudet, att nnu komma hit?

-- Det tror jag, att varken mamma eller Agneta kunde ha ngot emot,
svarade Karin Maria lgt, inte fullt s sker som frut.

-- Heller ingen annan? Han sg stadigt p henne.

-- Nej, mumlade Karin Maria, mer och mer osker, s vida inte baron
tror, att Joachim ...

-- Joachim och jag gra upp saken oss emellan! avbrt Nils Olof kort och
hgdraget.

De gingo lngsamt bredvid varandra ut ur bersn och genom hela den
lnga, raka gngen. Karin Maria var nedstmd och missnjd med sig sjlv,
hon visste icke riktigt varfr.

Mitt fr rabatten med astrarna stannade Nils Olof.

-- Frken Karin Maria, han sg frgande p henne, halvt bedjande, om jag
en annan gng behver ett rd, som jag icke vill be ngon annan om, fr
jag d komma till er?

Karin Maria nickade. Hon smlog litet, men hon kunde omjligt i
gonblicket hitta p att sga ngot annat n ett stelt men rligt:

-- Var s god.




                                 XIV.


Karin Maria var s besynnerlig och orolig hela eftermiddagen, sedan
baron Stjerne rest, att det var ett rent underverk, att ingen gav akt p
och anmrkte det. Men Beata var -- efter det hon indignerat kommenterat,
att Karin Maria kunde gra till den grad affr av friaren -- s
upptagen med att gra en gammal sommarhatt, som hon funnit p
handkammaren, och som var minst tio r gammal, precis som ny, att hon
icke hade gon eller ron fr annat. Joachim gick p sista tiden omkring
som en drmmare och tumlade om med alla mjliga planer i sin hjrna --
dunkla och himmelsstormande -- _han_ varken hrde eller sg. Majorskan
inventerade linneskpen och frberedde sig p midsommarsbyken -- hon
hade huvudet fullt av lakan, servetter och handdukar, hela och defekta
dussin, och hade icke en tanke ver fr ngot annat.

I kvllningen beslt Karin Maria att g bort och tala med mamsell Fiken,
hon var alltid flickornas trst, nr ngot stod p. De hade allesammans
en frnimmelse av, att ingen i vrlden egentligen knde dem bttre n
mamsell Fiken, som -- lngt innan mamma fann det ndvndigt -- fr
sina egna fattiga styvrar kpt deras frsta dockor p Ringe marknad,
vakat ver dem i msslingen, tligt hrt dem i Lafontaines fabler och
katekesen, skarvat deras kjolar, fiffat upp deras hattar och dikterat
deras frsta brydsamma gratulationsbrev till slktingar, vilka alltid
oundvikligen slutade med: Med estime och affection framhrdar,
berttat dem frbjudna spkhistorier och trakterat dem med likaledes
frbjuden sirapsmat. De gnatade ofta p mamsell Fiken och gjorde narr av
henne sinsemellan, men nr ngot tog emot eller var i olag, var det
likvl alltid till den lga hyddan, de togo sin tillflykt. Ty
visserligen var mamsell Fiken ett pjk, som mamma kategoriskt brukade
beteckna henne, men hennes fattigdom, hennes beroende av mnga skilda
mnniskors nyckfulla vlvilja, hennes prekra stllning p grnsen
mellan bttre och smre folk, sjlva hennes hrdnackade kamp fr
den lga hyddans existens -- allt hade hos henne utvecklat en
egendomligt skarpsinnig mnniskoknnedom, en viss slughet och
snarfyndighet, som till och med hennes nd majorskan, med all sin stora
sjlvklokhet och erknda praktiskhet, ofta inte hll sig fr god att
anlita. Flickorna gjorde det -- som sagt -- alltid, icke minst Karin
Maria, som annars var s stor p sig.

Karin Maria behvde icke g lngt. Frn trdgrden sg hon strax mamsell
Fiken, vilken, med sin strkta krka djupt ned ver gonen, spatserade
nere i ngen och -- i det hon bjde sig fr vart steg -- plockade
blommor och grs. Karin Maria visste, att hon i juni brukade samla
frgtmigej, hjrtgrs och andra vxter, som hon sedan med stor konst
pressade och klistrade upp omkring silhuetter och fdelsedagsverser.
Dessa sentimentala kompositioner, infattade i guldpappersramar,
skattades under namn av minnesblad hgt av de finare bondflickorna,
och inbragte mamsell Fiken mngen vlbehvlig tolvskilling eller
pltsedel.

Karin Maria hlsade p henne och gav sig ocks till att plocka
frgtmigej, i det hon diplomatiskt inledde samtalet med ett vardagligt
kallprat angende vdret, het, den frestende halvrsbyken o. s. v.,
o. s. v. D de samlat tillrckligt mnga blommor, satte de sig bredvid
varandra p den frfallna trbron ver bcken med ftterna dinglande ut
ver vattnet.

Borta p vgen ett stycke ifrn dem hrde de Joachim och ett par av
drngarna komma med hstarna, som skulle ned till vattningsstllet,
innan de frdes i stall fr natten. Ridande barbacka med en  tv
lshstar vardera veko de av in p en sandig, nedtrampad sidovg och
redo lngt ut mellan stenarna i det grunda vattnet. Joachim sg de
bgge fruntimren och hlsade smleende, medan han muntert fortfor att
prata med drngarna, som pltsligt p hans uppmaning brjade stmma upp
en sng. Mitt emot gick solen, som en stor rd skiva, ned bakom
Marieholms skogar.

-- Det r eget vad lajtnangten tycks trivas hr uppe bland gingarna,
sade mamsell Fiken med sin lgmlda, en smula slpande stmma och hgst
egendomliga uttal, i det hon med huvudet p sned ordnade en krans av
smultronblad omkring den frdiga buketten.

-- , det r ju helt naturligt, han r ju sjlv ging och kommer vl att
ha sitt hem hr alltid.

-- Men nr man har varit i Stockholm och varit p hovet som ljtnanten
...

-- Det skall visst inte vara mycket kusin Joachim har sett vid hovet!
skrattade den rttframma Karin Maria. I alla fall tror jag inte, att han
saknar det.

-- Nej, det kommer vl an p, var man har sitt _hjrta_, suckade mamsell
Fiken menande.

Karin Maria vlsignade mamsell Fiken fr det hon strax s behndigt kom
in p just det mnet, hon ville tala om. Hon sade pltsligt allvarligt,
men utan att taga sina gon frn hjrtgrset, som hon hll p att
sortera:

-- Sta mamsell Fiken -- jag har just ftt veta ngot -- ngot om Agneta
-- som gr, att jag r i s stort berd ... Hon stannade obeslutsam.

-- Men, lilla Karin Maria, mamsell Fiken nstan darrade av intresse och
nyfikenhet. Vad i all vrlden! ... Lt mig d ntligen f veta det ...

-- Jo, Karin Maria betnkte sig icke lngre. Baron Stjerne har ju varit
hr i eftermiddag ...

-- Ja, jag sg ... Jag sg, att herrskapet spatserade nere i trdgrden
...

-- Det var just d, sade Karin Maria rodnande. Hon kunde egentligen inte
begripa, varfr i all vrlden hon satt dr och rodnade, ty Gud skulle
veta, att hon d sannerligen icke hade ngon som helst anledning till
det! Han lt mig frst -- jag fattade det tminstone p det sttet --
som om ... som om ... han efter moget vervgande ntligen uppgav sina
ansprk p Agneta. Men jag vet inte, jag kan inte avgra, om jag har
ngon _rtt_ att lta Agneta sjlv eller ngon av de andra veta det. Han
har ju inte givit mig ngot uppdrag ...

Hon sg frgande, oskert p mamsell Fiken och fortsatte nnu mera
tvekande:

-- Jag r naturligtvis inte rdd fr att sga det till mamma, det kan
mamsell Fiken nog frst ... Hon kunde kanske uppfatta det som en
frolmpning -- mot vr familj, menar jag -- att det r _han_, som
bryter. Och d jag vet, att baron Stjerne stter mycket vrde p bde
pappa och mamma, s ... Karin Maria teg frvirrad. Jag vet verkligen
inte, hur jag skall gra, slutade hon rdvill.

-- Jag _tror_ inte, att Karin Maria skall sga det till mamma strax,
sade mamsell Fiken frsiktigt. Det enda sttet, p vilket det kommer
riktigt naturligt r genom ljtnanten ... Han skulle tala med baron
Stjerne.

-- Men d r jag rdd, att baron Stjerne, som av ren generositet, av
bara godhet, s att sga, ger Agneta fri, skulle uppfatta det som ett
slags vermod frn Joachims sida, ett frsk till tvng, om _han_ ...

-- Inte om ljtnanten br sig klokt t! Och nr han fr hra detta, blir
han ju s glad, att vi nog kunna f honom till att bja den styva nacken
en smula.

Karin Maria sg tillitsfullt, nstan beundrande upp p mamsell Fiken. --
D skulle jag allts frst tala med kusin Joachim?

-- Om _jag_ trs rda Karin Maria, mamsell Fiken blev mer och mer
dmjuk, ju skrare hon knde fast mark under ftterna, skulle Karin
Maria gra det strax, innan hennes nd fr nys om saken. Vi kunna ju
kalla p honom ...

--  ja, det vore visst bst, utbrast Karin Maria lttad. S kunde
mamsell Fiken ocks vara med om det ...

Mamsell Fiken tog strax av sig sitt stora frklde och gav sig till att
p det ivrigaste vifta till den unge Skytte.

-- Vill ni mig ngot? ropade han ver ngen ifrn hstryggen.

-- Ja! skrek Karin Maria gllt, med stor bestmdhet. Kan inte Truls taga
dina hstar?

Joachim skakade p huvudet. Han vinkade beslutsamt till lille-Hans, som
barbent, med fingrarna i munnen, hela vgen hade traskat efter de
tillbedda krakarna, och gjorde honom sjlaglad frst genom att anfrtro
honom en hst och drnst genom att kasta till honom en sexstyver fr
besvret. Drp sprang han hastigt tvrs ver ngen, och med ett litet
likgiltigt: -- Vad i Herrans namn str p, kusin? kastade han sig
raklng p magen i det hga grset nedanfr bron. Karin Maria och
mamsell Fiken drogo strax blygsamt ftterna upp under sig.

-- , mina damer, genera er inte! ropade Joachim skrattande. Parole
d'honneur, om jag ser annat n sulorna!

-- Kusin Joachim! sade Karin Maria strngt och ordnade kjolen rigorst
omkring sig. Om du visste, vad det r fr allvarliga saker, vi ha att
tala med dig om ...

Joachim reste sig hastigt upp p armbgen. -- Har du hrt ngot frn
Agneta? frgade han oroligt.

Karin Maria gjorde en avvrjande rrelse och berttade honom det
huvudsakliga av sitt samtal med Stjerne, ungefr p samma stt, som hon
frut berttat det fr mamsell Fiken.

Den unge Skytte hade rest sig upp. Han stod nedanfr bron, ltt stdd
mot den yttersta brostolpen och betraktade ivrigt, uppmrksamt sin
kusin.

-- Men ... men jag frstr inte! ... Han, som brukar vara tjurhuvud som
bara fan ... Ngot mste ha influerat p honom ...

Joachim stod och tnkte p sitt nattliga besk i Kristianstad fr en
veckas tid sedan. Han hade under dessa dagar ofta frebrtt sig att
genom sin obetnksamhet ha satt sin lskades rykte i fara och fruktade
nu strax, att ngon mjligen sett honom och Agneta tillsammans och
utlagt det p ett stt, som ... Han blev bde kall och varm vid tanken
p, att Nils Olof kanske frn ett eller annat hll ftt nys om saken.

-- Influerat p honom! upprepade Karin Maria och rodnade hftigt. Ja ...
det r mjligt, att gamla friherrinnan, hon har alltid nda frn brjan
varit emot partiet, som du vet ...

-- S kunde hon sannerligen ha begagnat sitt inflytande litet frr,
tycker jag, mumlade Joachim.

-- Men, Joachim, r det verkligen mjligt, att du rakt inte frstr att
vrdera en sdan nobless, som Stjerne nu visar? utropade Karin Maria
frargad.

-- Jag mste vl frst veta, vad som ligger under, svarade Joachim,
ovanligt misstnksam -- nnu med tanken p sitt mte med Agneta spkande
i huvudet, och p sitt sista stormiga samtal med friaren. Det tycks
mig s onaturligt, att ngon s dr, mir nichts, dir nichts, kan avst
frn Agneta. Det stmmer rakt inte med vad han annars har ltit mig
frst.

Joachim var icke nog psykolog fr att kunna inse, att hos en person med
ett sdant temperament som Stjernes -- lymfatiskt och melankoliskt --
ger ofta den frsta uppbrusningen, det frsta kraftfulla motstndet vika
fr en sl och trist modlshet, en tungsint olust att vidare gra ngon
anstrngning, vilken man dock icke lngre hoppas skola krnas med ngot
som helst resultat. Joachim eggades av motstnd, Stjerne slappades --
det var hela hemligheten, som den unge Skytte nu stod och grubblade ver
utan att kunna fatta.

Mamsell Fiken med sin vidstrckta, om n ngot dunkla och
osammanhngande mnniskoknnedom frstod det -- hon visste blott icke,
hur hon skulle uttrycka det. Hon sg tvekande p Joachim, och sade p
sitt lgmlda, vlvilliga stt:

-- Jag tycker likvl ljtnanten skulle tala med herr baronen nnu en
gng. Det kan ju hnda, att herrarna d komma bttre verens. Och nr
han _sjlv_ har sagt till Karin Maria, att han vore hgad att trda
tillbaka ...

-- Det skall vara med courtoisie man trder tillbaka fr mig, om jag
skall kunna taga emot det med honnr! utbrast Joachim med sin mtliga
hedersknsla hftigt.

-- Kre kusin, Karin Maria samlade frsiktigt ihop sina kjolar och reste
sig upp. Du kan vl inte begra, att Nils Olof Stjerne skall presentera
dig Agneta p en silverbricka och be dig vara s god och taga henne ...
Du fr vara njd, nr han lser pappa frn hans lfte och bara gr ur
vgen fr dig ...

Joachim skrattade -- pltsligt i gott humr igen, medan han galant i
sina armar tog emot kusinen och mamsell Fiken, d de frn bron hoppade
ned p ngen fr att g genvgen hem genom trdgrden. Han sade
godmodigt:

-- Du har rtt, kusin Karin Maria. Jag stod bara och tnkte p ngot,
som ... Han avbrt sig hastigt. Gud give du finge rtt!

-- Det fr jag alltid, svarade Karin Maria tvrskert.




                                 XV.


Den, som icke blev synnerligen uppbyggd, d hon hrde talas om baronens
ridderliga tillbakatrdande var hennes nd majorskan. Hon blev rent av
ddligt frnrmad. Icke endast hade hela trakten nu i ett halvt r p
det ivrigaste diskuterat partiet, som lagmanskan med sina fem dttrar
hll p att frarga sig grn ver, men hon hade ocks skrivit om det
till svgerskan i Stockholm. Och till p kpet hade hon varit tvungen
att inviga Fagerhjelms i hela historien, d hon hux flux skickade Agneta
till dem. Dr satt hon nu med skammen och _tous les frais_, som hon
hftigt indignerad sade till Karin Maria. Skulle det sluta p det viset,
kunde verkligen de hellre fr lnge sedan brutit fr Agnetas rkning --
det hade tminstone sett litet bttre ut, n att hon, stackars barn,
skulle bli ratad p det sttet! Fr den skull hade de ju inte behvt att
kasta henne i armarna p den dr odgan Joachim. I hela Ginge hrad
fanns ingen flicka s vacker som Agneta -- hon skulle kunnat f vem hon
pekat p, innan den dr dumma historien kom p! Majorskan satt uppe p
loftet under takfnstret, rak som en pinne, och skrev egenhndigt --
under dessa och tskilliga andra parenteser -- den stora tvttnotan,
under det Beata och Karin Maria, mrkvrdigt dmjuka och betryckta, men
hemligt frnjda bgge tv, stodo bjda ver klderna och efter moderns
kommando sorterade dem i hgar. Att rkna till stortvtt anfrtroddes i
det Skytteska huset inte t lejda hnder.

Joachim hade dagen frut kommit tillbaka frn sin andra visit p
Marieholm, dr han nu gjort upp saken med Nils Olof. Vad som
egentligen fregtt dem emellan fick ingen s noga reda p -- det
behvdes icke heller, d resultatet i alla fall frelg alldeles klart.
Det frsta han stigit av hsten, gick Joachim nmligen rakt in till sin
farbror och faster och berttade kort och gott, att han nu hade baron
Stjernes ord p att denne efter sin moders rd, och d han insett, att
han ingen utsikt hade att ngonsin vinna sin tilltnkta bruds hjrta,
frivilligt lste Agnetas frldrar frn deras ord och trdde tillbaka
frn sitt frieri.

Majorskan satt alldeles som frlamad. I synnerhet irriterade detta
henne: Efter sin moders rd... Hon hade vid Gud i himmelen aldrig
tnkt sig, att gumman Malvina kunde vara en sdan gammal lmsk
intrigant!

Men ute i den stora frstugan tog Joachim Karin Maria om livet och sg
henne lnge sklmaktigt in i gonen. Han frgade, om hon ville, att han
skulle upprepa, vad gamla friherrinnan sagt -- att yppa det till _henne_
kunde han nog frsvara! Karin Maria blev rd som blod och nekade vrdigt
indignerad att hra p hans btiser. Varp han gapskrattande viskade
henne ngot i rat och kysste henne hftigt p kinden, innan han rusade
uppfr loftstrappan till Beata, hos vilken han alltid med skerhet
prknade att finna en bottenls fond av sympati.

Karin Maria stod lnge och gned sig tankfullt p kinden med
frkldessnibben, tills den blev nnu rdare, n den frut varit, och
till slut en liten sllsynt grop brjade visa sig nere vid mungipan. Hon
blev enig med sig sjlv om, att hon nog vid frsta tillflle skulle
locka ur Nils Olof vad som blivit sagt mellan honom och kusinen. Vad
gamla friherrinnan tnkte eller sade, kunde dremot _naturligtvis_ rakt
inte intressera henne!

I sjlva verket hade Joachim alls icke behvt gra ngon hemlighet av
sitt samtal med Stjerne. Det hela hade gtt mycket formellt till, och d
den unge Skytte nda frn brjan upptrtt ovanligt sansat och sobert,
hade Nils Olof, som under den sista tiden icke hrt annat n moderns
cyniska profetior om en brud, som fr lskaren med i boet -- efter det
han med ett par avmtta men lngt ifrn knslolsa ord yttrat, att d
han nu mindre n ngonsin sge ngon utsikt att vinna Agneta Skyttes
hjrta, ville han tminstone icke vara orsaken till, att hon fr hans
skull hlles avlgsnad frn hemmet och familjekretsen. Han hade hela
tiden funnit fr gott att behandla Joachim som ett slags befullmktigad
_envoy_ frn Munkeboda och icke med ett ord berrt deras rivalskap.
Joachim hade strax frsttt detta och heller icke  sin sida vidrrt
denna mtliga punkt. Det angick ju egentligen heller icke Nils Olof
Stjerne, hur Agnetas de hdanefter formade sig, d han nu upphrde att
spela en roll i hennes historia.

Drefter hade gubben Figge, som taktfullt, efter hgre order, ltsade om
ingenting, kommit in, och de hade alla tre druckit en toddy i bsta
kamratskap. Stjerne var en smula tystare n vanligt och drack inte s
litet mera n de andra. Drefter hade friherrinnan bjudit p en tidig
kopp te, och Joachim hade frn hennes lppar ftt den frsta egentliga
frklaringen p omslaget, vilken i hg grad roade honom.

-- Ja, ja, min kre Corydon, den gamla damen klappade honom vnligt men
hrdhnt p kinden med sina sm beniga fingrar. Nr vi nu snart f vr
Amaryllis i brudsng, tnka vi d ngon gng p gamla Malvina Stjerne,
som inte har s liten frtjnst drvid?

-- Min ndiga friherrinna kan vara sker p, att det finns ingen, jag
oftare skall tnka p, svarade Joachim med handen p hjrtat, uppriktigt
tacksam fr hennes vrdefulla diplomatiska inblandning, om den n
egentligen icke skett fr hans skull.

-- Munvder! svarade friherrinnan skeptiskt och skakade p huvudet. Jag
skulle knna vrlden illa, om jag trodde, att en gosse som han mindes en
gammal kring lngre n han ser henne. Nej, tnk han bara p sin
Amaryllis -- entre nous, s r hon vrd det! -- och srj fr att han har
ett par duktiga tvillingar innan nsta midsommar.

Joachim var icke synnerligen trakterad av hennes skmt, men han
skrattade godmodigt och lovade, att hon nog skulle f st fadder.

-- Jag tar honom p ordet, mon cher! ropade friherrinnan och htte t
honom med pekfingret. Gud nde honom, om han narrar mig! Bara nu inte
tsen har bleksot, hon ser mig ut till varjehanda ... Ja, nu har jag
rett ut det vrsta av hrvan fr honom -- nu fr han gra resten sjlv.
Nils Olof blir jag vl ndd till att taga under armarna nnu en stund.

Drp hade hon ltit Joachim kyssa sig p handen, bett honom hlsa Karin
Maria och i sista gonblick underskt sadelgjorden p hans hst, vilken
hon strax sett, att stalldrngen spnt alltfr vrdslst p.
Friherrinnan hade ett ga p vart finger och fick nu ocks den triumfen
att gra narr t ungdomen, som amourn gjort blind.

Joachim var ofantligt njd med sin frd, nr han ntligen klockan nio p
kvllen red in p Munkeboda.

Nu p sommaren, d dagsljuset varade s lnge, kunde faster Charlotte
omjligt kontrollera, hur lnge de unga voro uppe. Det visade sig
nmligen fullkomligt hopplst att f Joachim och flickorna att g till
sngs p det reglementsenliga klockslaget d solen nnu stod p himlen
och inte ens fglarna nnu gtt till vila. Med gitarren i ett band om
halsen satt Joachim p den breda gamla stentrappan ut till grden, medan
Karin Maria och Beata -- oftast mamsell Fiken ocks -- stilla sutto
bredvid varandra ett par trappsteg ovanfr honom.

Och p sitt okonstlat knslofulla och dramatiskt-patetiska stt sjng
den unge Skytte till gitarren professor Geijers manliga snger och
emellant, utan ngot som helst ackompanjemang, alla de gamla sknska,
ursprungligen danska, folkvisor, vilka han kunnat i sin frsta barndom
och efter hand lrde p nytt av folket omkring Munkeboda. Drngarna och
pigorna p grden sutto i en mrk klunga under den stora hngbjrken vid
husknuten och hrde lika andktigt p som flickorna -- ocks, nr han
sjng de sm franska chanson'er frn frra seklet, som Joachim en gng
lrt av sin glada moder, och som gubben Niklas -- vilken stilla rkte
sin aftonpipa i det ppna fnstret -- regelbundet begrde _da capo_.
Till och med den strnga faster Charlotte kom en och annan gng ut p
trappan och stod dr verst uppe i drrppningen med sin hga strkta
mssa och den trnga, maltna pelissen ver de kantiga axlarna.

-- Kom nu in, flickor, sade hon nr visan var slut. Ni borde fr lnge
sedan ha varit i sng!

Men ingen ltsade hra. Upproret lg i luften -- det kunde icke lngre
dmpas. Faster Charlotte mste dagligen medgiva fr sig sjlv, att med
Joachim hade en ny tid och en ny anda dragit in p Munkeboda.

Ty den unge Skytten, arvingen -- hade efter hand blivit den, omkring
vilken allting rrde sig p grden. Icke blott hade han fr Agneta och
hennes systrar blivit den viktigaste personen i hemmet, utan ocks
gubben Niklas, som i nra trettio r varit majorskans frste och
lydigaste underste, gick med var dag mer och mer ver till fienden. Det
var icke blott den unge mannens muntra bekymmerslshet och eldiga,
djrva manlighet, som tilltalade den gamles sinne, men han terfann med
hemlig, vemodig gldje i sjlva hans svrmiska och lttrrliga
temperament en s tydlig slktlikhet med sitt eget, att den mer n
frsonade honom med brorsonens obetnksamhet och uppstudsighet. Och fr
Joachims ngot dunkla och oklara framtidsplaner, hans rliga och
lidelsefulla anslutning till den stora revolutionens oddliga, nu
smningom terupplivade principer knde farbrodern en naturlig och varm
sympati, som varken hennes nds frstndiga regemente p det dsliga
Munkeboda eller den heliga alliansens tvungna fred ver Europa ngonsin
hade kunnat kuva. Ty Niklas Skytte hade, d han r 89 nnu var en ung
kornett i kung Gustavs hr, varit -- som han sjlv sade -- en stor
jakobin, och den stolta friheten, det kraftiga personliga initiativet,
hade ingen uppriktigare tillbedjare n han. Med ett slags naiv beundran
sg han upp till den unge mannen -- alltid snarfyndig, alltid
oegennyttig, alltid med tusen dristiga projekter i huvudet, vilka han
sedan med all vertygelsens vrme, en grnsls envishet och en outtmlig
vltalighet visste att frsvara. Faster Charlotte skakade p huvudet och
hll igen, s gott hon kunde, men hennes klokhet kunde icke hindra, att
godsets sktsel efter hand mer och mer gick ver i Joachims hnder.
Majoren brjade knna sig gammal och trtt -- litet sl ocks; nr hans
hustru frebrdde honom, att regeringstmmarna gledo honom ur hnderna,
ursktade han det med, att det ju fr alla parter var bst, att Joachim
under hans ledning, medan han nnu levde, satte sig in i frhllandena
-- han skulle ju nd en gng vertaga det hela! Och folket -- detta
brkiga, oberkneliga, envisa och sluga grnsfolk, som r s svrt att
handskas med, och som instinktivt blott respekterar den sjlvmedvetna
kraften -- hade ju redan tio gnger mera respekt fr den unge
ljtnanten, vars order, till och med om de voro en smula frhastade och
icke alltid de mest vlbetnkta, dock alltid voro klara och precisa, och
vilken bde frstod att ge en rfil vid rtt tillflle och en pltsedel
till den, som gjorde honom till lags, n fr den gamle majoren, som blev
arg, gnatade, frlt och tog sig en pris p frargelsen.

Joachim hade redan lagt in om avsked frn regementet. Kunde hans faster
icke, innan ret var slut, bevekas angende hans och Agnetas gifterml,
var det hans fasta beslut att, trots alla den lskades invndningar, fr
en tid g i utlndsk krigstjnst. Att g hr hemma p Munkeboda dag ut
och dag in och se p varandra, insg han skulle i lngden verstiga
deras krafter. Bttre d att skiljas under ngra r och se tiden an. De
till ytterlighet spnda frhllandena i Polen, dr man vart gonblick
vntade p att upproret skulle bryta ut, sysselsatte nu alla unga
sinnen, och mnga svenska hjrtan klappade av lust att ila det betryckta
folket till hjlp. Ty i Sverige glmde man icke, att Polen en gng varit
broderlandet och drefter det rike, vilket de stora Karlarne offrat sina
flesta tankar och mest blod; att kmpa fr dess frihet emot den
moskovitiske arvfienden stod fr Joachim Skytte, som fr s mnga andra
av hans jmnriga, ssom ett hgst efterstrvansvrt och delt dd. Ofta
under dessa lnga sommarkvllar talade han med Beata och Karin Maria
drom.

Man var nu ett gott stycke in i juli, men nnu nmndes icke ett ord om
Agnetas terkomst. Karin Maria, som p sista tiden blivit otroligt djrv
-- mamma tyckte egenmktig -- hntydde vl p det ett par gnger, och
majoren lt undfalla sig ett par frsiktiga vinkar om att, d det nd
inte blev av med Marieholmaren, tjnade det ju inte till ngonting att
tvinga flickebarnet -- men hennes nd var obeveklig. Hon tnkte
frnmligast p, och det gjorde hon ingen hemlighet av, hur illa det nu
skulle se ut, om Agneta, efter det att baron Stjerne ratat henne --
vid detta ord brukade majorskan stolt knipa ihop lpparna och se den hon
talade med rakt in i gonen -- om Agneta nu hux flux giftes bort med
Joachim. Man hade pratat nog om Agneta i trakten -- nu borde folk f tid
att glmma henne.

-- Men mamma, kunde d Beata sga, alldeles grtfrdig, om kusin Joachim
d gr ut i krig?

-- S fr han g, svarade majorskan trankilt. Det kunde bara gra honom
gott. I min ungdom hrde det till, att en karl hade varit med tminstone
om _ett_ flttg, innan han slog sig till ro.

-- Men mamma, invnde Beata blygt, han kunde gra mycket mera nytta hr
hemma p Munkeboda.

-- Menar du det? ... Han gjorde klokare, om han lte stenarna ligga p
kern i fred, svarade majorskan kort, och mssbanden sklvde under
hakan, d hon tnkte p alla de reformer Joachim freslagit och delvis
redan utverkat farbroderns samtycke till. Dr de ligga, kosta de varken
krut eller pengar och plats ha vi gudskelov nog av i Ginge hrad!

Den enda, som inte gjorde ngon direkt anstrngning att beveka faster
Charlotte och i det hela p sista tiden tycktes vara komplett likgiltig
fr om Agneta kom hem eller stannade i Kristianstad, var kusin Joachim
sjlv. Han talade nstan heller icke mera om henne, och hans lynne var
det bsta man kunde nska sig -- ngot ojmnt, men i regeln briljant --
_fr_ gott, tyckte flickorna, sttta p systerns vgnar, och Beata hade
aldrig anledning att mera klaga ver ngra Roquairoller.

Karin Maria hade emellertid sina misstankar: hon hade givit akt p, att
kusin Joachim p sista tiden hade onaturligt mycket maskopi med mamsell
Fiken, och d hon ihgkom hans ord vid ett fregende tillflle, slt
hon drav med rtt stor bestmdhet, att han ntligen p ett eller annat
stt vetat stta sig i frbindelse med den lskade. Men hon meddelade
ingen sina misstankar och skte aldrig f _veta_ ngot -- vad skulle det
tjnat till? Det hade ju blott varit att besvra sitt samvete med en ny
brda, och Karin Marias samvete var redan icke s fritt, som det brukade
vara.

Men med stackars mamsell Fikens samvete var det nnu smre bestllt, ty,
som Karin Maria gissade, s frhll det sig verkligen. Med en djup
vertygelse om att i krig och krlek ro alla medel tilltna, hade
Joachim skickligt frlett den beskedliga mamsell Fiken att vara
mellanhand i en hgst livlig brevvxling mellan honom och Agneta. Hon
hade naturligtvis gjort litet svrigheter och talat bde om hennes nd
och om fjrde budet, men d hon dels var mycket romantisk och hade det
mmaste hjrta i vrlden och dels, i sin halvt omedvetna vrldsklokhet,
rknade ut, att det kanske en gng i framtiden inte kunde vara s dumt
att ha gjort den blivande garen av Munkeboda en tjnst, gav hon under
mnga trar efter fr lajtnangtens bedrande men ngot sofistiska
vltalighet. Hon tog emot breven till Joachim under sin adress och fann
med en outtrttlig, aldrig svikande phittighet oupphrligt nya utvgar
att utan ringaste uppseende framskaffa hans epistlar till Agneta.
Avtalet om denna brevvxling hade skett vid ett nytt nattligt besk i
krigsrdets trdgrd. Dessa hemliga ritter genom natt och mrker fr att
en halvtimme st under den lskades fnster, hlla henne i sina armar,
hra hennes rst och se in i hennes mma, bruna gon tilltalade i allra
hgsta grad den unge Skyttes sinne fr det ventyrliga och romantiska.
Emellertid -- d han sista gngen p ett hr nr hllit p att upptckas
av den yrvakna och nyfikna frken Susen, var han fr framtiden
hnsynsfull nog att avst frn detta vgsamma och i mer n ett avseende
alltfr farliga nje. Med sjl och sinnen, med allt som fanns hos honom
av trots och fantasi lskade han sedan mnader tillbaka Agneta -- denna
trgna och mma brevvxling, i vilken hon naivt och hnsynslst gav
honom det innersta av sitt vsen, band honom nnu fastare vid henne. Han
kunde timtals ligga ute vid en kerren eller i den lummiga kalvhagen och
lsa om och om igen dessa sta brev -- omedvetet trnande, frtrollande,
dristiga och lidelsefulla som Agneta sjlv och drtill s oskyldigt
snusfrnuftiga och flickaktigt modesta, bestndigt i stilen brande
vittne om mamsell Fikens pertentliga: Med estime och affektion
framhrdar ...

Agneta frebrdde sig naturligtvis varenda dag sitt hgfrrderi mot
mamma och sin dubbelhet mot moster Fagerhjelm och Susen. Men nr hon
hela eftermiddagen suttit och broderat i krigsrdets syrenlusthus och
genom grenarna kikat ut p gatan efter Susens gradpasserare, medan
moster Netten med outtrttlig knslosamhet lste hgt M:me Cottins
_Mathilde_ och frlorade sig i reflexioner ver medeltidens vackra
sentiments -- kunde hon om aftonen, om det s gllt hennes liv, inte
lta bli att titta inom hos Bak-Ulla och hra efter, om det inte vore
ngot bud hemifrn... Breven till vlborna och dygddla frken Agneta
Skytte lades nmligen inuti ett papper, som adresserades till mamsell
Fikens kusin, Ulla, vilken hll ett ansprkslst konditori i huset nst
intill krigsrdets. P det viset undgick Agnetas i hg grad utvidgade
korrespondens all uppmrksamhet.

Men varken Susen eller moster Netten kunde begripa, varfr Agneta ibland
p de allra mest rrande stllena i _Mathilde_ pltsligt kunde lta
arbetet sjunka och sitta och se ut framfr sig med stora frnvarande
gon, som hon sedan pltsligt slt med ett leende -- ett leende s mt
och ljust och verlyckligt, att den gamla M:me Cottin visst aldrig i
sitt liv framkallat ett liknande.

-- Agneta! ropade Susen och kittlade henne med sin virknl i nacken. Vad
r det nu igen! ...

Men moster Netten Ekebeck sg ett gonblick upp ver de runda glasgonen
och vnde bladet med sin sticka.

-- C'est la chaleur, sade hon frstrtt, nnu med franskan frn
_Mathilde_ i ronen. Och drp -- i det hon nrmare sg p Agneta, som
pltsligt rodnade och ter brjade brodera fr brinnande livet --
vlvilligt och skalkaktigt frstende:

-- La chaleur de la jeunesse! ...




                                 XVI.


P morgonen den 20 juli stodo Beata och Karin Maria och plockade
sockerrter i kkstrdgrden. De stodo p var sin sida av den smala
sngen, dr de gngliga, gulgrna rtrevorna klngde sig hgt uppt
riset och vvde sig s ttt in i varandra, att Beata, nr hon skulle
tala med Karin Maria, inte kunde se annat n hennes vita krka. Vad
Karin Maria angick, s var samtalet av en sdan natur, att hon fr sin
del inte alls hade ngon lust att se p systern.

Beata stod nmligen och undrade -- som hon nu gjort i en mnads tid --
ver vad Nils Olof Stjerne d ville s ofta p Munkeboda. Senast i gr
kvll hade han varit dr igen, och d de efter kvllsmaten allesammans
hade fljt honom ett stycke p vg, gick han sjlv med hstens tygel om
armen och Karin Maria bredvid sig lngt bakom alla de andra. _Vad_ i all
vrlden hade de d talat om? Hr stack Beata sin nsa s lngt in mellan
rtriset som den kunde komma, men liksom frut sg hon bara den nedbjda
krkan och Karin Marias hnder i halvvantarna, vilka stilla avplockade
de tunna, grna skidorna.

-- Man skulle nstan tro, han vore kr i dig! utbrast slutligen Beata
efter en kort paus, indignerad.

Denna gng svarade Karin Maria. Hon sade spakt men nd med vrdighet:

-- Vore det s underligt? Jag r ju den enda, som alltid har varit
hygglig emot honom.

-- Alltid? kunde Beata trots sin hpnad ver detta otvetydiga medgivande
inte lta bli att ironiskt frga.

-- Ja, menade Karin Maria ofrskrckt -- hon insg att nu var tiden inne
att beknna frg. I _grund och botten_ har jag alltid haft bde estime
och sympati fr Stjerne.

-- Du gode Gud, Karin Maria, Beata nstan sjnk ned mellan rterna, s
oerhrt frefll henne detta frrderi. Du menar vl aldrig, att du
ocks r kr i _honom_?

Karin Maria hade nu tagit det frsta svra steget och knde sig mer och
mer som herre ver situationen.

-- Kr, sade hon och drog litet p ordet, det ... det har jag nu s
litet anlag fr att bli ... Beata kunde lyckligtvis inte se, hur hon
rodnade under krkan. Men jag mste rligt tillst, att jag under denna
tid, d vi trffats s ofta, brjat att ... att ... tycka mycket bra om
Nils Olof.

Karin Maria kunde alltid sga en sak s, att den lt plausibel --
Joachim pstod, att hon hade en frmga, som var alldeles ovrderlig,
att tysta munnen p folk, bara hon ppnade sin. Det lyckades ocks denna
gng. Beata kom sig p flera sekunder icke fr att sga ngot.

-- Han har kanske redan friat till dig? frgade hon ntligen med ett
spakt frsk att nnu vara sarkastisk. Hon brjade nmligen redan knna
den respekt fr saken, som envar frstndig mnniska instinktivt alltid
har fr en _fait accompli_.

-- Ja, svarade Karin Maria alldeles lugnt och med en viss stolthet. Han
lt undfalla sig ngra ord i gr, som ... som ... jag tror mig ha
rttighet att uppfatta p det viset.

Hr knde Beata ovillkorligt nstan beundran fr sin ldre syster. En
prinsessa av kungligt blod hade icke kunnat omtala en regerande furstes
frieri med strre p en gng blygsamhet och aplomb.

-- _Vad_ svarade du? frgade Beata mer och mer imponerad, nu utan
ringaste spr av sarkasm i rsten.

-- Jag bad honom vnda sig till pappa och mamma -- naturligtvis.

-- Men d _vill_ du ju ha honom? ... utbrast Beata med en sista rest av
klentrogenhet.

-- Jag r vl inte tvungen att ha precis samma smak som syster Agneta?
sade Karin Maria litet hgdraget och en smula vasst. Tror du till
exempel, att _jag_ vill ha kusin Joachim?

Beata kunde inte f fram flera invndningar. Hon medgav fr sig sjlv,
att Karin Maria vergick hennes frstnd.

Det var ett gonblick alldeles tyst emellan de bda flickorna. Bina
surrade smnigt i solskenet ver sngarna, och frn klverngen intill
kkstrdgrden hrde de det svagt vinande ljudet av Truls' lie, d han
slog grnfoder till vagnshstarna. Karin Maria, som nu hade hela sin
korg full, gick runt omkring rtsngen och satte sig tyst mitt p den
smala gngen vid sidan av sin syster.

-- Kra Beata, sade hon som den naturligaste sak i vrlden, nu kunna vi
f Agneta hem till mammas fdelsedag.

Beata sg upp -- mtte systerns gon, och pltsligt slog hon, alldeles
frsonad med friaren och hela tillstllningen, bgge armarna om hennes
hals.

Karin Maria sade ingenting, men hon besvarade omfamningen med mera
knsla, n hon brukade gna t Beatas anfall.

Den 11 augusti, Susannadagen, var hennes nds, fru Charlotte Susanna
Skyttes, fdelsedag och tillika namnsdag, drfr firades denna dag av
hela familjen ssom den -- nst julafton -- strsta hgtidsdagen p hela
ret. Hrskarinnan p Munkeboda var ju annars, som Gud och var man
visste, ingen vn av hams, men denna dag fann hon -- trogen
1700-talets traditioner -- det passande att lta sig surprenera.
Drfr tvang hon sig till att ligga ett par timmar lngre i sngen n
vanligt och hade alltid, nr hon visade sig, ett vlvilligt leende fr
flickornas och mamsell Fikens syrpriser. Dessa inleddes grna med en
utkldning och deklamation om morgonen vid kaffet, som, nr vdret
tillt, serverades i trdgrden -- den obligatoriska vardagslosten kom
naturligtvis inte i frga p denna hgtidsdag. Drefter kom var och en
fram med sina presenter och lycknskningar, vilka alla blevo ndigt
mottagna och bermda, och efter middagen kommo grannarna p minst tre
mils omkrets till gratulationskaffe och sup. Syrprisen frringades
aldrig i minsta mn av, att majorskan tminstone en vecka innan
Susannadagen sjlv vnt upp och ned p hela huset med skurning, storbak,
polering av silver och koppar samt ntligen de allra sista dagarna med
slakt av lamm och hns, bakning av alnshga spettkakor, tillredandet av
efterrtter och blar. Trots dessa storartade frberedelser, vilka
naturligtvis voro en offentlig hemlighet (mamsell Fiken utfrgades
fjorton dar i frvg, om man skulle ha gddan med pepparrot eller
ugnstekt, och om det skulle bli persiljekyckling eller vildnder till
kvllen), var det ingen, som ngonsin ens drog p munnen, d hennes nd
klockan nio precis avbrt dansen och bad herrskapet hlla till godo med
en enkel smrgs och vad man annars tillflligtvis hade i huset.

Denna 11:e augusti hade emellertid icke hgrat p lngt nr s festlig
fr flickorna som de fregende. Beata, som annars var den ivrigaste,
nr det gllde att fira familjehgtider, hade inte ens kunnat frm sig
till att rdsl med mamsell Fiken om s mycket som en liten tarvlig
utkldning. Efter samtalet med Karin Maria bland sockerrterna tycktes
emellertid allting ofrmodat klarna upp, och under middagen satt hon
redan och arrangerade i sitt huvud festens sluttabl med de lskande
paren, omslingrade av blomstergirlander i mitten, ssom hon sett p en
gammal teckning av en fest p Drottningholm, dr Hedvig Elisabeth
Charlotta varit hjltinnan. Hon vaknade upp nstan som ur en drm, d
Bengta kom in och andfdd anmlde, att hon utifrn kkstrappan hade sett
baron Stjernes schs med vallacken uppe p backen.

Beata blev rd som blod och fick strax en frfrlig hjrtklappning.
Medan de alla i hast reste sig frn filbunken, sg hon med nstan
brottsligt skuldmedvetande ver bordet p Karin Maria, som hll sig
tappert men ocks rodnade.

-- I dag igen! utbrast gubben Niklas frargad, i det han kastade
servetten. Snart slr han sannerligen upp sina boplar p Munkeboda! Han
kom ta mig fan inte hlften s ofta den gngen han gick p friareftter!

-- Pappa, sade Karin Maria mycket nervst -- Joachim och Beata togo icke
gonen ifrn henne. Jag tror ... jag r nstan sker p ... att baron
Stjerne har ett _srskilt_ rende till pappa och mamma i dag ...

Hon fick inte tid att sga mera -- Nils Olof trdde bugande, litet
rdare n vanligt i ansiktet, in i salen och blev av mamma genast frd
in i frmaket. Karin Maria och Beata gjorde energiskt tecken till sin
far, att han skulle flja efter, och litet frbryllad gick gubben dit
in.

Karin Maria hade nu blivit alldeles blek -- hon stod kapprak borta vid
sin bordsnda och lade mekaniskt ihop servetterna. D hon sg upp, stod
kusin Joachim bredvid henne.

-- Karin Maria? ... sade han bara och lade sin hand frgande ver
hennes.

-- Ja, Joachim, svarade Karin Maria lika uttrycksfullt och sg
frfrligt brottslig ut. Beata var s uppskakad, att hon kunde ha krupit
under bordet bara fr att inte vara med om vad som frestod.

Pltsligt tog Joachim i sin verstrmmande gldje Karin Maria om livet
och lyfte hennes haka i vdret.

-- Kraste kusin, sade han innerligt, mycket beltet, det hr stller ju
allt till rtta!

-- Du tror kanske, att det r fr _din_ skull jag gr det? mumlade Karin
Maria halvt skrattande, halvt frtretad.

Joachim skrattade ocks och frskrade henne p sin ra, att _s_
inbilsk var han inte. Drp svor han i sin frtjusning en dyr ed p, att
Nils Olof Stjerne var den prktigaste och hederligaste karl i vrlden --
om han n naturligtvis inte frtjnade en sdan prla som Karin Maria
Skytte! En komplimang, som Karin Maria tillika med den ty tfljande
lycknskningskyssen tog emot med kldsam modesti.

Beata stod och hade en frskrcklig hjrtklappning, medan hon vntade p
att mamma skulle ppna drren och kalla Karin Maria in i frmaket. Denna
ceremoni frekom Beata som ngot av det fruktansvrdaste hon nnu varit
med om nst utsikten att sedermera sjlv bli inkallad och mitt p golvet
f st och niga och lycknska den nye svgern, som kanske till och med
skulle anse fr sin plikt att omfamna henne.

-- _Nu!_ viskade Beata nstan hysteriskt och drog hftigt in
andedrkten, d hon inifrn frmaket hrde ngon lgga handen p lset.

Karin Maria rtade krampaktigt p sig och trdde in. Ett gonblick stodo
Joachim och Beata orrligt tysta, ofrivilligt lyssnande utan att hra
ngonting.

-- Kan du begripa, utbrast Joachim pltsligt tvrs ver rummet i ett
slags hg viskning, att hon vill ha honom?

Men nu blev Beata p en gng frnrmad p systerns vgnar. Hon hade
redan under dessa timmar, sedan samtalet i frmiddags, lrt att betrakta
Stjerne med helt andra gon -- nu, d han, s att sga, tillhrde
familjen -- och det var ingen nde p alla de frtrffliga egenskaper,
hon tillade Karin Marias fstman. Men pltsligt -- vid ett buller i
rummet nst intill -- avbrt hon sig tvrt.

-- Kusin Joachim, hon tittade bnfallande upp p honom och drog sig
hastigt baklnges ett par steg mot kksdrren. Sg till de andra, om de
skulle frga efter mig, att jag ... att jag gtt upp till mamsell Fiken
ett gonblick. Jag ... hon slog nstan tragiskt ut med handen, jag _kan_
inte uthrda lngre!




                                XVII.


P aftonen fre den hgtidliga Susannadagen kom Agneta, hmtad av pappa
sjlv och tfljd av farbror Fagerhjelm och frken Susen. Genom brev
frn Joachim och mamma samt ntligen genom fadern sjlv hade hon ftt
underrttelse om Karin Marias ovntade frlovning -- nu fick hon om
aftonen av Beata vid frsta lgliga tillflle veta alla detaljerna s
gott som Beata sjlv, huvudsakligen genom hjlp av sin fantasi, knde
dem.

Agneta hade nu varit s lnge borta, och det vilade till att brja med
en s stadsboaktig nimbus ver henne, att hon hela den frsta kvllen
behandlades nstan lika ceremoniellt som Susen. Pappa pstod, att hon
hade vuxit, och mamma konstaterade vid frsta blick, att hon blivit
fylligare och lagt ut ver brstet. Hennes klnning hade ett modernare
snitt, hennes hrfrisyr var mer kokett, hennes stt hade vunnit
betydligt i vrldsvana och skerhet. Nr hon p aftonen -- de kommo inte
fram till Munkeboda frrn klockan tta -- ute i frstugan kastade av
sig den bruna kamlottskappan och i sin ljusa, blommiga kattunsklnning
trdde in i salen, blek efter resan och med de stora bruna gonen
strlande av hemkomstens gldje, tycktes hon dem alla i den milda
sommarskymningen vackrare och skrare n ngonsin. Joachim tyckte det
tminstone, d han med konventionell artighet frde hennes hand till
sina lppar -- en varmare hlsning hade faster Charlotte under
nrvarande prekra frhllanden aldrig frltit honom. Agneta rodnade en
liten smula med snkta gon; d hon drefter hjde dem och mtte hans
varma, allvarliga och betagna blick, drog ett fint, frrdiskt,
sklmaktigt lje ver hennes lppar -- ett leende, som i samma nu gjorde
den unge Skytte yr av lycka, munter och sklmsk som hon sjlv. Ty frst
nu knde han i den fina frken riktigt igen sin sta, egensinniga,
passionerade och rebelliska kusin Agneta, som nog kunde spela en artig
komedi, men inte tog varken artigheten eller komedien s fasligt
allvarligt.

Emellertid fick han icke tillflle att tala ett ord med henne den
kvllen. Dels lade den outtrttliga Susen med lskvrt koketteri
uteslutande beslag p honom, dels visste de bgge, att mamma, fastn hon
nu satt dr och hrde s uppmrksamt p krigsrdets historier, nog hade
gonen med sig. Joachim var s glad, att han icke gjorde sig samvete av
att kurtisera Susen till den grad skamligt, att Beata blev helt
upprrd ver det. Efter supn, som drog lngt ut p tiden, gick man
nstan strax till ro; dels skulle de resande ju vila ut efter frden,
dels vntade man, att Susannadagen som vanligt skulle bli rtt
anstrngande.

Av artighet lg Karin Maria inne i gstrummet hos Susen. P det sttet
fick Beata redan samma kvll tillflle att inviga Agneta i alla
detaljerna.

Mamma fljde sjlv flickorna upp p rummet och sg efter, att det var
ordentligt bddat och i ordning t Agneta samt visade henne, hur hon
hade lagt all den nystrukna tvtten till rtta i hennes byr. Hon
stannade mycket lngre, n hon hade tnkt -- hela tiden, medan flickorna
kldde av sig -- och nr hon ntligen gick, vnde hon om nnu en gng i
drren och tog pltsligt sin yngsta dotters huvud mellan bgge sina
hnder, i det hon, med mera vrme n hon annars ansg nyttigt eller ens
passande att visa sina barn, kysste henne p bgge kinderna.

-- Sov gott! sade hon bara, harklade sig litet och gick fort ut ur
rummet.

Men Agneta och Beata reste sig upp med armbgarna mot huvudgrden och
huvudet i handen och viskade lnge -- nda tills tupparna brjade gala
utanfr fnstren och den ljusa augustidagen grydde i ster.

                   *       *       *       *       *

Husets tre dttrar stego tidigt upp fljande morgon -- frukosten skulle
dukas ute i lusthuset, bordet och mammas stol skulle konstfrdigt kldas
med blommor. I sina tunna korsbandsskor utan klackar smgo de sig nedfr
trapporna och tystade p Bengta, som tanklst gnolade p en visa, medan
hon stdade frstugan.

Dr stod redan mamsell Fiken och vntade p dem och kusin Joachim med en
stor kniv i handen, just frdig att g ut och skra bjrk- och granris.

-- Vill inte kusin Agneta g med? frgade han oskyldigt, s att
stugpigan Bengta och de allesamman kunde hra det.

Agneta svarade icke strax. Hon sg ut p den ljusa, litet disiga
sommarhimlen utan sol, vilken lovade en riktigt varm dag, och band sin
stora hatt med blommorna ver frisyren.

-- G du bara, Agneta lilla, auktoriserade Karin Maria henne myndigt. Du
kan kanske hjlpa Joachim att bra hem kvistarna. Och hon tillade
likgiltigt, liksom i frbigende:

-- Mamma frgar inte efter dig nnu p en stund. Du vet, hon ligger
alltid s lnge p sin fdelsedag ...

Agneta fick en korg p armen, som Joachim artigt envisades att bra.
Mamsell Fiken sade en frskrmd men vlment kvickhet om att det d inte
gick an, att ljtnanten gick med korgen, t vilken de allesammans
hjrtligt skrattade i verddigt gott lynne. Varp Joachim och Agneta,
vilken senare alldeles verfldigt med bgge hnder lyfte upp sin korta
kattunsklnning, spatserade ut frn grden in i kkstrdgrden -- fljda
ifrn trappan av tre par vlvilliga, ngot bekymrade gon.

-- Nu _mste_ d mamma vl ge med sig! utbrast pltsligt Beata.

-- Ja ... svarade Karin Maria litet svvande. Men s terstr det att f
kungens samtycke ...

Mamsell Fiken berttade trstande om tv kusiner _hon_ hade, som gtt
till kungs under Karl XIII:s tid, och det hade gtt som en dans,
frskrade hon.

Karin Maria blev stende p trappan med handen skuggande fr gonen,
nda tills systern och kusinen frsvunno bakom bjrkarna p stigen ned
mot n.

Klockan nio stod frukostbordet dukat i bersn -- inte i den med
eolsharpan, vilken Karin Maria fr resten nu protegerade mera n
ngonsin, utan i det stora lindlusthuset nra kkstrappan, vilket lg s
rahnt fr maten. Mamma var, som alltid p Susannadagen, mycket ndig
-- redan i full paryr med splitterny mssa av finaste rosentyll, vilken
Agneta haft i kommission att kpa i Kristianstad. Karin Maria hade
broderat en sonnette med prlor, som blev mycket beundrad, Beata hade
vvt en kaffeduk med blomsterbrd, vilken efter tyst verenskommelse
artigt betraktades som en syrpris, oaktat mamma sjlv hjlpt till med
den besvrliga solvningen, och Agneta hade sytt en neglig p bobinett,
som hgtidligt frklarades alldeles utmrkt magnifik. Nr yngsta
dottern rodnande presenterade detta msterverk -- detsamma hon arbetat
p, medan moster Netten frelste _Mathilde_ i krigsrdets trdgrd --
mnstrade hennes nd henne nnu en gng med hemlig stolthet: hon sg
sannerligen ut som en hovdam i den dr ljusblommiga kattunsklnningen
och ametist-svignn p pannan! Och att s tnka sig ... Hr kvvde
den styva majorskan en suck, och hennes blick gled ovillkorligt frbi
Joachims tomma plats, glad ver att han icke var dr i detta gonblick
och kunde triumfera ver henne. Drp suckade hon nnu en gng -- mera
deciderat, nstan ostentativt. Hon hade ju redan i sitt inre givit med
sig -- nda frn den dagen, d Karin Maria vnde upp och ned p
alltsammans och s ofrmodat frlovade sig med Stjerne, insg hon
tydligt, att det icke lngre tjnade till att spjrna emot. Hon frstod,
att Joachim, som redan i s mycket blivit herre hr p Munkeboda, ocks
i detta med tiden mste f sin vilja fram, men det kostade p ... det
kostade p ... Agneta, som kunnat ftt en greve, om hon velat -- med
_de_ gonen! _En_ trst var det naturligtvis, att hon komme till att
stanna p Munkeboda, att en av hennes flickor dock bleve fru p den
gamla grden ...

Joachim var fr gonblicket icke tillstdes. Han hade, strax efter det
han plockat grnt tillsammans med Agneta -- vilket fr resten icke tog
s litet tid -- strax, utan frukost, satt sig p sin hst och i
sporrstrck ridit bort till prostgrden, dr man vid detta laget borde
ha ftt posten. Farbror Niklas hade anfrtrott honom nyckeln till
vskan: mamma borde i dag inte f vnta ett gonblick p det vanliga
gratulationsbrevet frn faster Anne-Ulla, och det skadade ju heller inte
att f tidningen litet frr n vanligt!

Frken Susen, vilken ju ocks firade namnsdag, hade kltt sig som genius
i ltta draperier av vitt tarlatan och en otalig mngd rosor i hret. I
denna skepnad frambar hon en pall, broderad p stramalj. Hon var den
enda, som hade kostym -- till stor trst fr mamsell Fiken och Beata,
vilka egentligen obligatoriskt fordrade en sdan hgtidlighet, men denna
gng icke kommit sig fr att sjlva stlla om ngot.

Innan man nnu hunnit s lngt som till den frsta ptren, hrdes
dubbelt hsttrav p grden. Agneta sg ofrivilligt bort p Karin Maria,
som mtte hennes blick, varp de bgge rodnade hftigt. Det _kunde_ inte
vara Joachim, som redan var tillbaka ... Beata tordes inte se upp, och
sjlva mamsell Fiken, som dock varit med om icke s litet i sitt liv,
fnittrade nervst och omotiverat t majorens allvarliga ngslan fr att
det hr vdret visst omjligen kunde hlla sig, tills man fick in
rgen. Beata tryckte trstande och sympatiserande Agnetas hand under
bordet, i detsamma Nils Olof Stjerne, tfljd av gamle Figge, trdde in
i trdgrden.

Nils Olof var ocks rdare i ansiktet, n han brukade vara, d han
bockade sig fr Agneta och tappert strvade att uttrycka, hur glad han
var ver att hon nu kommit hem igen. Alla voro generade, och ingen
tordes avbryta honom. Agneta neg gng p gng; frst nr han,
fullkomligt bragt ur fattningen av den ohyggliga tystnaden omkring dem,
hjlplst avbrt sig mitt i en fras, sg hon ntligen upp p honom och
-- fr frsta gngen i sitt liv -- sg hon och senterade det
bottenrliga, hjrtegoda uttrycket i hans ngot sla blick. Hon begrep
pltsligt -- nnu motvilligt -- att Karin Maria nd kanske kunde se
ngot p honom.

Figge Wallqvist rddade situationen genom att med furstlig ridderlighet
presentera majorskan de frsta orrarna fr ssongen. Han ordade vitt och
brett om hur han och bror Stjerne om morgonen ftt syn p dem rakt
utanfr parken, dr de slagit sig ned. -- Prktiga, frskrade han
entusiastiskt, och feta som slaktgss ... Sdana brst! Han tryckte
upprepade gnger fingerspetsarna ned mellan dunet, innan han kunde frm
sig att verlmna fglarna till Bengta, som otligt stod och vntade p
att f bra in dem i kket. Karin Maria hade nu tervunnit hela sin
vanliga sinnesnrvaro -- med artighet och lagom empressement bjd hon
sin fstman platsen vid sin sida och hllde kaffe i hans kopp, utan att
ens ltsa mrka Susens genomtrngande blickar.

ter hrdes hsttrav p grden -- starkare n frut, och i nsta
gonblick stormade Joachim, dammig av ritten, hftigt in i bersn.

Utan att ens ge sig tid att gratulera faster Charlotte eller hlsa p de
frmmande, kastade han vrdslst det vntade brevet frn Stockholm p
bordet och drog fram tidningen ur brstfickan. Alla hade rest sig upp --
avvaktande, vntande. De frstodo genast, att han kom med stora nyheter.

Den unge Skytte skt mssan hgt upp i pannan och torkade sig mekaniskt
i hrfstet, medan han -- ett gonblick liksom njutande av den spnning
han framkallade -- triumferande, jublande sg ned p dem alla, dr han
stod mitt i sjlva ingngen till lusthuset.

-- Kungadmet r fallet i Frankrike! Karl X r bortjagad! -- Det r en
ny, stor revolution ... Han slog med flata handen mot tidningen, i det
han rckte den till sin farbror. Ls sjlv! -- Det str hr ...

Mamsell Fiken gav till ett rop, och de brjade alla tala i munnen p
varandra, i det de strckte sig ver varandras skuldror fr att lsa i
det lilla tidningsbladet, som farbror Niklas med glasgonen p nsan nu
hll lngt ut ifrn sig. Vem kunde tro det! -- Vem kunde d tro det? Nu
hade ju vrlden s lnge haft fred!

Joachim var i eld och lgor, s upprrd, som om han sjlv satt hela
julirevolutionen i scen.

-- Dr, farbror Niklas, ropade han ivrigt och pekade i tidningen, _dr_!
, att tnka sig! ... Hans bl gon strlade. De ha ter kmpat under
den trefrgade fanan, och folket har ter sjungit Marseljsen ... Och
nr Frankrike brjar, s reser sig hela Europa! Det r friheten --
friheten, frstr ni -- som brjar.

-- Ja, sade gubben Niklas lngsamt och lade stilla tidningen ifrn sig
p bordet. Det r kanske ngot nytt, som brjar igen ...

-- Och s, tillade han betnksamt, d ingen svarade honom, nr det har
varat en stund, s ser man att det nd bara var det gamla ...

-- Nej! ropade Joachim Skytte energiskt. Jag har tnkt mycket ver det
p sista tiden, och jag tror, jag tror ... I dag har det liksom blivit
mig s klart, att trots reaktion, trots furste- och prsttvng, trots
sjlva den frslavade allmnna opinionen och hela mkligheten i allting,
s ... s ... g vi nd framt. Vrlden str inte stilla, och detsamma
kommer aldrig igen.

Han talade s allvarligt, s entusiastiskt, hans vackra gon lyste s
kckt under den manligt ppna pannan, d han stolt kastade huvudet
tillbaka och, liksom vdjande, sg p dem alla -- djrv och trotsig,
orubbligt sker p sig sjlv och den generation _han_ tillhrde. Till
och med den konservative Nils Olof Stjerne, den legitimistiske Figge och
den vrldskloka faster Charlotte kunde i detta gonblick inte lta bli
att hysa en viss, halvt medlidsam, halvt beundrande sympati fr honom.

-- Kusin Joachim! nnu med trar i gonen dels av entusiasm fr
upproret, dels av rrelse ver den stackars gamle kungen, ryckte Beata
honom diskret i rockskrtet. Du har ju alldeles glmt att gratulera
mamma ...

Joachim bad frlgen om urskt, bockade sig och kom pliktskyldigast med
den vanliga harangen. Faster Charlotte smlog fint, och Karin Maria
serverade honom en, som hon sade, vlfrtjnt kopp kaffe. Joachim bad
artigt, i det han satte sig ned, att de andra, som redan voro frdiga,
fr all del inte skulle vnta p honom ...

Och den kloka och taktfulla Karin Maria freslog genast, att hela
sllskapet skulle g in och binda upp girlanderna mellan lampetterna i
frmaket, s att allt kunde vara i ordning till middagen -- s kunde
mamma p samma gng sjlv se, hur det tog sig ut. De reste sig
allesammans och gingo pratande i solskenet ver den grusade gngen frbi
kkstrappan; blott gubben Niklas blev kvar i sin skuggiga vr med sin
pipa och tidningen samt Agneta, som utan vidare egenmktigt tagit sig
att passa upp p Joachim. Mamma sg det ju nog men ltsade om ingenting
och kallade henne icke till det vriga sllskapet. I detta gonblick gav
hon stillatigande -- alla frstodo det -- sitt samtycke till det
oundvikliga.

Agneta stod bakom kusin Joachims stol och sg honom med duktig aptit
taga fr sig av maten. Hans vackra, kraftiga nacke var rdbrun av
solbrnna och det lockiga mrka hret nnu fuktigt efter den hastiga
ritten. Han satt sjlvsvldigt med det ena benet lngt framstrckt och
armbgen p bordet, medan han t. Agneta tittade skyggt bort p sin far,
som nnu hll tidningen utbredd framfr ansiktet -- hon mrkte, att
ocks han utan ord givit efter och p detta stt tyst auktoriserade
hennes frhllande till kusinen. Drp bjde hon sig ned och lade
blixtsnabbt ett gonblick sin kind mot hans hjssa.

Under vanliga frhllanden skulle hon aldrig av sig sjlv i ngon annans
nrvaro besttt honom en smekning, men nu ... Fr frsta gngen i sitt
liv tyckte hon, att Joachim, frsjunken i sina egna tankar, liksom
_glmde_ hennes nrhet. Det var en svartsjuk instinkt, som drev henne
att gra sig pmind.

Han bjde huvudet tillbaka och smlog tryggt rakt upp i hennes gon. Han
vred sig om p stolen, och, med oerhrd djrvhet, utan att det minsta
genera sig fr farbror Niklas, lade han armen om hennes liv.

-- Nr du str s hr hos mig, Agneta, viskade han, och passar upp mig
och ... och ... allt sdant dr, s r det liksom vi vore hemma. Jag
menar -- hemma i vrt eget hem ...

Agneta stod nu mitt fr honom och stdde sig mot bordet med bda
hnderna bakom sig och ftterna litet framstrckta, i det hon --
allvarligare n han ngonsin frut sett henne -- sg Joachim in i
ansiktet.

-- Du, sade hon sakta, halvt tvekande, kan du ... tror du, att du
_alltid_ kan trivas hr?

-- Vad menar du? frgade han frvnad.

-- Jo ... hon slog ned gonen och visste inte riktigt, hur hon skulle
uttrycka sig. Var gng du hr ngot utifrn ... som nu om det i Paris
... s r det -- liksom det _drog_ dig, kom det hftigare, halvt
frebrende.

Han smlog utan att se upp och tog hennes hand. Han lade de smala
fingrarna ver varandra och sg noga p de mnga sm fina linjerna p
insidan av handen, vilken han drp lngsamt lade mot sina lppar och
kysste.

-- _Du_ drar mig mera, mumlade han mt, med stor innerlighet. Och,
fortfor han lttare, halvt generad ver att p detta hgtidliga stt
yppa sin innersta tanke, jag sitter just hr och tnker p, Agneta, att
i stllet fr att offra frmmande lnder mitt blod, r det kanske bde
modigare och bttre att giva mitt eget land mina krafter ... Bryta sten
i Ginge hrad, tillade han skmtande, i stllet fr att bygga
barrikader i Paris.

Agneta lade bgge hnderna p hans skuldror och sg varmt ned p honom.
I detta gonblick ignorerade hon fullstndigt sin far, som nnu satt
orrlig i sin vr med tidningen fr ansiktet.

-- Man brjar med att frigra jorden, fortfor han i samma ton, s kan
det ju hnda, att man p det viset drar sitt str till stacken till att
efter hand frigra folket ... Frn fattigdom och okunnighet, tminstone
... Hans stmma blev lgre fr vart ord.

Agneta bjde sig raskt ned och kysste honom hftigt -- terigen liksom
svartsjuk p uttrycket i hans ansikte.

Han sg upp och slt henne intill sig. Och _du_ skall hjlpa mig ...
viskade han.

-- Jag skall hlla av dig, svarade Agneta litet kort, _mycket_. Jag
brjar tro, att det r det enda, jag egentligen frstr mig p, tillade
hon i lttare ton, inte s lidelsefullt.

Gamle Niklas Skytte hostade diskret bakom tidningen -- de hrde honom
alls icke. Joachim frde henne smleende ut ifrn sig med bgge armar
och sg p henne -- frmiddagssolskenet, som silade sig in mellan de
stora lven i lindlusthuset, glittrade i gyllne flckar ver hennes
silverljusa hr, hennes ansikte och bara, mjuka skuldror, frn vilka
spetsschaletten glidit undan. Och alla idealistiska framtidsplaner, alla
svrmiskt dristiga utopier bleknade i samma sekund fr hennes varma,
unga sknhet, som var sjlva det levande nuet.

-- Och jag lovar dig, att jag skall vara lycklig ... Jag brjar tro, att
_det_ frstr jag mig p ...




                               EPILOG.


P Munkeboda, som nu r frfallet och undanskymt av andra grdar -- icke
mer s ensamt, sedan jorden blivit styckad och bortsld -- satt nnu fr
ngra r sedan den gamle Joachim Skytte i sin ntta karmstol vid det
mellersta salsfnstret, dr hans svrmor hade suttit den dr vrdagen
1830, d han kom till Ginge hrad fr att stanna dr en livstid. Dr
satt han med Aftonbladet utbrett framfr sig och ngon av de gamla
bckerna frn hans ungdom bredvid sig: romantikens rdaste och dess mest
himmelsbl skalder, nstan alltid en diktsamling av Victor Hugo och en
eller annan del av Geijers historia -- de bcker, som fljt honom under
hela hans liv och delvis uppfostrat honom till den man han blivit. Han
lste mycket, men allt som oftast bjde han sig fram och hans matta gon
-- nu s lugna under de stora gonbrynen -- sgo ut ver all den jord
han rvt, odlat, bestt, drnerat och brutit sten ur, tills krarna
omkring hans hus blivit slta och jmna och buro frodiga skrdar -- fr
andra. Ty Munkeboda, som tlt 1600-talets krig och fejder, reduktioner
och inkvarteringar, som efter Stenbocks flttg knappt gt en
silverbgare eller en ldig daler innanfr sina murar, som under
Mssorna ter ftt kalk p vggarna, plogar i skjulet, kor i bsen --
ja, till och med silver p bordet -- och s igen, under sista hlften av
1700-talet dragit Gustav III:s tunga skatteplgg, tlt sina herrars
frnvaro under krig och rlig och utskrivning av godsets bsta ungdom,
samt rligt betalt sin skrv till blodsstyvern 1809 -- Munkeboda hade
icke kunnat bra den unge Joachim Skyttes romantiska entusiasm fr
friheten och utfrandet av hans djrva, i blodet borna, efter hand
rotfsta demokratiska teorier. Det hade fordom funnits tider, d jorden
lg i trde ret runt och skogarna hnsynslst flldes; men ek och tall
vxte till igen, och nr bttre dagar kommo, svedjades ljung och ogrs
av p nytt och krarna buro ter rg och havre -- _domnen frminskades
aldrig_. Men den siste garen av Munkeboda hade frigjort och styckat sin
bundna jord och ltit bnder och torpare kpa kerlappar fr billigt
pris. Han hade utan att straffa dem -- ty en Skytte gjorde aldrig sak
av bagateller! -- ltit dem skjuta sitt villebrd och kra hem hela
lass av ved och enris ur sin skog samt hade lugnt leende sett p, hur
deras kreatur systematiskt snyltade sig till bete p hans gor. Och han
hade byggt skolor fr sitt folk och skrivit sitt namn som borgen fr
bndernas ln i de nya sparbankerna, som han hjlpt till att upprtta;
ensam, p egen bekostnad hade han drnerat jorden och torkat ut mossarna
fr att bekmpa den gemensamma fienden: kvllsdimmorna och nattfrosten.
Och under alla dessa r hade han naturligtvis -- ssom det verensstmde
med hans rvda begrepp om gammal svensk gstfrihet -- hllit ppet hus
p Munkeboda fr vem som ville gsta honom. Det maltstarka let jste i
brygghuset och brnnvin, kaffe och punsch bjds envar, som hade rende
till grden. Men filisteerna samlade sig i Simsons hus och med hjlp av
den evigt unga Delila -- den bedrande, lftesrika gudinnan i den
frygiska mssan, som varit hans ungdomskrlek, vilken han gjort till
sitt livs ml och relystnad att tjna -- klippte och plundrade och
bundo de till hnder och ftter den kcke, godtrogne svrmaren.

S kom det sig, att Skytteslkten miste Munkeboda, och att gamle
Joachim, som under en manslder hade satt sin eldiga stolthet, sin glada
kraft -- och vl ocks sin ffnga -- i att vara den politiska frihetens
och den europeiska civilisationens pionir dr uppe i vstra Ginge
hrads magra skogsbygd, nr han blev gammal, satt med ett par tomma
hnder, tankfullt hopknppta ver Victor Hugos dikter och Hiertas
Aftonblad, och med sitt vita huvud bjt mot rutan stirrade med sina
lugna bl gon ut ver kerflten, som icke lngre voro hans, och vilka
den nya jrnvgen nu skar igenom. Han tnkte d p s mycket --
terupplevde i minnet hela sitt liv. Han tnkte p sin frsta barndom,
ver vilken ekot av den store kejsarens kanoner vid Austerlitz alltid s
lftesrikt och desdigert rullat, nda tills han vid tio rs lder
grtande frstod, att efter Waterloo blev en soldat varken marskalk
eller konung. Han tnkte p sin skoltid, de hrda kadettren, den korta,
muntra officerstiden med spel och dryckeslag och heta krleksventyr.
Och s -- nr han var tjugufem r -- terkomsten till Skyttarnas gamla
stamgods, krleken till Agneta, i vilken spirade krleken till
hembygden, till den rvda grden, till hans och hennes folk: detta
hetsiga, trotsigt sega grnsfolk, som han alltid med liv och sjl knde
sig tillhra. Och den frn farfadern rvda, oklara men svrmiskt
estetiska frihetsentusiasmen tog mer och mer verhand ver den ytliga
militrdisciplinen och frband sig med den likaledes rvda
feodalknslan, tills den ntligen under de heta sommardagarna 1830, d
Europas hela ungdom, sjlvmedveten och segerdrucken, brast ut i jubel
ver det nya revolutionsbudskapet frn Paris, blossade upp i en lga s
klar och stark, att den skulle frm belysa hela hans liv. Han tnkte
ver det alltsammans igen, dr han nu satt, gammal och glmd av bygden
-- den gamle, galne Joachim Skytte, som hade planterat skog och torkat
ut mossar och brutit sten och svedjat ljung, tills han ingenting annat
gde n grdens frfallna murar och den stolen han satt i, medan andra
togo in skrdarna p hans krar, talade vstra Ginge hrads sak bland
folkets representanter, stiftade landets lagar och buro kungens ordnar.

Det tnkte han ocks p ngon gng -- men icke ofta, ty han var sl och
likgiltig fr vrlden nu, och Agnetas dd och barnens frnvaro tnkte
han mest p.

Han hade en gng tyckt, att livet var som ett hgt berg, dr det gllde
att n toppen, och han hade fresatt sig, att _han_ skulle n den --
_han_ skulle leva livet s, som de strsta och de starkaste hade levat
det. Bestndigt, under r av sitt liv, klttrade han hgre -- tyckte han
-- och ofta lade han allt till rtta fr att taga ansats och ntligen
vga det avgrande steget, vinna den stora segern. Och s en dag, s sg
han, att det hga berget, som skulle tagas, hade krympt ihop till
mnga sm mullvadshgar, att det stora livet, vilket frn barndomen hade
legat framfr honom som det frlovade landet i soluppgng -- livet,
med alla sina planer, berkningar, fresatser och frhoppningar, det
hade pltsligt krympt ihop till en rcka dagar -- i dag -- i morgon -- i
vermorgon -- mnga sm mullvadshgar, vilka man var fr sig mste srja
fr att komma ver. Det hade gtt upp fr honom pltsligt, p en gng --
den gngen fr tio r sedan, d han miste sin hustru Agneta. D hade
smrtan trngt in i hans liv och sorgen blivit bofast innanfr hans
drrar. Han hade lskat henne, och han hade, s lnge hon levde, rligt
hllit sitt lfte till henne: han hade frsttt sig p att vara
lycklig. Och _hon_ hade hllit sitt lfte till honom. De hade lskat
varandra i enighet och oenighet, i med- och motgng, i klara och mulna
dagar -- levat tillsammans glada och fria p den jord, som i rhundraden
nrt deras fder, i det hus, inom vars murar de bgge blivit fdda. Nr
barnen kommo, hade de troget delat ngest och lycka, frhoppningar och
missrkningar, gldje och smrta. Ty smrta hade det ofta funnits i
deras liv, men aldrig sorg -- illusioner hade brustit fr dem, men icke
den _stora_ illusionen, den, p vilken ettvart liv vilar. Tiderna hade i
yttre hnseende varit hrda nog ibland -- till exempel under den stora
krisen p 50-talet -- men alltid hade de knt, att de voro tv om att
bra brdorna, och att de, trots allt, levde och andades i en stor
krleks varma solsken. S dog Agneta och han blev ensam. ren gingo och
den hftigaste saknaden lade sig, men -- livsillusionen var bruten: det
fattades bakgrund fr hans tillvaro, denna bakgrund av intressen och
hopp, av idelig omtanke fr en annan, framtidsngslan och
framtidsplaner, vilken r ndvndig om man skall kunna knna ngon lycka
p jorden. Barnen voro nu ocks vuxna och hade mer och mer glidit bort
frn sin far. De slto sig inom sig sjlva, hade planer och drmmar fr
egen rkning -- fadern hade blivit en biperson i deras liv. Och
naturligtvis -- han frstod det s vl, nu, d han knde sig gammal och
icke mer kunde tro p framtiden och sin egen styrka -- de hade
naturligtvis svrt att frlta honom, att han s egenmktigt, s
oegennyttigt och oklokt gjort av med deras arv, slktens frmgenhet. De
frebrdde honom icke, men han kunde ej undg att se, vad de tnkte. De
tillhrde en annan, mera rationalistisk generation, och hans tids
idealer voro fr dem tomma drmmar -- kulan hade rullat tillbaka.

En gng hade han liksom vaknat upp p nytt till intresse fr dygnets
tilldragelser och frgor. Det var de septemberdagarna 1870, d det andra
franska kejsardmet fll och republiken proklamerades. Den dagen -- han
satt ensam som vanligt -- kom hans svgerska Karin Maria, gamla
friherrinnan Stjerne p Marieholm, ver till Munkeboda, och hon hade
telegrammet om den fjrde september i fickan. Hon kom krande allena
ver backen i sin egen gammaldags enspnnare, ty fastn hon var fyllda
sextiofyra r, s kunde Karin Maria mycket vl nnu skta ett par
tmmar.

Joachim Skytte reste sig upp frn sin plats vid salsfnstret och satte
handen fr gonen -- septembersolskenet var s starkt, och det var s
sllan ngon krde p Munkebodavgen nu. S tog han sin kpp, satte
kasketten p huvudet och stod och bockade sig i frstugudrren, d
drngen hjlpte friherrinnan ur vagnen.

Hon steg in i salen och hushllerskan kom med kaffe och neg. Den gamla
silverkannan togs fram ur skpet -- hstsolen sken s klart in p den
vita servetten, som mamsell Brita bredde ver kaffebordet framfr
soffan. Karin Maria satt och fljde henne med sina skarpa gon.

De hade talat om vrmen och skrden, om hur prktigt de ftt in sin
havre p Marieholm, just strax innan det stora skvdret fll, om
friherrinnans gikt och huruvida Joachim nyligen ftt brev frn Karl
Niklas eller lilla-Agneta. Och s ntligen hade Karin Maria sagt -- helt
lugnt och liksom i frbigende, i det hon drog telegrammet upp ur
fickan:

-- Tnk, min son Olof telegraferar till mig frn Rouen, att nu ha de
proklamerat republiken dr nere.

Den gamle Skytte satt stilla -- romflaskan, som han hll i handen fr
att hlla i sitt kaffe, satte han pltsligt orrd tillbaka igen.

-- Republiken, sade han lngsamt, och hans stmma lt klarare n annars,
d han upprepade detta ord, i vilket han en gng drmt sig s mycket:
Republiken ...

-- Ja, sade Karin Maria. Folk blir ju inte klokare. Och litet efter:
minns du fr fyrtio r sedan, kusin Joachim?

Jo, han mindes -- han mindes dem allesammans: den gamle Niklas Skytte,
som aldrig vervunnit sina ungdomssympatier fr den stora revolutionen
och det stora kejsardmet, vemodigt skeptisk under faster Charlottes
skarpa gon -- den kloka faster Charlotte, som, trots all klokhet, i
djupet av sitt oavhngiga hjrta hll med dem som frstodo att gra
uppror. Och Karin Maria, ung och entusiastisk, men frstndig -- och
Beata, som grt ver den lille hertigen av Bordeaux och den stackars
gamle kungen... Och han sjlv -- Joachim Skytte -- med armen om Agnetas
liv i lindlusthuset, jublande och strlande, som om han nu vunnit livets
stora seger -- vilket han ju egentligen ocks hade, d han vunnit Agneta
... Den unge Joachim Skytte ...

Och pltsligt knde han, att han i verkligheten hela sitt liv igenom
alltid varit densamme unge Skytte -- sig sjlv och sin ungdom trogen.
Han knde, att han, grnad, ensam och ruinerad, av de flesta betraktad
som en slagen man, aldrig -- icke ens d han i minnet terkallade denna
dag, p vilken han med s stort frtroende till framtiden och lyckan
mottagit Agnetas lfte och framlagt sin frsta klara livsplan --
ngonsin behvde skmmas fr sig sjlv och sitt verk.

Han reste sig upp -- svgerskan mrkte pltsligt till sin frundran, hur
rak han nnu var, hur fga de mnga tunga ren bjt honom. Han sg p
henne, och det kom ett gonblick glans och oro i hans annars s trtta,
lugna gon -- handen p bordskivan sklvde.

-- Karin Maria, sade han och sg stadigt p henne tvrs ver bordet. Hon
hade ocks rest sig upp -- halvt frskrckt. Karin Maria -- nr du ...
nr du ... han hade efter hand ftt s svrt fr att uttrycka sig, nr
du berttar mig det dr, s mrker jag att jag -- _tror nnu_.

Karin Maria sg p honom -- det gamla rummet, i vilket hon knde alla
mbler, nu masktna, ripade och ntta -- utsikten genom fnstret -- de
frmmande krarna, som nu gingo upp till trdgrdsgrdet ... Men p
bordet stod nnu Skyttarnas gamla silverkanna av fint silver med Karl
XII:s brstbild p locket, blank och skurad. Karin Marias gon fste sig
p kannan -- hon tnkte s underligt, s osammanhngande: det var som om
nya tankar och gamla minnen frn vart freml i rummet trngde sig in p
henne -- till slut sg hon bara detta stora, blanka lock, i vilket
hstsolen klart speglade sig. Och hon tnkte ngot sdant som: nr man
bara hller sklden ren, s ...

Hon sade ingenting -- det var ju s frvirrat alltihop. Men ver bordet
grep hon efter svgerns hand, och i det hennes gon -- fyrtio r yngre
-- mtte hans, mumlade hon sakta:

-- Herregud, Joachim, d ...




Noteringar:


Betoning r knnetecknat med _understreck_.

Originalets stavning och interpunktion har bibehllits. Ett ftal
uppenbarliga fel har rttats som fljande (innan/efter):

   [S. 13]:
   ... vvilligt smbrd p mamsell Fiken, som redan radat ...
   ... vlvilligt smbrd p mamsell Fiken, som redan radat ...

   [S. 21]:
   ... -- Ja, se det vet jag rakt inte, beknde Beata modflld, ...
   ... -- Ja, se, det vet jag rakt inte, beknde Beata modflld, ...

   [S. 88]:
   ... hade glmt sitt ungdomstycke. Detta var s att sga den ...
   ... hade glmt sitt ungdomsstycke. Detta var s att sga den ...

   [S. 88]:
   ... mlad av en av Paris' frsta miniatyrister och infattad i en ...
   ... mlad av en av Paris' frsta miniatyrister och infattad i  ...

   [S. 95]:
   ... i Afrika, annnars sge det mrkt ut att finna en plats hr ...
   ... i Afrika, annars sge det mrkt ut att finna en plats hr ...

   [S. 142]:
   ... sm beniga ifngrar. Nr vi nu snart f vr Amaryllis i ...
   ... sm beniga fingrar. Nr vi nu snart f vr Amaryllis i ...

   [S. 161]:
   ... hjlp till med den besvrliga solvningen, och Agneta hade ...
   ... hjlpt till med den besvrliga solvningen, och Agneta hade ...

   [S. 165]:
   ...  Och s, tillade han betnksamt, d ingen svarade honom, ...
   ... -- Och s, tillade han betnksamt, d ingen svarade honom, ...

   [S. 169]:
   ... s igen, under sista hlvten av 1700-talet dragit Gustav ...
   ... s igen, under sista hlften av 1700-talet dragit Gustav ...






End of Project Gutenberg's Skyttes p Munkeboda, by Mathilda Malling

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SKYTTES P MUNKEBODA ***

***** This file should be named 48712-8.txt or 48712-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        http://www.gutenberg.org/4/8/7/1/48712/

Produced by Ronnie Sahlberg, Jens Sadowski, and the Online
Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net. This
book was produced from scanned images of public domain
material from the Google Print project.

Updated editions will replace the previous one--the old editions will
be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive
specific permission. If you do not charge anything for copies of this
eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook
for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports,
performances and research. They may be modified and printed and given
away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks
not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the
trademark license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg-tm License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project
Gutenberg-tm electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the
person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph
1.E.8.

1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm
electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the
Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when
you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country outside the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work
on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the
phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:

  This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
  most other parts of the world at no cost and with almost no
  restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
  under the terms of the Project Gutenberg License included with this
  eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the
  United States, you'll have to check the laws of the country where you
  are located before using this ebook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase "Project
Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format
other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg-tm web site
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain
Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works
provided that

* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
  the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
  you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
  to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has
  agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
  within 60 days following each date on which you prepare (or are
  legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
  payments should be clearly marked as such and sent to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
  Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg
  Literary Archive Foundation."

* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
  you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
  does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
  License. You must require such a user to return or destroy all
  copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
  all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm
  works.

* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
  any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
  electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
  receipt of the work.

* You comply with all other terms of this agreement for free
  distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The
Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm
trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any
Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at
www.gutenberg.org



Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the
mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its
volunteers and employees are scattered throughout numerous
locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt
Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to
date contact information can be found at the Foundation's web site and
official page at www.gutenberg.org/contact

For additional contact information:

    Dr. Gregory B. Newby
    Chief Executive and Director
    gbnewby@pglaf.org

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular
state visit www.gutenberg.org/donate

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate

Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of
volunteer support.

Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.

Most people start at our Web site which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

